Jag behöver inte oroa mig över Chromes lojalitet för tillfället. Vi, eller rättare sagt de andra, har kommit fram till att vi borde försöka jaga ikapp några till idag och trots Tanks protester går han hela tiden med armen beskyddande runt mina axlar.

- Om någon attackerar, vad gör du då? Slänger upp henne i ett träd innan du hjälper oss andra? frågar Tank ironiskt.

- Om det är vad som krävs för att hålla henne i säkerhet, svarar Chrome överdrivet artigt. Jag skrattar åt Tanks irriterade min.

Vi har gått i flera timmar utan någon vidare framgång när vi kommer fram till tjärn. Sirene och Neptune föreslår att vi slår läger för natten eftersom det håller på att bli mörkt. Dessutom behöver vi mat och vatten och det senare finns det gott om här. Alla har sett till att få med sig något att äta och efter att ha smakat försiktigt på vattnet och konstaterat att det verkar okej fyller vi våra vattenflaskor. Den torkade maten är långt ifrån lika bra som maten jag har levt på hittills men jag inser att jag måste anpassa mig. Jag är inte längre hemma i ett hus där man bara kan ropa till köket vad man vill ha och få det serverat inom fem minuter.

Under tiden vi äter kommer Huvudstadens svävare med den stora skärmen där de visar vilka som har dött under dagen. Vi har räknat rätt, åtta ansikten visas. Jag slår ner med blicken när de kommer till Distrikt 12 men säger ingenting.

 När alla är hyfsat mätta delar vi upp natten i olika pass för att hålla utkik. Jag och Lune tilldelas det första passet med order om att inte dra till oss uppmärksamhet. Vi kommer överrens om att hon sitter i ett träd och håller koll åt ena hållet, medan jag gömmer mig i ett buskage åt andra. Det är inte så troligt att det kommer någon via vattnet, men för säkerhets skull ser jag till att sätta mig så att jag har utkik åt så många håll som möjligt.

Timmarna går och det blir kallt trots jackan vi fick med oss. Jag är stelfrusen när Sirene kommer smygande för att avlösa mig. Hon erbjuder mig att sova i hennes sovsäck som förhoppningsvis fortfarande är lite varm och jag ler tacksamt med skallrande tänder. Marken är stenhård och jag fryser fortfarande men jag är utmattad efter dagen och somnar snabbt.

Ett knakande följt av ett gällt skrik väcker mig. Jag sätter mig spikrakt upp och sliter åt mig närmaste vapen, en liten kniv. En skugga träder fram ur mörkret och jag följer den skrämt med blicken tills jag känner igen Chromes silhuett. Han håller upp händerna i luften och viskar att det är okej. Men han gör inte som vanligt och stryker mig lugnande över håret. I vanliga fall känns det lite nedvärderande men nu blir jag misstänksam. Därför sträcker jag ut armen och tar tag i hans hand men glider av direkt. Det är för mörkt för att jag ska kunna se någonting men hans obekväma kroppsspråk säger allt. Jag krånglar mig ur sovsäcken och hoppar på honom med kniven mot hans bröstkorg. Han suckar, tar tag i mina händer och tvingar ner mig på marken igen.

- Du dödade någon, väser jag och försöker slita mig lös.

- Nej, har du hört någon kanon än? frågar han och lirkar loss kniven från min hand.

I nästa sekund hörs den välbekanta smällen från kanonen som markerar att en spelare är död.

- Okej, du hjälpte Tank att döda någon, det är minst lika illa.

- Amethyst, du glömmer att det här är ett spel som går ut på att döda andra. Jag försöker bara skydda mig själv och andra. Hon smög runt lägret på egen risk!

Jag ger upp eftersom jag vet att han har rätt.

- Det är fortfarande fel att ha ihjäl andra.

- Om jag kunde snacka oss ur det här skulle jag göra det, men just nu har jag inget val. Vill du skölja av dig innan du går och lägger dig igen?

- Prata inte med mig som om jag vore ett barn.

- Okej, förlåt. Glöm att jag bryr mig…

Han släpper mig och vänder sig om. Jag sitter kvar på marken ett tag innan jag reser mig och går mot vattenbrynet. Tank hindrar mig innan jag har kommit fram.

- Du vet inte vad som lurar där nere i mörkret. Här, använd den här.

Jag tar emot en av vattenflaskorna vi fyllde på och tvättar tacksamt av mina händer. Jag ser inte Tanks min men han har hela tiden blicken fäst på mig vilket är oerhört frustrerande.

- Tack, säger jag högdraget när jag är klar, ger tillbaka flaskan och går och lägger mig igen.

Innan jag somnar om kan jag höra hur Chrome och Tank har någon viskande dispyt om mig och får lite dåligt samvete när jag hör hur Chrome försvarar mig. Ända sen jag kom till Huvudstaden har jag känt hur jag har ändrats och jag tycker inte om det. Jag är mer lättretlig och egoistisk. Det är inte såhär jag vill att min släkt ska minnas mig och jag lovar mig själv att vara trevligare mot Chrome i fortsättningen.

Dagen därpå fortsätter vi gå. Jag minns mitt löfte om att vara trevlig och låter därför Chrome hålla armen runt mig idag igen. Han har fått ett blåmärke på kinden, noterar jag nöjt. Alltså gav sig den här personen inte utan en strid först. Tank har dessutom fått ett smalt jack i armen som han gör sitt bästa för att inte låtsas om.

- Vi måste hitta någon, annars tappar tittarna intresset, viskar Sirene till mig när jag vid lunchtid frågar henne varför vi letar efter andra egentligen. Skulle det inte vara bättre att låta dem spela ut varandra först?

- Vi skulle kunna leta upp Katana, det skulle bli bra TV, säger Tank. Jag kan inte avgöra om han skämtar eller inte. Han ler, men jag vet att han inte har släppt hennes svek än.

- Kan du inte förutse Katanas framtid? frågar Lune slugt. Jag vill slå till henne. Var hon tvungen att ifrågasätta mig redan.

- Tyvärr, jag ser inte saker på befallning, svarar jag.

- Vilken värdelös ”gåva”, konstaterar hon med en ryckning på axlarna.

- Den hjälper mig mer när elden kommer, fräser jag innan jag hinner hejda mig. Så mycket för att vara trevlig idag…

Men ingen av de andra bryr sig om min snäsiga ton. De tittar på mig som om jag har sagt någonting viktigt. Vilket jag i och för sig har, inser jag. Vaddå eld? Vad pratade jag om egentligen? Det vill de veta nu, men jag kan tyvärr inte svara på deras frågor.

- Kan du inte spåra Katana? Frågar Tank ivrigt.

- Jag behöver en karta över Arenan för det, svarar jag i ett försök att vinna tid.

- Okej… Vi letar efter andra i några dagar till, sen tar vi oss upp på berget, får någorlunda översikt och sen låter vi Amethyst peka ut vart de andra är, säger Neptune glatt.

Jag känner för att dunka mitt huvud mot närmaste träd tills jag förhoppningsvis svimmar, eller bättre; tar livet av mig. De hör endast vad de vill höra, och mitt enda trumfkort är just den här ”siargåvan”. Men jag vägrar låta dem se min osäkerhet utan ler bara och försäkrar dem om att jag tänker göra mitt bästa för att spåra de andra. När vi börjar gå igen funderar jag på vad som skulle vara värst; om någon annan deltagare dödar mig, eller det karriäristerna hittar på när de inser att min gåva bara är en enda stor bluff.