Alternativt Slut

Följande text är det allra första slutet jag skrev på Hunger Games: Amethyst. Jag skrev det ganska tidigt, och det var först i sista sekunden jag skrev om allt och la ut det andra som ni har läst. Och ja, den här delen kan vara våldsam eftersom det inte var meningen att någon skulle läsa den efter att jag bytt slut. Så nu har jag varnat om det. 
 
Det tar sin början ungefär vid Ymnighetshornet, där Sirene och Amethyst precis har påbörjat sin sista strid.
 
ALTERNATIVT SLUT

Spjutet splittras i Sirenes hand när jag duckar och hon slår in spetsen i hornet bakom mig. Hon lyfter snabbt upp en sten som hon drämmer till min handled med. Lyckligtvis parerar de breda järnarmbanden slaget när jag höjer handen som skydd, men jag inser att jag kommer få ett rejält blåmärke.

 

- Jag förtjänar att vinna, jag har en dotter där hemma! skriker hon och slår mot mig en gång till.

 

Jag undviker nätt och jämnt slaget och lyckas komma åt hennes rygg med den vassa katanan. Hon kastar sig ursinnigt mot mig igen. Den här gången träffar hon mitt knä. Det krasar obehagligt och jag vacklar till. Hon är i överläge men vågar inte komma närmare så länge jag fortfarande är beväpnad. Jag backar närmare pistolen som ligger några meter bort och hon inser panikslaget vad jag håller på med. Om jag får tag på den och har hyfsat sikte är det slut med henne. Därför kastar hon sig över mig och slår vilt, utan att bry sig om alla sår katanan skär upp på hennes armar och farligt nära halsen. Innan jag har hunnit återfå balansen har hon fått upp en smal dolk ur bältet och hugger mot mig.

 

Konstigt nog känner jag knappt när hennes vapen går igenom min hud.  Eller jag tror att det gör det i alla fall. Till en början är jag för chockad för att ens få fram ett ljud. Jag tittar ner och handtaget sticka ut från min mage. Hon tittar ut i fjärran med tom blick när hon tar tag i dolken och vrider in den en bit till. Jag sjunker ihop och noterar hur någonting mörkt stänker över marken när jag hostar. Hostandet får mina magmuskler att dra ihop sig och nu kommer smärtan. Jag kan inte hålla tillbaka skriken och jag ser ångesten speglas i Sirenes ögon när hon vänder runt mig så jag ligger på rygg. Hon sparkar undan katanan och rycker omilt ut dolken från min mage. Jag håller på att bli döv av min egen gälla röst och blundar när hon höjer handen igen. Den här gången är hon inte lika träffsäker. Jag tror att hon siktar mot hjärtat, men missar med flera decimeter. Istället punkterar hon min högra lunga. Jag tappar andan och min röst dör ut då lufttillförseln stryps.

 

- Jag förtjänar att vinna, upprepar hon nästan som ett mantra. Eftersom jag inte kan forma några ord spottar jag bara henne i ansiktet där hon sitter hukad över mig. Hon torkar bort det med handryggen, rycker ut dolken en gång till och pressar spetsen mot mitt hjärta. Efter att ha tagit sikte höjer hon handen men tvekar.

 

De extra sekunderna är allt jag behöver. Utan att hon märkt det har jag lyckats få tag på pistolen. Hennes hand hugger samtidigt som jag trycker av. Hon faller åt sidan men jag vet att hon har träffat sitt mål. Jag vågar inte se efter, men i ögonvrån skymtar jag vaga konturer av någonting silverglänsande och mitt hjärta verkar brinna i kramper. Jag vrider mödosamt på huvudet så att jag ser henne. Vid tinningen syns en motbjudande krater, någon centimeter djup och glänsande röd med brända kanter. Hennes ögonlock fladdrar till men hon håller blicken fäst mot mig.

 

- Förlåt… snyftar  hon lågt.

 

Jag svarar inte. Jag stirrar bara på henne med en hatisk blick som jag hoppas ska slita sönder henne. Men så inser jag att det inte tjänar någonting till. Hur vill jag bli ihågkommen egentligen? Min puls blir allt långsammare. En iskyla sprider sig från mina fingertoppar och tår. Synen blir grumligare men jag kan ändå se att Sirene fortfarande tittar på mig med en matt blick. Några tårar rinner ner för hennes bleka kinder. Det är dags att välja vilken väg jag vill ta nu. Jag tvingar fram ett sista leende.

 

- Det är okej…

 

Min röst är halvkvävd, knappt hörbar men Sirene uppfattar mina ord och ler svagt. Hennes tårar blandas med vätskan från kratern och gör hennes kinder rödstrimmiga. Nu måste hon kämpa för att hålla ögonen öppna. Hennes blick fastnar vid min halsgrop.

 

- Du har kvar Neptunes halsband…

 

Jag orkar inte svara men nickar lätt. Kylan börjar långsamt ersättas av en förlamande värme och jag förstår vad som kommer hända. Ändå är jag inte rädd. Det börjar brusa i öronen, men lyckas ändå höra hennes ord igenom oväsendet.

 

- Hur det här än slutar… Glöm aldrig att du är fantastisk. Jag är stolt över att vara kvar med dig till slutet.

- Må oddsen alltid vara dig gynnsamma Sirene, viskar jag och sen blir allt mörkt.

 

* * *

 

Det är behagligt svalt. Ljudet av vågor som rullar in över en strand når mina öron. Jag öppnar ögonen och möts av ett intensivt ljus. Jag sträcker upp handen för att skydda ögonen men hela min kropp känns tung. Så skuggar någon ljuset och jag kisar för att se vem det är. Chrome ler och räcker hjälpsamt ut sin hand mot mig. Jag tar den och han lyckas dra upp mig på fötter. All smärta är borta och när jag tittar på mina armar ser jag ingenting mer än samma perfekta hy som när Ariels stylister hade fixat till mig. Jag har en vit, draperad klänning på mig. Tyget är så tunt att jag kan se min navel igenom det men jag känner mig inte obekväm med det. Som jag misstänkt är det inte ens en skråma kvar av det stora hålet som Sirenes dolk antagligen borrade i mig. När jag för handen till hjärtat finns det inga tecken på att det någonsin stoppats. Men hur mycket jag än anstränger mig känner jag ingen puls. Det borde skrämma mig, men konstigt nog är jag helt lugn.

 

Fler personer kommer mot mig från det ändlösa, vita fältet. Katana skrattar och springer ifrån Tank som för ovanlighetens skull ler stort. Han hinner ifatt henne och lyfter upp henne i luften. De snurrar några varv så att hennes turkosa hår virvlar runt dem innan han försiktigt sätter ner henne igen och hon kramar om mig. Sukari och Jerome går bredvid varandra och pratar om någonting. Deras kroppar ser hälsosamma ut och ögonen tindrar. En efter en dyker de andra deltagarna upp ur tomma intet. Vi hälsar på varandra, pratar och skrattar som om vi aldrig träffades på arenan. Som om vi aldrig var blodsfiender. Det blir lite spänt när Hawk kommer fram till mig, men han drar något skämt och vi skrattar bara åt hela incidenten när han råkade spetsa sig själv där i början, vid ymnighetshornet. Samma sak gäller när jag ser Reaper och Lune. Reaper säger ingenting, men han nickar mot mig och jag tar det som att allt är förlåtet. Jag kan inte hålla tillbaka en förvånad min när Lune kramar om mig med ett snett leende. Svaga konturer av ett smalt, vitt ärr går över hennes hals, men det är det enda tecknet på att hennes huvud inte alltid suttit där det gör nu.

 

Jag känner dock hur det bränner till när Satine kommer gående med svängande höfter. Hon ställer sig bredvid Chrome och kysser honom intensivt rakt framför mig. Jag knyter händerna men hon ler bara och blinkar mot någon bakom mig. Jag snor runt och all ilska är som bortblåst när jag ser Neptunes rufsiga, mörkblonda hår och soliga leende. Hans ben verkar vara helt läkt, för han lyfter upp mig som Tank lyfte Katana. Men istället för att sätta ner mig direkt håller han mig bara mjukt i sina armar. Jag tittar blygt upp på hans lätt brunbrända ansikte och inser märkligt nog vart ljudet av vågorna kommer ifrån. Havet verkar leva i hans blå ögon. Han ler mot mig och sen placerar han sina läppar mot mina. Det är en fjäderlätt och snabb kyss, men den väcker ändå stormande känslor i mig som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Jag skrattar och vi kysser varandra igen, den här gången längre och ivrigare. När vi slutligen delar på oss sätter han ner mig på marken och stryker undan en hårslinga som faller ner i mitt ansikte. Jag ler och trycker mig närmare honom. Känner den trygga värmen från hans famn när han håller om mig. Ingenting annat spelar längre någon roll.

 

- Du visste att Sirene skulle vinna, eller hur? frågar han. Jag nickar.

- Jag vill inte lita på mina spådomar men ja… Redan från början anade jag det, och när hon frågade mig uppe på berget bekräftades mina misstankar. Självklart kunde jag inte veta säkert, och jag gjorde mitt bästa för att ändra ödet…

- Jag är glad att du gjorde det.

 

Jag känner någonting vasst som trycker mot min halsgrop och höjer förvånat handen. Mina fingrar möter ett lite nött läderband och jag minns att jag fortfarande har Neptunes halsband på mig. Han tittar roat på mig när jag krånglar av mig smycket och ger det till honom. Hans tumme stryker över hajtanden som är lite naggad och har en spetsig kant. Som den var innan huvudstaden bearbetade den inför arenan. Han tar på sig det innan han lägger sina armar runt mig igen.

 

- Amethyst… Mumlar han. - Min älskade Amethyst. Du är äntligen här.

- Jag vet, mumlar jag.

- Stannar du? frågar han.

 

Jag nickar. Glädjetårar rinner stillsamt ner för mina kinder.

 

- Kommer det inte bli tomt utan din familj?

- De kommer att göra mig sällskap senare. Men till dess har jag Chrome, och jag har dig.

- Och du vill inte hellre vara med Finnick? retas han och grimaserar när jag lekfullt boxar till honom på armen.

- Vad tror du om mig? Självklart inte. Jag vill vara med dig nu…

 

Jag tittar upp på honom innan jag fortsätter.

 

- … nu och för alltid, avslutar jag viskande och kysser honom igen.


* * *

 

1 år senare…

 

Glimmer

Frasande ljud när jag nervöst rättar till klänningen. En hostning från någon i publiken. Strålkastarljuset på scenen som är så starkt att man kan se dammkornen virvla runt i luften. Jade Shamrock som studsar upp på scenen i en vacker, böljande klänning. Trots att hennes klänning skiftar i jade- och smaragdgrönt istället för lila går det inte att ta miste på Ariel design.

 

*

 

Det har gått snart ett år nu. Terminen har precis börjat och än har inte skolan börjat med alla sina prov. Det är bra, eftersom många av oss tränar flera timmar varje dag för att hålla oss i form. Årstiderna har gått och livet flyter på som vanligt. Men ändå inte. Ibland när jag har gjort ett extra snyggt skott på idrotten ler jag och vänder mig mot Chrome… bara för att upptäcka att han inte är där. Jag har drömt om honom flera gånger. I drömmarna sitter vi i köpcentret tillsammans med Marvel och några till. Hela det gamla gänget är samlat och Chrome skryter om någon ny bragd han har utfört. Varje gång jag vaknar från en sån dröm är mina kinder alldeles våta av tårar. Chrome har lämnat ett tomrum efter sig. I skolan, klassen, kompisgänget men framförallt i mitt hjärta. Det är ett stort gapande hål som jag både vill fylla igen, och ha kvar som påminnelse om han som en gång fanns där.

 

Men det är inte bara Chrome som är saknad. Jag ser Gemma och Peridot på lunchen ibland. Det ser så tomt ut där de sitter ensamma vid sitt bord. Alltid med en tom stol. Ingen har vågat sätta sig med dem än. Oftast är de tysta och fokuserar på maten. Någon gång emellanåt kan jag se hur han håller hennes hand i smyg under bordet. Gemma gjorde slut med Marvel redan några dagar efter att Amethyst skickades till Huvudstaden och övergick till att trösta Peridot. Men de blev inte ihop förrän flera månader efter hennes död.

 

Jag gömmer mig alltid när jag ser någon av Amethysts eller Chromes föräldrar. Trots att jag vet att det inte är mitt fel kan jag inte hjälpa att skuldkänslorna väller upp. Det är extra plågsamt att se Amethysts lillasyster, Ruby. De skickade Amethysts armband som en sista gåva till familjen, och vid de sällsynta tillfällen Ruby inte har det på sig, håller hon det hårt mot sitt bröst. Jag vet att hon inte förebrår mig men jag vill alltid gråta när jag tänker att jag kunde ha räddat hennes storasyster. Att jag inte anmälde mig förra året var endast av egoistiska skäl. Jag var övertygad om att Chrome skulle komma tillbaka, och jag ville inte vara den som försökte hindra honom. Innerst inne hoppades jag även att någon annan skulle anmäla sig, men såhär i efterhand vet jag att vi alla tänkte samma sak. Amethyst dog för att vi var en hög med egoistiska, fega idioter.

 

Sirene kom självklart till vårt distrikt under segerturnén. Hon stod där uppe på scenen och vinkade med sin lilla dotter, Esmeralda, i famnen. Stylad till perfektion, med ögon som glittrade av lycka. Jag ville skrika alla möjliga saker till henne men bet envist ihop och applåderade tillsammans med alla andra. När hon pratade om Hungerspelen och prisade både Amethyst och Chromes insatser kände jag för att rusa upp på scenen och klösa ögonen ur henne, slita upp det där svallande håret med rötterna och visa Esmeralda vilket monster till mor hon egentligen har. Men åter igen stod jag bara där med samma fejkade leende som alltid och gav stående ovationer åt kvinnan som brutalt mördade mina, och andras, vänner. Men så gjorde hon något som lyckades dämpa min ilska, om än för en kort stund. Publiken tystnade när hon strök undan en hårslinga och vände sin högra kind mot kamerorna. Över tinningen och en bra bit ner på kinden, där kulan träffade henne, syntes ett fult ärr. Dessutom saknades en del av hennes öra. För huvudstaden skulle det vara enkelt att fixa till, men Sirene förklarade med bruten röst att hon bett dem låta det vara. Som en påminnelse om vad hon hade gjort, och vem som nästan fick henne på fall. Jag vände blicken mot de stora monitorerna. Ärret var format som en vackert slipad ametist.

 

*

 

Mitt beslut är extremt korkat, det vet jag själv. Därför har jag valt att inte tala om det för någon. Jade svassar runt på scenen i klänningen Ariel designat och försöker föra sig så bra som möjligt. Men hon kan inte fånga samma grace och ödmjukhet som Amethyst alltid lyckades utstråla.

 

- Det här året kör vi på ”damerna först” säger Jade glatt.

 

Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag känner ilskan bubbla upp. Där står hon, som om ingenting har hänt. Med ett leende som säger att hon redan har glömt bort Amethyst och Chrome. Vilket hon säkert har. De betydde ingenting för henne, mer än besvär, när de inte lyckades vinna.

 

- Faith Phoenix!

 

En liten flicka reser sig med darrande ben när hennes namn ropas upp. Adrenalinet pumpar ut i mitt blod och alla mina muskler är på helspänn. En del av mig vill backa ur men jag tänker göra det. Jag måste hämnas Chrome och Amethyst. Flickan har hunnit halvvägs fram till scenen när jag resermig från stolen. Efter att ha tagit ett djupt andetag styr jag bestämt stegen mot scenen. Faith stannar upp och tittar förvånat på mig och Jade höjer på ett glittrigt ögonbryn. I vanliga fall väntar man tills både den manliga och kvinnliga deltagaren valts ut. Men jag vill ha det avklarat, innan jag hinner ångra mig. Min röst är stark och klar när jag uttalar orden som kommer förändra mitt liv.

 

- Jag anmäler mig som frivillig!

 

 

Sara
2012-11-11 @ 20:33:01

Känner mig som en fjant nu, men sista delen från Glimmers synvinkel fick mig att gråta.. Gillar nog det här slutet mer, på grund av den samhörighet och mänsklighet man fick se. Jag älskar såklart det officiella slutet (det fick mig också att gråta..) som nog är en aning djupare, men man får se relationerna mellan i princip alla karaktärer mycket bättre. Det blir liksom fint helt enkelt <3

Svar: Aww, nej men vad kul! Inte att du började gråta - men att du gillade slutet (sluten) ^^ Borde kanske ha valt det istället... nej men :P
Lindsay

Anonym
2012-11-13 @ 13:55:07

Kommer inte ihåg vem glimmer är. >.<

Lynxia
2012-11-13 @ 14:31:22

Kom på att det är Distikt 1 tävlande tjej i hungergames. XD

Linnéa
2012-12-05 @ 21:01:57

Gillade det andra slutet mer, men det här var också jättebra, gillar att du skrev i Glimmers vinkel också :) .

Svar: Tack så mycket! Awesome att du föredrog det andra slutet - lite variation i åsikterna då :3
Lindsay




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

amethystjewel.blogg.se

Min Hunger Games-Fanfiction som jag skrivit på under mer än ett års tid(!) Den fanns tidigare på en webbsida, där jag tyvärr var tvungen att ta bort den pga våldsamt innehåll. Har fått redigera den rejält för att ens få lägga ut den i bloggen, just so you know ^^'

RSS 2.0