Vi hittar ingen under varken dagen eller natten. Det verkar som om ryktet om att vi är i skogen har spridit sig och folk har flytt till de andra delarna av arenan. Någon, eller några, andra har dock haft mer tur. Kanonen ljuder två gånger i gryningen. I mitt stilla sinne hoppas jag att det är Katana som har hittat Satine och Veil, men jag säger ingenting. Jag vet inte ens om de håller ihop. Tank är på dåligt humör och det smittar av sig på oss andra, framförallt på Lune. Förolämpningarna haglar tätt medan vi går och flera gånger får Sirene ställa sig mellan Tank och Lune för att de inte ska starta ett slagsmål. Lune fräser som en ilsken katt när jag drar undan henne från Tank som hålls tillbaka av Neptune och Chrome.

- Kan vi inte göra oss av med henne? vrålar han i ansiktet på Sirene som försöker tvätta rent ett sår som Lune har orsakat med sina vassa tänder.

- Kan vi inte göra oss av med HONOM? kontrar Lune.

- Kan vi inte försöka lugna ner oss? skriker jag frustrerat.

Mitt ”utbrott” får de andra att stanna upp ett tag. De skakar motvilligt hand med varandra men jag ser hur Tank försöker krossa Lunes fingrar i smyg. Hon visar dock inget tecken på smärta utan ger honom bara en mördande blick innan hon sliter åt sig handen igen och går vidare utan ett ord.

Ytterligare en dag går utan att vi hittar någon. Kanonen ljuder inte en enda gång, vilket innebär att även de andra håller sig undan från varandra. Vi börjar bli desperata, om det inte händer någonting snart kommer spelledarna se till att få igång spelet, och det är det sista vi vill. Skogen som vi går i börjar tunnas ut och varma vindar letar sig in mellan de glesa stammarna. En gång tycker jag att jag hör steg men det visar sig vara en hjort som Tank och Sirene snabbt fäller. Jag måste gå bort till en buske för att spy när de flår djuret och rensar benen från köttet. Lune suckar högt och kommenterar hur svag jag är, vilket får mig att ta Tanks parti för ett ögonblick.

- I mitt distrikt finns det alltid mat så man måste inte gå ut och slakta sina djur själv, säger jag syrligt när jag kommer tillbaka till dem.

- Åhnej, någon måste nog slakta dem. Du är så bortskämd, Amethyst. Det är inte konstigt att du är så mesig.

- Lune, det räcker, säger Sirene varnande.

- Allvar, jag tror inte att du skulle kunna göra en fluga förnär. Du skulle få dåligt samvete för att den inte kan flyga runt mellan era perfekta blommor hemma i distriktet.

- Jag vill inte vara en mördare, jag har moral till skillnad från vissa andra.

- Moral? Ni sitter där i era fina hus medan vi svälter. Vill du veta hur det är att leva i Distrikt 11? Där man jobbar hela sin vakna tid och där man blir dödad på fläcken om man kritiserar Huvudstaden eller någon av dess små marionetter? Som ni i Distrikt 1… och 2…

Hon tittar illvilligt på oss.

- Det är inte deras fel att de kommer från fina familjer. Fokusera nu, Lune, säger Neptune trött.

- Nej, det är Huvudstadens fel. Hör ni det?!

Nu vänder hon sig mot himlen. Vi vet att vi är övervakade av kameror hela tiden och hon försöker se till att bli sedd. Hon reser sig upp och börjar skrika saker om huvudstaden, om dess befolkning och värst av allt; hon förolämpar President Snow. Trots att vi andra ber henne sluta maler hon på. Jag inser långsamt att det är extrema skillnader mellan distrikten. Det är nästan så att jag tycker synd om henne och ska precis säga något tröstande när hon tystnar tvärt och segnar ner mot marken. Först tror jag att någon annan har upptäckt oss (det skulle inte förvåna mig med tanke på oväsendet vi har fört) men så ser jag Neptune som skuldmedvetet sänker sin hand. Min blick går genast till Lune som står på alla fyra och hostar halvkvävt. Ett rött märke syns på hennes hals.

- Varför gjorde du det där? skriker jag gällt.

- Hon irriterade mig, säger Neptune tyst.

- Du KAN inte försöka döda folk för att de irriterar dig! skäller jag på honom.

- Jo, för det är PRECIS vad den här tävlingen går ut på! Har du inte insett det än?!

- Så du menar att du kommer göra samma sak med Sirene om hon irriterar dig?

- JA, hör du inte vad vi andra har försökt tala om för dig hela tiden? Släpp din fantasi om kvittrande fåglar och… jag vet inte, dansande ponnyhästar på rosa sockervaddsmoln. Vi kommer inte överleva allihop. Förstått?!

Jag är bara tyst och känner hur tårarna börjar samlas i mina ögon. Han har rätt, men jag vill inte få det slängt rakt i ansiktet såhär. Utan ett ord vänder jag mig om och springer. De andra försöker ropa tillbaka mig men jag lyssnar inte på dem. Jag tänker inte spendera en minut till med de där mördargalna idioterna. Skogen tunnas ut helt och ett stort fält med meterhögt gräs breder ut sig framför mig. Medan jag springer minns jag Sirene och hur hon kastade iväg det där spjutet under övningarna. Och både Chromes och Tanks träffsäkerhet med pilbågar. Men visst, de får väl skjuta mig då. Det är lika bra att göra sig av med konkurrens.

En pil viner förbi mitt öra och mitt hjärta verkar hoppa över ett slag. Min första tanke är att någon mot alla odds missade mig men så hör jag ett rytande följt av ett gnyende läte. Jag tvärstannar och stirrar på lejonet som vinglar till framför mig. Det är en hona, ganska liten men tillräckligt stor för att kunna oskadliggöra mig. Och vad som är värre… hon har en flock med sig.

Fler pilar kommer flygande. Chrome ropar åt mig att stå stilla men jag kan inte tänka klart och ta hans order utan rusar ifrån flocken. Sirene svär högt när hon missar ett av lejonen eftersom hon måste se till att inte träffa mig. Någon passerar mig och jag ser nervöst hur Neptune ger sig in i någon närkamp med ett av djuren. ”Om han dör nu är det mitt fel” tänker jag och vill hjälpa honom men Chrome håller tillbaka mig.

- Stå. Still, beordrar han mig innan han följer med Tank som är på väg mot flocken.

- Gör som han säger, säger Sirene. Hon spänner en pilbåge och träffar ett av lejonen mellan ögonen.

- Jag måste hjälpa honom, gnäller jag.

- Du hjälper honom bäst genom att stanna kvar här, svarar hon och tar sikte på Chrome. Jag vill hindra henne men hon hinner släppa strängen.

Först tror jag att hon har träffat honom, men så inser jag att Chrome har hunnit ducka och pilen har träffat lejonet som Neptune fortfarande brottas med. Det ryter till när spetsen borras in i dess axel men tystnar när Neptune knäcker nacken på den med ett välriktat slag. De två kvarvarande lejonen vet bättre än att ge sig på oss och tar fräsande till flykten med de guldbruna svansarna som svänger fram och tillbaka.

- Lite för nära, skrattar Chrome och dunkar Sirene i ryggen när han kommer tillbaka tillsammans med Tank och Neptune.  Alla tre ser otroligt nöjda ut, även om Neptune har ett stort rivsår på benet.

- Litar du inte på mitt sikte? Säger Sirene och spelar förolämpad.

- Amethyst gör i alla fall inte det, säger han och tittar roat på mig. Jag inser att jag krampaktigt pressar ihop läpparna med vitt uppspärrade ögon.

- Slappna av, jag vet vad jag håller på med. Jag skulle aldrig äventyra Chromes liv i ett såhär tidigt skede av tävlingen, ler hon. Jag kan fortfarande inte få fram ett ljud utan står bara kvar som en staty.

- Vi… öh… kanske ska ta det lugnt resten av dagen, säger Neptune och sneglar på mig.

- Har du fått tillräckligt med spänning idag, Tank? frågar Chrome.

- Okej då, flinar han.

- Då… slår vi läger någonstans. Okej? säger Sirene försiktigt till mig.

- Jag hjälper henne… säger Chrome när jag inte reagerar.

Han lyfter upp mig i famnen. Jag klamrar mig fast vid honom och kan knappt släppa taget ens när vi har hittat en bra lägerplats och han sätter ner mig på marken.

- Ni hade inte behövt… börjar jag.

- Var inte dum nu, Chrome behöver dig och vi behöver dig, säger Neptune.

- Ja, ska vi låta lejonen få ha det roliga för sig själva? Frågar Tank retsamt.

- Uhm… vart är Lune någonstans? frågar Sirene högt.

Vi stannar upp och tittar oss runt. I tumultet som uppstod glömde vi helt bort henne. Allas blickar vänds mot platsen där vi såg henne senast, men hon är borta.

- Jag har inte hört någon kanon, har ni? säger Neptune oroligt. Jag skakar på huvudet, liksom de andra.

- Vi kan spåra henne lätt, säger Tank. Han sträcker sig efter den långa dolken som är fäst i hans bälte, men Chrome hejdar honom.

- Hon får leva en natt till. Vi behöver vila ut.

Sirene gör upp en eld som vi kurar ihop oss runt. Värmen faller snabbt när skymningen kommer. Jag har aldrig ätit lejon innan, åtminstone inte vad jag vet, men efter att ha levt på torkad mat i flera dagar är det lite sötaktiga köttet som en gåva sänd från ovan.

- Vi borde släcka elden så att ingen hittar oss, säger Tank när vi har ätit klart.

- Den skrämmer bort vilddjur och håller oss varma, svarar Neptune.

- Jag är faktiskt mer orolig över andra deltagare, än några djur, säger jag.

Efter en omröstning kommer vi fram till att vi bör kväva elden, men låter kolen glöda så länge som möjligt. Dessvärre innebär det att vi måste dela sovsäckar för att hålla värmen. Jag tittar mot Chrome eftersom jag förutsätter att vi paras ihop, men till min förvåning paxar Sirene honom först. Vilket innebär att jag måste välja mellan Tank och Neptune. Egentligen vill jag inte sova tillsammans med någon av dem, men väljer Neptune då Tank erbjuder sig att hålla vakt de första timmarna.

- Du hatar mig, mumlar Neptune när vi försöker krångla oss ner i en sovsäck. Jag skakar lite på huvudet.

- Nej, men jag förstår mig inte på dig.

- Du förstår dig inte på Hungerspelen.