-Amethyst!

Jag tittar upp, lagom i tid för att se bollen komma flygande mot mitt huvud. I nästa sekund tror jag nästan att det håller på att sprängas.  Hela rummet blir suddigt, men jag ser ändå hur folk har stannat upp och försöker hålla tillbaka skratten. Jag ler lite skämtsamt och de tar det som ett tecken på att allt är okej. Skrattsalvorna ringer i mina öron när jag stapplar bort till bänken med hjälp av en av mina bästa vänner, Gemma .

- Hur gick det? frågar hon och sträcker fram sin vattenflaska mot mig. Jag placerar den mot pannan för att kyla ner bulan som hotar att svälla upp.

- Bra, mumlar jag och tvingar fram ytterligare ett leende.

 Över hennes axel ser jag hur Chrome imiterar mig när jag spelar volleyboll. Eller rättare sagt, INTE spelar volleyboll. Gemma följer min blick och blänger irriterat på honom.

- Han är en idiot, konstaterar hon.

- Jag vet, svarar jag.

- Ibland har jag svårt att tro att ni är släkt.

- Så nära släkt är vi faktiskt inte.

- Tillräckligt nära för att jag inte ska sparka in kulorna på honom.

Jag kan inte låta bli att skratta. Chrome är min pappas brorson, alltså min kusin. Han är 17 år och går i årskursen över mig. Han är också en av skolans populäraste killar. Till skillnad från mig. Den enda anledningen till att folk inte stöter ut mig helt är för att Gemma råkar vara ihop med en av Chromes bästa vänner, Marvel, och för att min mamma en gång var den okrönta drottningen av ”Diamond Rough” (Distrikt Etts överklasskola). Åh, och nämnde jag att hon är dotter till Pearl som vann de tjugonde-någonting Hungerspelen? Så det är klart att man inte gärna bråkar med mig. Vem vet vad Pearl är kapabel till?

Ett visslande hörs och förkunnar att lektionen är slut. Jag och Gemma försöker att inte vara ivägen när folk rusar ut från gymnastiksalen. De vill hem så fort som möjligt. Vi har bara halvdag, eftersom det är Slåtterdagen. Dagen då det avgörs vilka som ska representera Distrikt 1 i Spelen.

- Är du nervös? frågar Gemma lite senare, när vi sitter och äter lunch. Vi har inte orkat gå hem från skolan utan är några av de som stannat kvar.

- Ja, erkänner jag motvilligt.

- Var inte det, svarar hon stöttande.

Några bord längre bort sitter Chrome och skryter om att han har låtit sitt namn läggas till dragningen flera gånger.

- Inte för att vi behöver mer pengar, för det har vi ju liksom. Men för att öka spänningen, säger han när några av tjejerna tittar beundrande på honom.

- Han vet inte hur det är… muttrar jag och kör gaffeln rakt igenom potatisen.

- Det vet väl inte du heller? säger min andra bästa (och i stort sett enda) kompis Perry och ställer ner brickan vid vårat bord.

Han börjar genast glufsa i sig maten på tallriken. Ibland undrar jag hur han kan äta så mycket. Fast han tränar en hel del, precis som alla andra verkar göra.

- Snyggt fångat förut förresten, flinar han när han har svalt tillräckligt mycket mat för att kunna prata igen.

- Jag vet, PERIDOT, säger jag irriterat. Han slår lekfullt till mig på armen. Perry vill inte gärna veta av sitt riktiga namn.

- Mobba henne inte Perry, hon är nervös, säger Gemma.

- Förlåt, men det är ingen risk Ammie. Slappna av, det finns andra som inte vill något hellre än vinna Spelen. Chansen att det blir du är minimal.

- Du menar risken, säger jag lite deprimerat.

Vi är tysta ett tag innan Perry byter samtalsämne och börjar prata om någon bok han läste ut för någon dag sen. Efter lunchen hämtar vi våra saker och går hemåt.

- Vi ses senare! säger Gemma innan hon svänger in till sitt hus.

En liten stund senare går Perry till sitt och jag får gå själv de sista kvarteren. Jag sätter på min musikspelare och försöker tänka på något annat än Spelen. Vrider upp på så hög volym att jag nästan får tinnitus. Ett hårt slag på benet får mig dock att dra ur lurarna igen.

- Du dog!

Min lillebror, Tiger, skrattar och kilar iväg. Jag ler motvilligt. Tiger är bara nio år men han är minst lika besatt av Spelen som alla andra. Jag hatar att se honom springa runt och vifta med sina träsvärd mot Jasper eller Amber. De är för gamla för att vara med i Spelen nu. Jasper klagade hela förra året, eftersom det var hans sista ”chans” att bli utvlad.

- Amethyst, du är sen, säger Amber anklagande.

Hon har redan bytt om till en bärnstensfärgad långklänning som sitter perfekt över hennes slanka och vältränade figur.

- Och du har inte tid att äta nu! ropar hon när jag tar sikte mot köket för att leta upp något sött som kan lugna mina nerver.

- Lyssna på henne, du vill väl inte se tjock ut när de ropar upp dig på scenen? retas Jasper och lutar sig mot dörrkarmen. Jag tränger mig förbi honom utan att ens ägna honom en blick och försvinner upp till mitt rum för att byta om.