En hög knackning får mig att vakna med ett ryck. Någon trycker ner handtaget och öppnar dörren. Jag sätter mig upp och skyler mig med täcket. Det är för mörkt för att jag ska kunna se vem det är men en hög duns följt av en svordom avslöjar Chrome. Jag tänder sänglampan och tittar på honom med en min som ska föreställa avsmak.

- Jag tror jag slog av min lilltå, säger han halvkvävt.

Utan att fråga sätter han sig ner på min säng. Av ren reflex drar jag åt mig benen för att undvika att de mosas av hans tyngd.

- Jag vet inte om jag sa det, men snygg spark förut förresten.

Jag tittar frågande på honom.

- På tåget alltså, förklarar han. - Men du kunde ju tryckt ner handtaget istället. Det hade gått lättare, flinar han när jag inte säger någonting.

- Jag tryckte ner handtaget, säger jag syrligt.

- Men du måste liksom trycka ner det tills det hörs ett klick och sen lite till. Då öppnas dörren automatiskt.

Och jag som ska föreställa den smarta av oss. Jag känner mig plötsligt väldigt korkad men vägrar låta Chrome se det. Han skrattar lite åt mig men slutar snabbt när jag kastar mitt tomma vattenglas på honom. Det träffar honom i huvudet och trillar sen ner på golvet där det rullar iväg.

- Är du galen? Vad håller du på med? frågar han irriterat.

- Det är du som är galen och kommer in i mitt rum när jag sover!

Innan jag har hunnit reagera har han hunnit kasta sig över mig. Han håller fast mina händer mot sänggaveln och jag känner hur täcket kanske inte var så tjockt och fluffigt i alla fall.

- Släpp mig! skriker jag ilsket och försöker sparka honom av mig. Det är lönlöst eftersom han endast behöver flytta på ena benet som låser fast båda mina ben på ett jobbigt effektivt sätt. Nu är han ännu mer obehagligt nära mig.

- Kan du inte hålla tyst så att jag kan få prata, Amethyst? frågar han irriterat.

- Prata på då! Eller döda mig nu när du har chansen. Varför vänta tills vi är på arenan, det är väl onödigt?

- Tror du på allvar att jag skulle mörda dig när du sover?

- Eh, ja?

Han skakar på huvudet och suckar. Trycket på mina händer och ben lossar lite men han ser till så att han fortfarande kan hålla fast mig om jag nu skulle få för mig att slå till honom eller liknande.

- Jag vill vinna det här, säger han. Jag öppnar munnen men han avbryter mig. – Jag vill vinna, men jag tänker inte vinna genom att döda dig.

- Vad fegt av dig, säger jag beskt.

- Menar du att du skulle döda mig om du hade chansen?

Jag tänker tillbaka på mina hämndlystna tankar tidigare.

- Ja, säger jag. Han tittar bara roat på mig.

- Jag tror dig inte.

- Varför inte?

- För det första har du inte precis fysiken. Och för det andra… kom igen Amethyst, vi är kusiner!

- Okej, så din plan är att jag ska hjälpa dig och sen ska jag springa iväg och ta livet av mig när det är en sisådär tre-fyra personer kvar? säger jag för att byta samtalsämne.

- Tja, det skulle funka. Men min idé var annars att övertala dig att faktiskt göra en ansträngning att vinna de här spelen. Kom igen Amethyst…

- Om du säger ”kom igen Amethyst” en gång till svär jag på att kliva utanför plattan innan spelen ens har börjat, biter jag av.

- Okej, förlåt. SNÄLLA Amethyst, kan du inte försöka i alla fall? Inte för min skull, för din. Och för din familj.

- Du är en del av min familj.

- Och du säger det med samma tonfall som om jag vore en kackerlacka.

- Du ÄR en kackerlacka.

- Jag vet inte om jag ska ta det där som en komplimang eller inte. Kackerlackor är överlevare.

- Ta det som ett ”du-äcklar-mig-lämna-mig-ifred”.

I samma stund som orden lämnar min mun hör jag hur elakt det låter. Chrome ser sårad ut och min ilska lägger sig genast.

- Förlåt Chrome…

- Vad har jag gjort för att du ska hata mig så mycket?

Det har jag inget svar på. Jag antar att det bara är så. Har alltid varit, kommer alltid bli liksom.

- Erkänn att det är för att jag är snyggare än dig, och du vet att de snyggaste personerna får mest sponsorer. Som Finnick Odair, säger han med ett retsamt flin. Jag ger honom en välriktad spark mellan benen som svar. Han gör en liten grimas, men visar inga andra tecken på att det har gjort ont.

- Jag vill sova, vi har träning imorgon, säger jag bestämt.

- Du ser! Det finns en del av dig som har en kämpaglöd. Du får se till att ta fram den på arenan. Tänk bara, din skönhet och intelligens, och min styrka. Vi skulle kunna bli oslagbara där ute.

- Tills en av oss dör.

- Tänk inte så negativt utan tänk istället på hur långt vi kan komma! Jag vet vad vill säga ”om du säger ’tänk’ en gång till kastrerar jag dig” men jag vill att du tänker på en person.

Mitt hjärta slår lite fortare. Hur har han fått reda på mig och Peridot?

- … Tänk på Ruby, avslutar han. – Hennes tårar var äkta och hennes tro på dig är äkta. Du kan inte svika henne.

Jag är bara tyst. Han har rätt. Även om jag inte vill vinna det här själv måste jag försöka för Rubys skull. Och för Peridots. Och för alla andras.

Ett harklande får oss båda att rycka till och vi tittar mot dörren.

- Stör jag? frågar Jade.

Hon är uppenbarligen nyvaken och fortfarande lite lullig. Håret står på ända och hon och tittar obekvämt på oss. Vi inser hur fel det måste se ut med Chrome som ligger över mig i sängen.

- Jag skulle bara prata förstånd med knäppskallen, säger Chrome snabbt. Han svär när jag välter ner honom från sängen.

- Jade, så bra att du kom. Kan du ta ut det här påträngande puckot?

- Det är lugnt…, säger Jade frånvarande medan Chrome kravlar upp från golvet.  - … Jag tror att kusinäktenskap är tillåtna i huvudstaden.