Träningslokalerna verkar ligga under marknivå. Jag är dödstrött och gäspar konstant när vi åker ner med hissen. Jade kastar irriterade blickar på mig. Hon ser ut att må bättre idag och är lika välklädd och alert som alltid. Antingen har hon glömt bort vad hon såg inatt, eller så vill hon bara undvika samtalsämnet. Det är lugnt för mig eftersom jag inte gärna blir påmind om det. Istället tjatar hon på oss om exakt samma sak som Cashmere gjorde under frukosten: Vi får inte vara på samma station, utan helst para ihop oss med deltagare från andra ”KarriärDistrikt”. Alla måste veta hur bra vi är, och att de borde försöka hålla sig väl med oss.

Så fort vi kommer in i den stora träningssalen nålar de fast siffror på våra ryggar. Svarta ettor för Distrikt 1. Chrome ställer sig bredvid Neptune medan jag ytterst tveksamt vågar ställa mig vid Katana som fortfarande ler sådär överlägset. Vi väntar otåligt på att de sista deltagarna ska anlända innan vi börjar.

Huvudtränaren, Atala, kliver fram och presenterar sig kort. Sen berättar hon om vårt träningsschema. Det finns ett antal stationer med experter inom olika ämnen. Vi får testa på vad vi vill under några dagar och på tredje dagen ska vi ha en solouppvisning för spelledarna. Under solouppvisningen får man visa upp sina färdigheter som blir betygssatta inför hela Panem. Det är en viktig del av tävlingen, bra betyg innebär fler sponsorer.

Chrome har redan siktat in sig på en fäktningsstation tillsammans med Neptune. De får inte sparra mot varandra, men jag ser hur de turas om att fäktas mot tränaren som ser mycket nöjd ut. Själv har jag inte en aning om vad jag ska göra. Till slut går jag tveksamt fram till Sukari som oengagerat kastar en kniv mot en träningsdocka. Hon missar i 90 % av fallen och jag kan tyvärr inte säga att jag är så mycket bättre. Även om jag har mer energi och styrka kan jag inte sikta över huvud taget. En gång håller jag på att träffa Katana som blixtsnabbt nålar fast kniven mot golvet med den långa staven hon har i handen. Hennes självgoda leende klistrar sig fast på min hornhinna i minst en timme efteråt.

Vid lunchtid har jag även hunnit testa på knopar (som jag faktiskt lyckas få lite koll på) och slungat iväg en yxa ungefär tre meter. Ingen av Karriäristerna låtsas dock som om de märkt av mina misslyckanden utan pratar så vänligt de kan med mig där jag sitter vid bordet. Vilket innebär att de mest frågar vad jag tycker om maten. Karriäristerna är inte kända för att vara speciellt sociala. Vi vet att det inte är någon idé att skaffa vänner, då det bara kommer finnas en vinnare på Arenan. Alla fokuserar mest på mat och träning just nu. Jag sneglar lite mot de andra och försöker minnas vilka stationer som var deras bästa. Sirenes specialitet hittills verkar vara spjut och Neptune är bra på kampsport. Tank är riktigt pricksäker med både pilbåge och diverse knivar. Chrome verkar kunna lite av det mesta, men han har inte visat upp någon överlägsen talang än.

Efter lunchen återgår vi till träningen i några timmar, sen är det middag och sen vill Cashmere och Jade diskutera taktik med oss. Det värker i hela kroppen efter första dagen och jag ser inte fram emot nästa.

Dag två väljer jag att följa efter de yngre deltagarna som deprimerande nog är bättre än mig på det mesta. Hittills är mina bästa ”grenar” att komma ihåg namn och egenskaper på olika växter, samt att klättra. Men hur ska det hjälpa mig i Spelen?

När vi har diskuterat klart Chromes taktik den andra kvällen konfronteras jag av alla tre.

- Jag har hört att det… eh… inte går sådär… strålande för dig på träningen, säger Cashmere försiktigt.

- Jag är urkass, det är okej att säga det, säger jag kort.

- Alltså, Amethyst jag tror inte det är så illa…

- Jo, hon är verkligen värdelös på allt, säger Jade abrupt. Jag blänger på henne trots att jag vet att jag medgav det själv några sekunder tidigare.

- Du är inte värdelös, du är bara inte engagerad, säger Chrome.

- Du har gett upp innan spelen ens har börjat. Vad ska din familj säga? frågar Cashmere.

- Kommer du ihåg vad jag sa? Tänk på Ruby, tjatar Chrome.

- Chrome, du vill bara att jag överlever tillräckligt länge för att hjälpa dig att vinna, fräser jag.

- Jag trodde att det var planen från början, säger Jade förvånat. Vi ignorerar henne.

- Tänk efter nu Amethyst, är det verkligen ingenting speciellt du kan? Ingenting som din mormor har lärt dig? försöker Cashmere. Jag skakar på huvudet.

- Nej.

- Vad är du intresserad av då?

- Ingenting.

- Det är lite jobbigt att coacha någon som inte ens försöker hjälpa till, suckar hon irriterat. Jag förstår henne, jag låter som en butter treåring.

- Hon kan skådespela, säger Chrome plötsligt.

Jag tittar konstigt på honom. Hur vet han det? Det är inte precis som om han betalade för att se mig ha någon biroll på Stora Teatern. De enda gångerna han kan ha sett mig skådespela är när vi har haft uppvisningar i skolan, och de brukade han i regel skolka ifrån.

- Du var med i teater, musikal och dansgruppen, det vet jag, säger han då jag inte svarar.

- Och hur hjälper det mig? frågar jag kritiskt. – Det är inte precis så att jag kan citera någon till döds.

- Säg inte det, ni kvinnor brukar vara bra på att tjata…. JAG SKOJAR, AMETHYST, tillägger han högt när jag ser förolämpad ut.

- Men allvar, hur hjälper det här henne på arenan? Som hon säger, hon kan inte vara så bra, eller dålig, att folk dör när de lyssnar på hennes repliker, säger Jade.

Cashmere svarar inte. Hon verkar vara djupt försjunken i sin egen värld. Vi väntar på att hon ska säga någonting i flera minuter innan hon slår ihop händerna sådär som Ariel gör när hon har fått en riktigt bra idé. Jag tvivlar på att den här kommer vara lika bra men lyssnar ändå uppmärksamt när hon berättar. Idén låter helt befängd, men vi inser att det faktiskt är den bästa chansen jag har. När vi har avslutat planerandet för kvällen känner jag hur det pirrar i magen av nervositet. Min överlevnad hänger helt och fullt på mina talanger som skådespelerska. Det här blir verkligen mitt livs roll.