Efter att vi har ätit middag och Jade har skällt ut mig riktigt ordentligt går vi till sällskapsrummet och tittar på poängsättningen som visas i Tv. Chrome är först ut. De verkar ha tagit hans porträttbild under någon träning för hans blick är mer fokuserad än någonsin. Vinkeln smickrar minst sagt hans ansiktsdrag och om han skulle få ett lägre betyg lär den hålla kvar åtminstone några Sponsorer.  Han behöver dock inte oroa sig. En tia blinkar under hans porträtt och Jade är alldeles utom sig av glädje. Hennes humör sjunker dock hastigt när det blir min tur. Min bild är en helkroppsbild. Jag har inget minne av att de har tagit den men jag förstår plötsligt varför Ariel valde den där omöjliga utstyrseln att träna i. Jag ser nästan ut som en ballerina där jag står på ett ben medan tygerna virvlar runt mig och formas i perfekta korkskruvar runt svärden jag gör mitt bästa för att hålla kvar. Mitt ansikte döljs till största delen av håret men de har lyckats välja en bild där man ser mina ögon och lätt plutande läppar mellan de mörka slingorna.

Jag mår lite illa precis innan de visar min siffra och när de väl har visat den känns det inte så mycket bättre. Två. En tvåa. De hade lika gärna kunnat sätta en kula igenom mitt huvud där och då. Inte ens ett vackert porträtt kan rädda ett av de sämsta betygen i Spelens historia.

- Det där var inte speciellt bra, konstaterar Cashmere. Jag hör besvikelsen i hennes röst.

- Det var väldigt orättvist av spelledarna! Du för dig med en fantastisk grace och ser ut som en ängel. Det är inte ditt fel att du… gjorde ett snedsteg med orden! säger Ariel upprört.

- Jag kommer förlora jobbet, gnäller Jade.

Ett högljutt gräl bryter genast ut mellan Jade och Chrome. Ariel försöker förgäves få dem att sluta men det resulterar bara i att hon också dras in i det där tillsammans med Cashmere. Jag sitter tyst mellan dem och vågar inte säga någonting. En Stum kommer plötsligt fram till mig och vinkar åt mig att följa med honom. Det tar ett tag innan jag lyckas lirka mig ur soffan men de andra verkar knappt notera att jag går där ifrån. Jag tänker fråga vart vi ska men hejdar mig i sista stund då jag minns att han inte kan prata. Vi går in i ett annat sällskapsrum som jag aldrig har brytt mig om innan. En man står med ryggen vänd mot oss. Han tittar ut på Panem genom ett av de stora fönstren. Den stumma knuffar fram mig och lämnar sen rummet med en artig bugning. Mannen vid fönstret vänder sig om och jag stelnar till när jag känner igen honom som en av spelledarna. De bryr sig alltså inte om att de måste ersätta mig, de tänker fängsla mig. Eller värre…

- Det där jag sa förut, det var inget. Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig, stammar jag fram snabbt och backar långsamt mot dörren när han går emot mig.

- Ta det lugnt, jag ska inte skada dig, säger han och gör en lugnande gest med handen.

- Snälla, jag vet inte varför jag sa det där. Jag lovar, jag ska vara tyst resten av tiden. Ni kan slå ihjäl mig på Arenan, men straffa inte Chrome. Han har inget med det här att göra!

- Miss Jewel, kan ni lyssna på mig!

Jag tystnar snabbt när han höjer rösten.

- Så… kan vi nu sätta oss ner och tala som civiliserade människor?

Han sätter sig i en av fåtöljerna och pekar uppfodrande mot en identisk fåtölj mitt emot. Jag slår mig lydigt ner och märker att hela jag skakar av nervositet. Han noterar det också för han försöker bjuda mig på något att dricka, men vattnet skvalpar bara över kanten på glaset så fort jag höjer det från bordet.

- Jag vet vem du är, du är Amethyst Jewel. Men du vet antagligen inte vem jag är, mer än en terroriserande spelledare.

Jag ler svagt åt hans skämt. Han sträcker ut sin hand i en hälsning. Den är stadig, varm och nästan lite beskyddande.

- Mitt namn är Plutarch Heavensbee. Du kanske såg mig under uppvisningen idag?

- Ja, mumlar jag och rodnar.

- Ditt betyg var mycket orättvist och jag tycker att de var alldeles för snåla. Personligen gav jag dig en åtta…

Driver han med mig? Jag tittar skeptiskt upp på honom, men han verkar helt allvarlig.

- … Vilket självklart är lågt för att vara en ”Karriärist”. Det är så ni kallar er va? I alla fall, jag skulle vilja veta mer om den lilla… låt oss säga ”profetian” du delade med dig av.

- Det var bara struntprat, sir, säger jag tyst.

- Jag tror faktiskt inte att det bara var struntprat och det gör inte de andra heller, även om det verkade så. Vet du varför de gav dig så låga poäng? Därför att du skrämde dem. De är rädda för uppriktiga människor som talar om en sanning de inte vill inse.

- Det var inget genomtänkt…

- Men det var ändå genialiskt. Hur mycket minns du?

- Tillräckligt, sir.

- Sluta kalla mig ”sir”, det får mig att låta gammal. Men jag vill veta lite saker.

- Vad, si… Mr Heavensbee?

- Amethyst, jag är inte din lärare. Kalla mig Plutarch om du nödvändigtvis måste lägga till något efter det du sagt. Men jag vill veta… är du synsk på riktigt?

Det här är min chans att ljuga till min fördel men jag sumpar den. De skulle ändå komma på det förr eller senare.

- Nej, tyvärr jag är bara en skådespelerska…

- Jag tror dig inte. Därför tänker jag fortsätta fråga dig om saker. Stressa inte fram svaret och tänk inte på det du säger. Det här rummet är inte övervakat för tillfället och jag kommer inte rapportera dig. Du kan vara helt lugn.

- Okej…

- Vart kommer upproret starta?

Det blir knäpptyst medan jag tänker. Jag sluter ögonen och försöker komma på något, men det är bara blankt. Plutarch säger at mig att andas och vänta. Han knäpper med fingrarna och lampornas sken byts ut mot fladdrande ljus.

- På Arenan, svarar jag.

- Arenan? Intressant, och hur kommer det starta?

- Med en eldig fågel, en härmskrika.

- Är den här härmskrikan en metafor för en person?

- Ja.

- Kan du ge mig ett namn?

Bokstäver flyger runt i mitt huvud men jag får inte ihop dem till något. Det enda jag ser framför mig när jag blundar är en guldig fågel i en gyllene ring som verkar brinna.

- Jag vet inte, säger jag uppgivet.

- Stressa inte, Amethyst. Ta god tid på dig, jag har tid, jag är här och lyssnar.

Jag blundar igen och försöker se mer än den där brinnande symbolen. Ett par bestämda, grå ögon växer fram ur mörkret runt elden. En mörkbrun hårslinga som har fallit ur en lång fläta. Håret övergår i en rödaktig ton när det lyses upp av elden och flickans ansikte verkar utstråla envishet. Plutarch säger någonting men det är bara ett brus som jag stänger ute. Bakom hennes högra axel ser jag en ung man med lika mörkt hår som hon, medan en blond pojke, på väg att bli en man, står bakom hennes vänstra axel. Hans blick är varmare än de andras. Flickan höjer långsamt sina händer och jag undrar vad hon gör. Först när det är för sent ser jag vad det är hon håller i, en vackert snidad pilbåge. Blodet isas i mina ådror när hon spänner bågen och skickar iväg en pil rakt mot mig. Jag känner en plötslig smärta i bröstet och rycker till. Rörelsen får mig att välta ner från fåtöljen och transen bryts. Plutarch har bytt ut ljusen mot de vanliga lamporna igen och lutar sig oroligt över mig.

- Gick det bra? Fick du namnet? Frågar han ivrigt. Jag nickar och håller en hand mot mitt värkande huvud. Tar några djupa andetag innan jag tittar honom rakt i ögonen och svarar.

- Katniss Everdeen.