Cashmere kokar av ilska när vi som vanligt tittar på Tv-reprisen på kvällen. Hon svär högt över ”den där lösaktiga flickan” och skulle antagligen kasta sitt champagneglas på Tv-skärmen om det inte vore för att vi andra är i rummet. Det är ingen av oss som vågar kommentera att hon har kört på en liknande grej tidigare. Jade är orolig för att vi kommer falla i glömska, men Chrome påminner henne lugnande om att spelet nu kretsar runt oss två, och Satine. Hon verkar dessutom lättare att göra sig av med än Katana som trots allt inte gjorde något större intryck under intervjuerna.

- Du såg bra ut i alla fall, Amethyst. Ariel, Mithuna, Tula, Kanya… Ni är fantastiska. Lova mig att ni stannar till nästa år, suckar Cashmere när hon har lugnat ner sig lite.

- Och Chrome, lika fantastisk som vanligt, säger Jade nöjt.

Hon och Cashmere reser sig upp från soffan. Jag inser att det är dags för oss att ta farväl av dem. De ska ner till festen som Huvudstaden håller till Spelens ära och försöka skaffa så många sponsorer som möjligt.

- Jag vet att vi inte har kommit så bra överrens, men jag litar verkligen på dig, Amethyst. Och om Chrome inte vinner… se till att göra det åt honom. Du kan klara av det. Jag ska hjälpa dig så gott jag kan ikväll, du har lika stor chans som alla andra.

Det är antagligen det snällaste Jade någonsin har sagt till mig, och någonsin kommer göra. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken när hon kramar om mig. Det här påminner plågsamt mycket om avskeden vi hade hemma i distriktet. Hon snörvlar till en gång, torkar bort några tårar och går vidare till Chrome. Cashmere kommer fram till mig och ger mig en stor kram.

- Jag säger precis som Jade, du kan klara av det här. Du är starkare och mer älskad än du tror. Jag och Jade kommer skaffa många fler sponsorer ikväll och jag finns till din hjälp på Arenan om du behöver det. Men lita på dina skådespelartalanger, de är fantastiska och den här nya grejen med att vara ”synsk” ger dig ett otroligt övertag. Ta hand om dig, kom ihåg att vi är vinnare i Distrikt 1. Något annat är otänkbart.

Cashmere  släpper taget om mig och avslutar med att ge några sista tips till både mig och Chrome.

- Hur läskigt det än är måste ni springa mot ymnighetshornet när ni väl kommer till arenan. Ni får se till att vara snabba och hjälpa varandra. Många andra distrikt kommer backa ur, och vänta på ett senare tillfälle men se till att få en bra start. Det låter makabert nu men när ni väl är där kommer ni agera instinktivt. Få inte panik om ni har ihjäl någon, vare sig det är med mening eller inte. Kom ihåg att de andra kommer göra samma sak mot er om de får chansen så gör er av med så många som möjligt. Ni måste tänka på att hålla er vid liv. Det här innefattar att inte lita på någon, utom varandra. Chrome, du kommer behöva Amethyst för att överleva och vice versa. Håll ihop så länge ni kan. Och jag vet att er plan är att få fram Chrome som vinnare. Men…

Hon tvekar en stund hon fortsätter.

- … Amethyst, om det endast är ni två kvar på slutet; håll inte igen. Ge dig inte utan en strid. Lova mig det, okej?

Jag sneglar mot Chrome för att se hans reaktion men han nickar bara lugnt mot mig. Vilket betyder att han antagligen redan visste om det här. Dessutom vet han att jag aldrig skulle våga ha ihjäl någon. Det har jag lovat mig själv redan från början.

- Lycka till, och må oddsen alltid vara er gynnsamma, skämtar Cashmere innan de går ut med Ariel för att göra sig i ordning för festen.

- Det är väl lika bra att vi försöker få lite sömn, säger Chrome till mig

- Kanske det… Lycka till imorgon.

- Det samma.

Vi går till våra rum i tystnad. Jag duschar av mig sminket och sköljer ur håret men de har lyckats fästa stenarna riktigt bra och efter en stunds skrapande ger jag upp. Jag kryper ner i min säng och försöker sova. Det är omöjligt. Jag kan nästan höra hur sekunderna tickar iväg och min puls går på högvarv.  Därför går jag bort till fönstret och tittar ut. Hundratals personer passerar nedanför men som tur är tittar ingen upp. De skrattar, dansar, pratar…

Minuterna går och jag står kvar. En gång försöker jag gå och lägga mig igen men jag är fortfarande lika klarvaken. Efter att ha gått fram och tillbaka i rummet flera gånger kommer jag därför på den briljanta idén att gå in till Chrome. ”Om han sover går jag tillbaka” tänker jag men får ändå lite dåligt samvete när jag knackar diskret. Han svarar direkt;

- Vem är det?

- Det är jag, säger jag så högt jag vågar. Jag vill inte dra till mig uppmärksamhet.

- Gå och lägg dig, Amethyst.

- Jag kan inte sova…

- Det kan inte jag heller när du står där och pratar med mig…

- Förlåt…

Det blir tyst ett tag.

- Är du kvar? frågar han sen.

- Ja…

En djup suck där inifrån.

- Okej, kom in då.

Det klickar till i låset och jag trycker försiktigt ner handtaget. Innan jag hinner stänga dörren efter mig ser jag någonting turkost i ögonvrån. Underbart. Så diskret var jag…

Chrome sitter ihopsjunken på sängkanten. Ljuset är släckt så det är först när jag sätter mig bredvid honom som jag inser att han faktiskt gråter. Insikten får mig att bli alldeles ställd. Vad ska jag göra nu?

Jag lägger prövande armarna runt honom som jag vet att han har gjort när jag har varit ledsen. Han stryker undan några tårar och ler sorgset mot mig.

- Är du orolig för imorgon? mumlar jag mot hans axel.

Han nickar stelt.

- Var inte det. Du kommer klara dig fint. Om bara några veckor är du hemma igen. Kanske kortare tid. Du fixar det här.

- … Men det gör inte du.

- Tack för förtroendet, säger jag och låtsas bli stött. Han skrattar till.

- Jag menade inte så. Men om jag kommer hem lär inte du göra det…

- Oroa dig inte för mig, jag har aldrig väntat mig att… att komma hem igen.

Jag sväljer lite. Det var jobbigare än väntat att erkänna det högt. Vi säger ingenting till varandra, men som på en given signal kurar vi ihop oss under det varma täcket i hans säng. Plötsligt flödar orden bara fram. Vi pratar om våra familjer, distriktet, huvudstaden, drömmar… allt. Jag förstår inte hur vi kan ha haft brist på samtalsämnen innan. Ibland kommer tårarna för oss båda, ibland skrattar vi så att det värker i magen.

- Katana såg mig när jag gick hit, fnissar jag med halvslutna ögon. Det börjar snart ljusna ute och vi är dödströtta.

- Vad bra, då har vi skapat ännu fler rykten, svarar Chrome leende.

- Det är sjukt att de tror att vi är kära trots att vi är kusiner, skrattar jag  men hejdar mig. Jag har i och för sig aldrig frågat honom om han gillar mig.

- Vem är det som är självgod nu? retas Chrome när han inser vad jag tänker. Jag boxar till honom lite lätt.

- Säg inte att du föll för Satine. Då blir jag på allvar förolämpad.

- Nej, inte hon men…

- Men?

- Äsch, det spelar ingen roll just nu. Det kan bara vara en vinnare till slut, och det är ingen idé att börja bry sig om andra.

- Precis… Vi borde sova.

- Det borde vi. God natt, Amethyst.

- God natt…