- God morgon, solstrålar, säger Scorpio och rycker obarmhärtigt undan gardinerna.

Morgonsolen lyser mig rakt i ögonen och jag börjar krypa ner under täcket innan jag minns att jag delar säng med Chrome. Då flyger jag snabbt upp och Scorpio skrattar åt mig.

- Katana sa att ni delade rum inatt. Jag trodde inte att ni var allvarliga med ert förhållande, flinar han.

- Det är vi inte, muttrar jag och sveper en av Chromes morgonrockar runt mig.

- Ariel väntar på dig. Lycka till idag, Amethyst.

Jag gör någon stel grimas som ska likna ett leende och slinker ut genom dörren. Utan att bli upptäckt tar jag mig tillbaka till mitt rum där Ariel väntar med en uppsättning kläder. Jag förstår inte varför hon fortfarande stylar mig, men tar på mig klänningen hon har valt ut. Sen går vi upp till taket där svävaren som ska ta mig till arenan hämtar upp mig. Jag försöker spela oberörd när de sticker in en spårsändare under huden på min arm men jag biter mig hårt i läppen när det sticker till och kvinnan som injicerar den genomskådar mig.

- Det kommer svida ett tag, men sen går det över, försäkrar hon mig och frigör mig från stegen. Ariel hämtas upp och vi två går sen till frukosten. Hon äter glatt, men jag kan knappt få ner en bit av maten.

- Ät. Det här kan vara det sista du får äta på flera dagar, råder hon mig.

- Det här kan vara det sista jag någonsin äter, säger jag.

- Se då till att din sista måltid blir den bästa.

Hon irriterar mig men när jag tittar upp ser jag att hon inte är seriös och vi börjar skratta.

- Jag gillar dig, Amethyst. Du är inte som alla andra arroganta, bortskämda ungar från Distrikt 1. Se till att vinna så kan du komma tillbaka till Huvudstaden och stötta mig nästa år när jag måste ta mig an någon annan mardrömslik unge.

- Det är inte säkert att det blir en odräglig unge.

- Det finns inte många som du kvar i ditt Distrikt. Åtminstone inte någon som tävlar.

- Jag har en kompis, Gemma, hon…

- Om Gemma är som du lär hon sitta säkert. Amethyst, vet du varför du tävlar i år? Varför ingen tog din plats?

Ariel tittar uppmanande på mig med sina klargröna ögon (antagligen linser). Jag inser att jag inte har tänkt på det sen slåtterdagen. Då undrade jag varför ingen tog min plats, men det var mest för att jag var desperat efter hjälp. Sen dess har jag lyckats förtränga det.

- Det är såklart bara spekulationer… Men jag tror att ingen ville tävla för att Chrome var den manliga ”spelaren”.

- Det finns många andra som är starka, invänder jag.

- Men det finns inte många andra som är släkt med Pearl. Även om de inte ens är blodssläkt. Ingen skulle våga attackera Chrome, för att de ser det som att de dödar en symbol för ditt Distrikt. Och om man inte attackerar så dör man. Självklart hade de kunnat hoppas på att någon annan gjorde sig av med honom först, men de ville inte ta risken. Därför lät de dig komma till tävlingen. Att du är Pearls dotterdotter ökar självklart spänningen, men de ville skicka någon som de såg som svag.

- Tack Ariel, nu känns det mycket bättre, säger jag sarkastiskt.

- Jag menade inte så, jag menade att det är dags för dig att bevisa motsatsen.

- Men du sa själv att om jag dödar Chrome så…

- … Så kommer de fortfarande älska dig, för att Pearls blod flyter i dina ådror. Det enda som kan göra dem besvikna är om du dör först. Och det kommer du inte göra.

- Hur vet du det?

- För att du är alldeles för omtänksam för att lämna Chrome ensam.

Utan att någon av oss har märkt det har vi landat. Vi blir tillsagda att gå bort till stegen och hissas ner till katakomberna under Arenan. En kvinna instruerar oss om vart vi ska gå för att förbereda oss. Jag känner hur det lilla jag åt på svävaren är på väg upp igen men lyckas hålla tillbaka det. Jag tar en sista dusch och kyler av ansiktet. När jag kommer ut från badrummet har Ariel fått paketet med mina kläder. De är inte vad man skulle kalla för vackra, men de har ändå någon form av elegans i sig. En mörkgrön tröja med långa ärmar, bruna byxor och stövlar som man kan fälla ut trubbiga metalldubbar på. I det guldbruna skärpet hänger ett par handskar och några små metallringar. Ariel gör en snabb sminkning på mig. Den ser naturlig ut men framhäver mina ögon, och som alltid måste hon fästa en strassten på min kind, upp mot ögat. Det sticker till ovanligt mycket när hon trycker fast den.

- För att folk alltid ska känna igen dig, ler hon och jag inser att hon har satt fast den permanent.

Håret sätter hon upp i en slarvig knut som ser bra ut, men ändå håller bort nästan hela håret från ansiktet. Jag tar själv på mig mitt armband och gömmer det lite i tröjärmen för att det inte ska vara i vägen. Slutligen hänger hon på mig en kappa som är guldig med ett silvrigt foder.

- Jag gissar på att du kan vända på den efter behov, säger hon efter att ha utforskat tyget noga. – Det betyder att landskapet på arenan lär vara varierande. Kan du säga något mer om arenan utifrån kläderna?

Jag tittar mig i spegeln och försöker komma fram till något. Jag noterar några sömmar vid armarna och benen.

- Det går att ta av ärmarna, och delar av byxbenen, konstaterar jag. – Alltså kan det vara olika varmt.

- Bra, och mer?

- Jag vet inte.

- Jag skulle tro att det kommer finnas något skogslandskap, med tanke på färgen. Och ringarna påminner om de ringar som fanns vid den där klätterväggen, eller hur? Och klättring var en av dina starkare grenar vad jag vet… Du har tur, Amethyst.

- Är det inte fusk att du säger det här till mig? säger jag oroligt. Ariel rycker på axlarna.

- Det är aldrig fusk att spekulera. Jag kan ju ha helt fel, och missleda dig helt, eller hur?

- Sant.

- Jag vet inte om Cashmere redan har sagt det, men du bör inte satsa på att plocka upp vapen. Det kommer alla andra göra. Du är defensiv och din största tillgång är din intelligens. Välj smarta saker, och välj saker som skyddar dig istället för att rusa mot de största vapnen i ymnighetshornet. De defensiva sakerna brukar dessutom ligga längre ifrån hornet, åtminstone de som inte är så uppenbara. Vapen kan du alltid ta från andra deltagare senare eller försöka göra själv.

Ariels råd förvånar mig. Det är inte bara flummiga spekulationer, hon har tänkt efter och hon har en taktik som faller mig mycket bättre i smaken än den Cashmere vill att jag ska ha.

- Hur vet du såhär mycket? frågar jag.

- Jag har varit med om några Hungerspel om vi säger så… Andra stylister satsar kanske mest på utseende. Det gör jag med i första hand, men jag försöker tänka längre. Jag tänker mer än folk tror, säger hon med ett skratt.

En röst meddelar att det är dags att förbereda oss för starten. Jag reser mig nervöst och måste nästan luta mig mot Ariel när vi går mot den runda metallplattan där jag ska starta. Mina ben skakar när jag placerar första foten på den, och sen den andra. Ariel stryker mig lugnande över kinden.

- Ta det lugnt, du fixar det här. Jag tror på dig, och inte bara för att vara snäll. Det krävs inte bara rå styrka för att vinna de här spelen. Intelligens vinner ofta i slutändan och där har du ett stort övertag.

Hon lutar sig mot mig och viskar en sista uppmaning. Jag stelnar till och hon backar snabbt undan när en glascylinder börjar sänkas ner runt mig.

- Lycka till! ropar hon precis innan glaset sluts. Jag ställer mig rak i ryggen och blundar medan plattan skjuter upp mig i cylindern. Det enda jag kan tänka på är hennes sista råd till mig. Ett råd som ger mig ångest, panik, ja… allt samtidigt. Döda Chrome.