Sextio sekunder kvar... Jag ägnar tiden åt att nervöst granska omgivningen. Vi står i en ring framför ett högt berg. Ett hundratal meter vänster ser jag en skog med lövträd och ungefär lika långt åt höger sträcker sig några palmer mot himlen. Bakom mig är det endast en stor sandslätt.

En kraftig smäll får mig att rycka till. Någon ropar jag ska stå stilla men det är lättare sagt än gjort när tryckvågen slår emot mig. Jag gör misstaget att titta åt sidan. Pojken till vänster om mig, Suetidi, har klivit utanför sin metallplatta och därmed triggat bomben som spränger bort plattan, marken närmast och delar av hans kropp. Jag försöker att inte låtsas om honom men det är svårt. Hela min kropp skriker åt mig att rusa iväg, samtidigt som jag vet att jag kommer se ut precis som honom om jag rör mig innan gonggongen slår.

Äntligen hörs det befriande ljudet. Jag springer så fort jag kan med hjärtat som verkar slå tredubbla slag. På vägen mot hornet plockar jag upp några guldiga saker som liknar breda armband och ett ihoprullat rep. Chrome kommer fram till hornet samtidigt som jag, och sen är kampen igång. Karriäristerna turas om att "vakta" varandra medan de plockar upp alla vapen de kan hitta. Jag ser ingen mening i att försöka hitta knivar eller spjut eftersom jag ändå är värdelös, men jag böjer mig ändå ner för att plocka upp några små flaskor som verkar innehålla olika mediciner. Plötsligt ser jag en skugga som tornar upp sig över mig och jag vänder mig om. Jag duckar och undviker precis en silvrig klinga. Cavia höjer handen för att hugga mot mig igen men stelnar till mitt i rörelsen. Först förstår jag inte vad som händer, men så ser faller hon ihop på marken framför mig, fortfarande med ögonen uppspärrade i chock. Katana rusar fram till kroppen och drar ut en kaststjärna från hennes rygg. Sen vänder hon sina kattögon mot mig. Jag backar undan men inser att det är för sent. Det finns inte en chans att hon missar på det här avståndet. Men till min förvåning vänder hon om och rusar iväg från Ymnighetshornet. Ett dussin vapen glänser på hennes rygg och i bältet när hon springer. Tank ropar åt henne att stanna men hon lyssnar inte utan försvinner snabbt in bland palmerna till höger. Han svär högt åt att hon har lurat oss och tar ut ilskan genom att slå ett tjockt metallrör i huvudet på Jerome. Det finns inte en chans att han har överlevt.

Efter en stund håller kaoset på att lägga sig. Alla karriärister är kvar, bortsett från Katana som sprang efter att hon fått det hon behövde. De flesta andra har flytt eller ligger utspridda på marken. Det är ändå några som är kvar. Hawk är en av dem. Han håller på att övermanna Sirene när Neptune kastar sig mellan i sista sekunden. Tillsammans med Chrome driver han bort Hawk som istället tar sikte på mig. Jag vet att jag inte kan slå honom så jag väljer den fega utvägen; att fly. Dessvärre hinner jag inte så långt innan jag snubblar över Sukari. Hon har ett spjut stucket genom bröstet och ögonen är slutna. Om det inte vore för att Hawk är ute efter mig hade jag antagligen tagit mig tid att sörja henne. Jag gillade Sukari, hon var reserverad men trevlig. Vi var ganska lika.

Hawk slår efter mig och jag undviker honom med en hårsmån när jag rullar åt sidan. Han har en dolk i ena handen och några läskiga ringar försedda med spikar på andra. Jag har tur när han siktar fel och kör ner sin hand i marken precis bredvid mitt huvud. Lite längre bort ser jag hur Chrome kommer rusande, men inser att han inte kommer hinna fram i tid. Jag tappar andan när Hawk sparkar till mig i sidan så att jag flyger iväg säkert en halvmeter och landar halvt ovanpå Sukari. Det är inte speciellt trevligt att ha hennes livlösa kropp så nära mig, så jag backar undan så snabbt jag kan. Det värker i midjan. Ett tag tror jag att Hawk har fått tag på mig men så inser jag att det "bara" är min mörbultade kropp som protesterar mot de hastiga rörelserna. När jag tittar upp ser jag Hawk som ligger still på marken. Det tar ett tag för min hjärna att ta in vad som precis har hänt. Hawk kastade sig antagligen över mig, men missade när jag backade undan. Istället spetsades han på samma spjut som Sukari.

Någon tar tag i min arm och jag försöker slita mig lös tills jag inser att det är Chrome.

- Vi måste sticka nu, snyggt jobbat, säger han till mig och nickar mot Hawk.

- Jag dödade honom inte, säger jag chockat medan vi springer. Mest för att övertyga mig själv. Jag lovade att jag inte skulle döda någon, jag kan inte ha brutit det löftet än.

- Självklart inte, han klantade sig, säger Sirene som har sprungit ikapp oss.

Vi har tagit sikte mot lövskogen och springer en bra bit in innan vi saktar ner farten. Jag sjunker andfått ihop på en sten. De andra tittar menande på varandra men är snälla nog för att inte kommentera min kondition. Istället sätter vi oss i en ring och passar på att presentera varandra. Trots att Katana smet är vi ändå sex stycken; Jag, Chrome, Tank, Neptune, Sirene och en tjej från Distrikt 11 som heter Lune. Neptune håller för tillfället på och pysslar om Sirene som har fått ett hugg mot tinningen. Såret är inte speciellt djupt, men det ser ändå lite läskigt ut och hon gör en halvt plågad grimas när Neptune trycker en trasa mot det.

- Acacia... Hon låtsades vara med oss, men attackerade mig så fort jag vände ryggen till, förklarar Sirene.

- Precis som Katana då, säger Chrome syrligt och vänder sig mot Tank som genast håller på att brusa upp.

- Jag har inget ansvar för ungen! ryter han så högt att både jag och Lune rycker till. Sirene lägger lugnande sin lediga hand på hans arm.

- Du borde inte ropa så högt, andra kan hitta oss, säger hon mjukt.

- Det är inte som om de skulle övermanna oss andra, protesterar han.

- De har fått vila mer än vi, sitt ner är du snäll. Vi kan hämnas på Katana senare, säger Neptune.

Tank sätter sig ner och sänker rösten igen, men har fortfarande ett lika vresigt tonfall när han öppnar munnen igen.

- Och hur ska vi få tag på henne? Ni har sett hur begåvad hon är. Tränad sen barnsben. Inte för Hungerspelen, men för att tävla i olika tävlingar hemma i Distrikt 2.

- Jag är inte helt värdelös som du kanske vet, säger Lune. Tank tittar förvånat på henne.

- Är inte du från Distrikt 11?

- Stämmer. Men jag förstår inte vad det har med saken att göra.

- Ni brukar vara rätt värdelösa.

Alla sitter på helspänn medan Lune och Tank stirrar fientligt på varandra men till vår lättnad lugnar de båda ner sig och väljer istället att ignorera varandra.

- Så vad är vår plan? säger jag.

- Katana är inne i djungeln på andra sidan. Jag tycker att vi låter henne röja stället tills hon tröttnar och söker upp oss. Om vi går dit lär hon känna till området bättre och kan lätt göra sig av med oss, säger Lune och vi andra nickar instämmande.

- Jag tycker att vi stannar i den här skogen så länge vi kan. Det såg ut som om det bara var öken åt syd, och åt norr har vi ingen aning om hur det ser ut. Vi borde även försöka hitta en väg upp på berget, det kan ge oss en bättre översikt över Arenan, säger Chrome.

Jag är förvånad över hur taktiskt alla tänker, åtminstone för stunden. Vi övergår till att prata om de andra Deltagarna.

- Sukari och Jerome är borta, säger jag tomt.

- Vilka då? frågar Neptune.

- Distrikt 12.

- Jag antog det. De klarar sig aldrig speciellt länge.

- Hawk, Cavia och någon kille från Distrikt 3 är också ute ur spelet. Buzz tror jag att han hette, säger Chrome.

- Han som sprängdes i början lär också vara eliminerad. Och jag såg hur Veil spetsade Cyrus, säger Lune.

- Det sista jag såg av Mill var hans huvud som...

- Det räcker med detaljer, tack, Tank, säger Sirene högt. Hon ser lite lätt illamående ut.

- Men både Veil och Satine lever? frågar Chrome och svär högt när han får ett jakande svar.

- Så vi vet alltså om åtta döda hittills? konstaterar jag som har 

räknat på fingrarna.

- Något i den stilen. Sexton kvar...

Det är någonting med Tanks leende som får det att krypa i kroppen på mig. Jag tycker inte om honom, skulle helst inte vara med någon mer än Sirene om jag var tvungen att välja en person. Men jag har lovat att hjälpa Chrome så jag måste stanna. Att jag minns Ariels råd betyder inte att jag tänker följa det. "Åtminstone inte riktigt än" säger en röst i mitt huvud som jag avfärdar snabbt. Det är klart att jag inte tänker förråda min egen kusin. Jag hoppas att han tänker likadant.