Trots att vi letar noga lyckas vi inte hitta Lune. Vi följer spåren hon lämnat efter sig, men de tar tvärt slut vid en liten fors. Tank är rasande. Först Katana, och nu Lune. När vi stannar för att äta lunch den tredje dagen ryter han att det är mitt fel och slänger iväg mig flera meter när jag protesterar. Medan jag försöker återfå en normal andning hör jag hur Sirene ursinnigt skäller ut honom och de hotar varandra till livet minst fem gånger var.

- Jag hatar honom, snyftar hon och lutar sig mot min axel när vi sitter uppe och håller vakt samma kväll.

- Jag med, svarar jag lågt, rädd för att han ska höra vår konversation.

- Jag… jag förstår bara inte hur han tänker. Varför hänger han fortfarande med oss om det enda han ska göra är att klaga på hur meningslösa vi är?

Mitt svar kommer automatiskt.

- För att han vet att han måste vara med oss för att över huvud taget ha en chans.

Sirene lägger handen mot min kind och vänder mitt huvud så att jag tittar rakt in i hennes ögon. På dagen är de nästan gröna, men nu i mörkret ser de mer bruna ut. Tårarna gör dem alldeles blanka men hennes blick är stadig när hon möter min.

- Vi gör oss av med honom, viskar hon.

- V-va?

- Ingen här tycker om honom, vi gör oss av med ett stort problem.

Hennes händer sjunker ner till mina handleder och hon håller om dem hårt. Hon darrar och hennes naglar skrapar mot min hud. Egentligen vill jag hålla med henne, men jag är alldeles för rädd. Att attackera Tank är rena självmordsuppdraget. 

- Du borde prata med Chrome om de här, mumlar jag undvikande och slår ner med blicken.

- Jag vågar inte. Snacket går, du är den enda jag litar på. Du skulle aldrig tala om det för honom, eller hur?

Greppet runt mina handleder hårdnar och jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare.

- Jag skulle aldrig klara av att göra det mot någon, säger jag halvkvävt.

- Du behöver inte göra någonting. Allt som krävs är en liten olycka.

Jag tittar på henne och hon blinkar lite konspiratoriskt mot mig. Sen nickar hon mot någonting snett bakom mig. Så snabbt att man skulle kunna tro att det var ett misstag men jag förstår vad hon menar.

- Hur ska jag kunna lura upp honom på berget? Försöker jag slingra mig.

- Du glömmer din speciella förmåga…

- Sirene, du vet att mina syner inte kommer på beställning…

- Det krävs ingen glamourös spådom. Du behöver bara säga att vi måste upp på berget, NU. Jag sköter resten. Och kom ihåg att ingen har hört det här samtalet.

Hon släpper mig långsamt och vänder blicken framåt igen. Jag sneglar på henne men säger ingenting. Ärligt talat hade jag inte väntat mig det här. Att hon av alla skulle planera någon annans förlust. Men jag förstår att hon vill vinna lika gärna som alla andra. Speciellt med den där dottern hemma i distriktet… om det nu finns någon. Nattens samtal har fått mig att börja fundera. Jag vill lita på henne, men samtidigt har hon bevisat att hon inte är så pålitlig som hon verkar.

*

Vi har gjort vårt bästa för att hjälpa Neptune med rivsåret. Eftersom jag är den av oss som kan mest om växter har jag samlat olika örter och Sirene har använt dem för att binda om skadan. De första dagarna ser det ut att vara på bättringsvägen, men under fjärde natten blir han febrig och kallsvettas. När Sirene tar av tygbiten som virats runt hans ben ser vi att såret är varigt och inflammerat. Tank muttrar något om att jag antagligen har försökt förgifta Neptune men i vanlig ordning får jag skydd av Chrome. Vi vet inte vad vi ska göra, mer än att tvätta rent såret och vira runt en ny tygremsa. Han fortsätter att gå utan att klaga, men vi rör oss långsammare. Och som om inte det vore nog har vi kommit fram till ett stort ökenlandskap.

- Vi klarar oss max tre dagar här ute, konstaterar jag.

- Vi borde ta oss upp på berget, föreslår Sirene ledande.

- Neptune kan inte klättra med sitt ben, säger Chrome snabbt.

- Det går bra, säger Neptune men alla ser att det är lögn. Han är blek och pannan är alldeles blank av svett trots den svalkande vinden.

- Vi kommer ändå inte upp på berget, klipporna är för taggiga här, konstaterar Tank.

- Så ni föreslår att vi dör ute i öknen istället? frågar Sirene.

- Ta det lugnt, du har sponsorer i värsta fall, säger Chrome och skrattar. Hon ler motvilligt.

- Vi håller oss mot bergssidan, säger hon uppmanande när hon tar första klivet ut på ökensanden.