Redan efter några timmar inser vi att det här var en dålig idé. Trots att vi har skor på oss känner man hettan från underlaget som bränner våra fotsulor. Dessutom tränger sandkornen in i varenda liten öppning på våra kläder som finns och svider mot huden. Ariel hade ändå rätt när det kom till jackorna. När man har den på sig med den guldiga sidan utåt skyddar den både mot sanden som yr runt oss, och är svalkande. På kvällen faller temperaturen snabbt och den brännande hettan byts ut mot iskyla. Neptune hostar oavbrutet trots att vi ger honom vatten och försöker stoppa om honom så varmt det går.

- Vi kan be om hjälp, viskar Sirene och håller hårt om hans febriga händer.

- Du kommer behöva sponsorgåvorna till senare, förstör inte det här nu, det går bra, säger han.

- Det går inte alls bra, förstår du inte det själv? Vad är det du vägrar att inse?

Hon reser sig ilsket upp. Neptune sträcker sig efter henne men hon slår undan hans hand. Ilskan blixtrar i hennes ögon medan glittrande tårar rullar ner för kunderna. Vi andra backar undan lite för att ge dem en chans att diskutera sponsorer i enskildhet, men deras röster hörs klart och tydligt i natten.

- Du kommer dö, du inser det va? Du har fått en allvarlig infektion, blodförgiftning… någonting! Du behöver hjälp, Neptune. Släpp prestigen och låt oss hjälpa dig. Jag kan be Finnick…

- Be inte Finnick om någonting för min räkning, hör du det?

- Det här är inte rätt tillfälle att spela gentleman. Det handlar om ditt LIV.

- Det handlar om ditt liv också!

- Tror du att jag klarar mig här? Med Chrome, Katana, Lune, Tank, Satine, Veil... Det är ELITEN som är kvar.

- Därför behöver du gåvorna du kan få.

Sirene sjunker ihop på marken. Först tror vi att någonting har hänt så vi skyndar tillbaka, men upptäcker snart att hon bara lutar sig över Neptune och gråter. Han försöker trösta henne mellan hostningarna.

- Du är så korkad Neptune. Du är den absolut dummaste människan jag någonsin haft olyckan att träffa…

- Åk hem till din dotter, hon behöver dig.

- Din familj behöver också dig. JAG behöver dig, snyftar hon.

- Sirene, sov nu. Vi pratar mer om det här imorgon.

- Då kanske det är för sent.

- Och då finns det ingenting du kan göra åt det. Sov nu, det blir bra.

Ytterst motvilligt lämnar hon hans sida efter att ha gett honom en snabb kyss på pannan. Chrome hjälper henne upp och de går för att släcka elden. Tank följer med dem men jag stannar kvar med Neptune. Jag sätter mig bredvid honom och han ler svagt mot mig.

- Tjejer… säger han med ett småskratt. Jag tittar allvarligt på honom.

- Jag är så ledsen, det här är mitt fel, suckar jag.

- Äsch, struntprat. Jag borde vetat bättre än att försökt brottas med ett rovdjur. Dessutom… det var värt det, jag gillar dig.

- Du vaddå? säger jag förvånat.

- Jag gillar dig. Som vän, förtydligar han. Jag rodnar lite.

- Varför då?

- För att du inte är lika galen som alla andra här. När du hjälper till vill du verkligen folks bästa. Du måste vara en besvikelse för Distrikt 1, skämtar han och jag skrattar till.

- Du anar inte…

- Så varför sitter du kvar här med mig? Du måste ha något i åtanke. Om du vill att jag ska para ihop dig med Finnick är det för sent, retas han. Jag rodnar lätt.

- Jag… hittade den här vid ymnighetshornet, säger jag och sträcker fram en liten flaska mot honom.

Han tittar fundersamt på den.

- Vet du vad den innehåller? Frågar han.

- Ingen aning, men det bör hjälpa.

- Ja, den hjälper nog dig. Frågan är om den helar eller gör ännu större skada på motståndare. Spara den tills du vet säkert vad den innehåller.

- Okej, men du måste i alla fall dricka det här.

Den där bekymrade rynkan mellan hans ögonbryn återvänder när han granskar koppen jag ger till honom.

- Det är te på några örter jag hittade förut. Mamma gjorde alltid konstiga huskurer när vi var små. Det kanske var någon form av placeboeffekt, men jag mådde alltid bättre efter att jag hade druckit det.

- Och du är säker på vad det innehåller den här gången?

- Hundra procent, försäkrar jag honom och han dricker.

- Det smakar kattpiss, jag förstår inte hur du kunde må bättre av att dricka det här, säger han med ett skratt.

- Vi får väl se hur det blir imorgon.

Jag försöker kväva en gäspning men misslyckas. Neptune uppmanar mig att passa på att få lite vila. Halvt motvilligt säger jag god natt till honom och placerar lite tafatt en puss på hans brännande heta panna. Han ler och blinkar mot mig.

Innan jag somnar ser jag silhuetten av Chrome som sitter med armarna runt Sirene. Jag hör att de pratar lågmält om något, men inte vad. Hon verkar ha lugnat ner sig lite i alla fall. Av någon anledning kommer den där hemska känslan tillbaka. Samma svartsjuka som jag kände när Satine flirtade så öppet med Chrome under intervjuerna. Jag ruskar lätt på huvudet och kniper bestämt ihop ögonen. ”Han är min kusin” tänker jag och inser att det kanske börjar bli dags att dra ner på skådespelandet. Om jag inte passar mig riskerar jag att bli kär i Chrome på riktigt.