Kattpiss eller ej, teet har lindrat Neptunes hosta och han ser betydligt piggare ut på morgonen. Ändå vågar vi inte röra oss eftersom vi ser ett dis vid horisonten, som är misstänkt likt en sandstorm. Vi har knappt hunnit bygga ett provisoriskt skydd av uppspända kläder innan vinden viner och sandkornen skjuts som tusentals små missiler igenom luften. Tiden går ofattbart långsamt och lederna blir stela eftersom vi kurar ihop oss så mycket som möjligt. Stormen fortsätter hela dagen och en lång bit in på kvällen. Först när skärmen som visar ansiktena på de som försvunnit från tävlingen, dyker upp mojnar det och vi kan äntligen sträcka ut oss igen. Ingen har kommit till skada idag heller, vilket gör oss lite mer stressade. Om vi inte lyckas hålla TV-tittarnas intresse uppe kommer Spelledarna se till att det händer någonting.

Vi ser till att sova ut ordentligt under natten. Sandstormen har skapat nya kullar runt oss och har dessutom raderat alla våra spår. Därför bedömer vi det som hyfsat säkert att sova allihop. Det känns inte speciellt tryggt, men efter att ha sovit dåligt i stort sett varje natt sen vi kom hit är jag utmattad och välkomnar en god natts sömn. Neptune tvingar i sig ännu mer av mitt te med en grimas men både han och Sirene får någon form av hoppfull glimt i ögonen när han har druckit upp.

Mitt i all oro över Neptune verkar Sirene ha glömt bort sin ilska över att ha tvingats ut i öknen men efter att ha stannat halva dagen i den brännande solen inser vi att vi måste röra på oss innan vattnet tar slut. Neptune kan åtminstone gå nu, så länge han tar stöd av någon.

- Amethyst! Kan du hjälpa till? frågar han och sträcker sin hand mot mig.

Jag tar den och drar upp honom på fötter.  Han gör en stel grimas när det drar till i såret men säger ingenting. Eftersom han är skadad och jag är ganska svag hamnar vi snabbt på efterkälken, men det går ändå framåt.

- Varför jag? flämtar jag när vi försöker ta oss upp för en extra jobbig kulle. Sanden trängs undan under våra fötter och för varje steg vi tar halkar vi tillbaka en bit igen. De andra är redan uppe och verkar diskutera vart vi ska gå härnäst.

- Jag litar inte på de andra, säger han.

- Inte?

- Nej, de skulle kunna sticka en kniv i ryggen på mig medan jag är svag, eller bara lämna mig i öknen. Du däremot… Jag har svårt att se att du skulle försöka ta livet av någon.

- Jag är alldeles för förutsägbar, eller hur? skrattar jag och torkar bort lite svett från pannan.

- Hittills, ja. Men jag tror att du har sidor vi inte har sett än.

Vi kämpar oss hela vägen upp där de andra trampar otåligt i sanden. Sirene pekar någonstans långt i fjärran och jag kisar mot den starka solen. Någonting glittrar till, antagligen ett vattendrag eftersom glittret omges av någonting grönaktigt.

- Hur långt är det? frågar Chrome.

- Svårt att avgöra… några mil? säger Tank bistert.

- Det kommer ta tid med mitt ben, konstaterar Neptune. – I och för sig kan jag stanna och…

- Då stannar jag med dig, säger jag hastigt.

- Var inte dum nu Neptune, det är klart att jag inte skulle lämna dig, ler Sirene ömt.

Att ta sig ner för kullarna är nästan lika ansträngande som uppför, åtminstone om man går. Alternativet är att försöka kana ner, men nackdelen med det är att man skrapar upp huden och får in sand precis överallt. När skymningen faller har vi fortfarande långt kvar och bestämmer oss för att slå läger. När svävaren kommer blir vi förvånade över att se Apples leende ansikte komma upp. Vi har varit för upptagna med att kämpa oss fram för att höra kanonen som ljuder då någon är ute från spelet. Det kan låta grymt, men på något vis hoppas vi på att det blev en ganska utdragen kamp. Förhoppningsvis håller det tittarna på tillräckligt bra humör ett litet tag till.