Vi får inte kontakt med Sirene på hela dagen. Hon står bara en bit bort och kastar monotont kniven som skadade Neptune mot ett träd. Träff varje gång. Jag hjälper Chrome och Tank att fylla på våra vattenflaskor samt ta hand om köttet som är kvar. Efter att ha lindat in det sista av packningen i några palmblad går Chrome försiktigt bort till Sirene och upplyser henne om att vi måste ge oss av. Jag sneglar bort mot platsen där Neptune blev attackerad under natten. Sanden har sugit åt sig alla efterlämningar, men jag kan ändå urskilja några korn som fortfarande är lite mörkare än de andra. Trots att det tar emot att ge sig ut i öknen igen inser jag att jag omöjligt skulle kunna stanna en dag till. Mina fingrar smeker över halsbandet med hajtanden som jag tog från Neptunes kropp samtidigt som kniven, och som nu ligger i min ficka. Det känns så konstigt att bara vara fyra när vi går men jag försöker hålla tillbaka tårarna. Tank sneglar nervöst på mig med jämna mellanrum.

- Det är okej att vara ledsen, säger han tafatt.

- Jag vet, svarar jag med grötig röst.

Ingen vill stanna i öknen längre, därför tar vi nu sikte mot berget i mitten av arenan. När ingenting sinkar oss rör vi oss snabbt och slår inte ens läger för att äta – det kan man lika väl göra medan man går. När monitorn visar Neptunes porträtt ökar jag bestämt takten och försöker att inte titta upp på hans leende ansikte bland stjärnorna. Vi stannar knappt för att sova mer än ett par timmar och fortsätter sen envist att gå. Sirene kommer över den värsta sorgen och har istället bytt ut den mot en vrede jag inte visste fanns hos henne. Hon har hela tiden kniven i handen och svär på att jaga ikapp Lune, till vilket pris som helst. Jag blir nästan lite rädd för henne där hon går med sina bestämda steg, hela tiden några meter framför oss och hela tiden med högljudda löften om hämnd.

Den andra kvällen når vi fram till bergets fot men bestämmer oss för att sova innan vi ger oss på att klättra upp. Jag drar fingrarna över bergssidan och inser deprimerat att stenen är alldeles för porös för att man ska kunna klättra upp med hjälp av hackor. På morgonen ser vi till att äta och dricka ordentligt och gör oss sen av med all onödig packning. Jag hittar metallarmbanden jag plockade upp vid ymnighetshornet och spänner fast dem runt mina handleder. Släktarmbandet fäster jag i bältet för att det inte ska vara i vägen och sen börjar jag klättra.

Det visar sig att jag är den överlägset bästa bergsbestigaren. Jag kommer snabbt underfund med hur man använder repet och ringarna vi fick med dräkterna och hittar springor som de andra missar. En gång håller jag på att trilla ner då en gigantisk spindel kryper över min hand och jag skrämt rycker till, men Tank, som hunnit ikapp, hjälper mig att återfå balansen.

Timmarna går. Mina armar och ben skriker efter vila men det finns inget bra ställe att stanna på. I värsta fall får vi försöka hitta några stenar att binda fast oss i och hoppas på att vi inte faller ner i sömnen. Men till vår lättnad hittar vi en liten, utstickande sten som alla nätt och jämnt får plats på. Jag får nästan svindel när jag tittar ner över kanten och är lättad när vi lyckas sätta upp några rep som provisoriskt räcke. Här ifrån ser vi hur skogen vi tidigare var i långsamt övergår till en guldbrun öken som verkar sträcka sig flera mil. Vi ser dock inte några spår av de andra deltagarna men kanonen ljuder och på kvällen syns Fusions ansikte mot en molnig himmel. Om jag inte minns helt fel var han den enda ”svaga” som var kvar, bortsett från mig själv. Jag sväljer nervöst när jag inser att konkurrensen precis har blivit mycket tuffare.