Regndroppar väcker oss på morgonen och snart öser det ner. Det är inte så lockande att fortsätta klättra då stenarna är hala, men jag ser hur några oroväckande sprickor har bildats i den utskjutande klippan vi är på. Vi har knappt hunnit några meter uppåt förrän ett mullrande hörs och den störtar mot marken i rasande fart och krossas mot bergsväggen på väg ner.

Stenarna verkar mer hållbara mot skogshållet så vi arbetar oss långsamt mot väster. Träningsvärken är plågsam men jag vill inte förstöra för de andra så jag biter ihop och fortsätter klättra. Långsammare än igår, men å andra sidan ger det de andra en större chans att hålla jämn takt med mig. Jag har precis tagit mig upp på en avsats och hämtar andan när jag hör Tank ropa åt mig att se upp. Sekunden efter ser jag hur någonting sveper förbi farligt nära mitt huvud och jag klättrar skrämt vidare. Pojken från Lunes distrikt, Reaper, är snabbt efter mig. Jag hör honom nästan flåsa mig i nacken och han lyckas få tag på mitt ena ben. I sista sekunden lyckas jag slänga upp repet jag har fäst vid midjan runt en sten och lyckas hålla mig kvar. Jag sparkar mig lös och träffar hans käke. Det ger mig tillräckligt med tid för att lyckas klänga mig upp på ytterligare en avsats och jag följer den så långt det går innan jag mer eller mindre hoppar upp på bergsväggen och fortsätter klättra. Hela tiden ropar de andra efter mig och upplyser mig om vart Reaper befinner sig. Han kastar ilsket ner stenar mot dem men de lyckas undvika dem. Tank, som är snabbast, gör sitt bästa för att hinna ikapp oss men jag börjar bli utmattad och tvivlar på att han hinner fram i tid. Den enda trösten jag har just nu är att Reaper inte kan använda några vapen eftersom båda hans händer är upptagna med att klättra. Jag tittar ner och känner det välbekanta suget i magen när jag ser avståndet till marken. Om man inte krossas som stenen vi sov på och omkommer i fallet lär man spetsas mot de vassa klipporna nedanför.

Eftersom jag inte kan klättra ifrån Reaper i evigheter (han är starkare än jag och känner dessutom till berget bättre) försöker jag komma på en ny taktik. Lättare sagt än gjort när man samtidigt försöker klänga sig fast vid en hal bergsvägg medan iskalla regndroppar känns som nålstick i ansiktet. Jag funderar på att släppa taget och försöka landa på honom men tanken är inte överdrivet lockande. Det är troligt att han drar med mig i fallet och även om jag gör de andra en tjänst känner jag att jag inte är så heroisk av mig riktigt än. Till slut sträcker jag upp handen över en utstickande sten och känner mjukt gräs mot mina fingrar. Med en sista kraftansträngning häver jag mig upp och ser att jag har kommit upp på en stor slätt. Hela min kropp känns som gelé och jag har ingen riktig koll på mina darrande muskler. Reapers hand sticker upp och jag försöker springa iväg men benen bär mig inte. Trots upprepade försök kan jag inte göra mer än ta några steg i taget innan jag faller ihop och måste kravla mig fram en bit innan jag kan resa mig igen. Han har redan hunnit upp och sträcker sig efter en krokig, sabelliknande sak med brett blad, som han har nedstucken i bältet. Med några skakiga, men snabba, steg är han ikapp mig och hugger efter mig. Jag parerar mirakulöst nog slaget med hjälp av metallarmbanden och lyckas slå sabeln ur händerna på honom. Men det tjänar inte så mycket till när han vräker sig över mig med hela sin tyngd och sluter sina händer runt min hals.

- Vad är det? Kör någon konstig voodoo-magi på mig nu, kom igen! säger han hånfullt medan jag försöker slingra mig ur hans grepp. Det svartnar för ögonen och jag kippar desperat efter andan.

Ett vrål hörs och trycket mot min hals lättar. Jag hostar och flämtar efter luft men ser ändå hur Tank har kastat sig mot Reaper och de slåss med bara knytnävarna. Sabeln vrids ur hans hand och han svär högljutt. Jag vill hjälpa till och förbannar mina muskler som inte vill lyda mig. Halsen ömmar och jag orkar inte lyfta kroppen från marken. Ytterligare skrik hörs då även Sirene och Chrome har kommit ikapp och nu attackerar Reaper. Han inser att han inte kan avvärja oss alla och försöker ta till flykten. Jag har precis lyckats ta mig upp på benen och styr stegen mot dem när jag ser hur Sirene pilar fram och fäller honom. Sekunden efter sparkar Chrome till honom så att han rullar över kanten. Reaper lyckas ändå hålla sig kvar men fötterna dinglar fritt i luften.  Jag ångrar att jag springer fram till dem, då de vänder sig mot mig och säger åt mig att göra slut på honom.

- Du kan göra det, säger Sirene till mig.

- Kom igen, Amethyst. Det är inte mer än rättvist efter att han attackerade dig, manar Chrome på.

- Skynda dig, innan han hinner upp igen! stressar Tank.

Jag fylls av ångestkänslor när jag ser hur Reaper långsamt kämpar sig upp med överkroppen. Han har fortfarande inget fotfäste men det är bara en tidsfråga innan han har lyckats häva sig upp helt. Jag vet att han kommer försöka skada oss när han väl kommer upp men samtidigt vill jag inte knuffa ner honom. Speciellt inte när han är i en så svag situation. Innan jag har hunnit fatta ett beslut hörs en dov duns följt av ett skrik när Reaper faller över kanten. Jag vänder bort huvudet och blundar tills jag hör kanonens skott.

- Jag var tvungen att göra det, muttrar Tank.

Till en början vill jag invända men så ångrar jag mig.

- Jag vet, svarar jag och backar långsamt bort från kanten.

- Så du är inte arg? frågar han oroligt. Jag vet inte ens varför han bryr sig.

- Nej… Hellre han än vi…