Solen tittar fram under eftermiddagen. Jag ligger ner i det fuktiga gräset och tittar på vattendropparna som glittrar likt tusentals kristaller. De andra sitter en bit bort och pratar lågmält. Tyvärr hör jag inte vad de säger men det kanske är lika bra. Sirene sa åt mig att se till att få lite sömn men jag vågar inte blunda mer än korta stunder. Reapers skrik ekar fortfarande i mina öron och när jag sluter ögonen blixtrar bilder av fallet förbi. Eller snarare bilder av hur jag tror att det såg ut. Vilket på sätt och vis är värre, då min fantasi får skena iväg fritt. Jag får genast kväljningar och hostar ofrivilligt till.

- Amethyst, är du vaken?

Sirenes mjuka röst får mig att återvända till verkligheten och jag tittar upp på henne. Hennes panna är lätt rynkad av oro.

- Vad? frågar jag och försöker låta så naturlig som möjligt.

- Jag vet att det är lite tidigt men… vi hade tänkt låta dig träna lite.

- Träna?

- Ja… Vi hittade R-reapers förråd av vapen. De har uppenbarligen satsat på att vi ska använda gamla, hederliga svärd här året vi och tänkte att… Ja, du måste bli bättre på att försvara dig helt enkelt.

- Och ni hjälper mig med det?

- Tank har erbjudit sig. Det är en fantastisk möjlighet, han hanterar svärd utmärkt och har dessutom koll på en del av Katanas attacker.

Jag sväljer och undviker hennes blick.

- Jag är inte här för att döda någon, mumlar jag lågt.

- Du behöver inte eliminera någon. Det finns två sätt att slåss på; aggressivt eller defensivt. Du behöver bara kunna försvara dig tillräckligt länge för att någon annan ska komma till undsättning.

- Och om ingen är där?

- Då får du göra ditt bästa för att inte vanära ditt distrikt.

Hon står tålmodigt kvar medan jag tänker över erbjudandet. På sätt och vis är jag hedrad över att Tank har gått med på att hjälpa mig, samtidigt som det strider mot mina principer. Men så övertalar jag mig själv att jag kom hit för att skydda Chrome, och hur ska jag kunna det om han hela tiden måste flänga runt och hjälpa mig?

- Så vad säger du? frågar hon nervöst. Jag nickar långsamt.

- Okej.

- Utmärkt, ni börjar efter middagen.

Med lätta steg återvänder hon till de andra och meddelar mitt beslut. Tank vänder ansiktet mot mig och granskar mig med sin kalla blick. Jag ryser och sluter ögonen med resultatet att bilderna av Reaper kommer tillbaka. ”Det är mitt fel” tänker jag bedrövat. ”Jag kunde ha hjälpt honom, men istället stod jag bara och såg på…”. Till min egen förvåning hör jag ett svar eka i mitt huvud; ”Det är inte ditt fel, du har bara lärt dig hur Hungerspelen fungerar”. Mina ögon tåras när jag känner igen Neptunes röst. Jag visste att jag skulle bli galen av att vara här till slut, men jag trodde inte att det skulle gå så fort.