- Du försöker inte! skäller Tank på mig när han än en gång har lyckats fälla mig på mindre än fem lätta attacker.

Jag hostar och kippar efter luft. Hela min kropp protesterar när jag långsamt kravlar mig upp på alla fyra och sträcker mig efter svärdet. Han väntar otåligt på att jag ska resa mig, och så fort jag återfått balansen gör han ett nytt utfall. Jag är inte beredd och vacklar till, vilket leder till att han tacklar omkull mig. Det blixtrar för ögonen när mitt huvud slår i marken.

- Kom igen nu! skriker han.

- Jag försöker, fräser jag sammanbitet och blinkar bort tårarna som samlats och grumlar min syn.

- Inte tillräckligt, säger han bryskt.

- Kan du inte…

- Res dig upp. Nu.

Mina ben darrar när jag ställer mig upp. Fingrarna håller krampaktigt om svärdsfästet och armarna orkar knappt hålla klingan över marken. Tank himlar med ögonen och svingar svärdet mot mig. Jag släpper mitt svärd och slår händerna för ögonen, helt inställd på att bli besegrad. Någonting kallt läggs mot min hals och när jag tvingar mig själv att titta ser jag hur hans svärd vilar mot mitt vänstra nyckelben och rispar min hud.

- Du kommer aldrig bli någonting om du fortsätter sådär. Försvara dig!

Han sänker svärdet och knuffar till mig på axeln, jag faller genast omkull igen. Det bränner i handflatorna när jag tar emot mig och de skrapas mot jorden.

- Res dig upp! beordrar han. Jag försöker men armarna skälver till och jag faller tillbaka.

En djup suck hörs. Han upprepar orden och jag reser mig mödosamt. Jag hinner dock inte mer än några centimeter innan min rygg stöter emot hans fot och jag faller tillbaka.

- Tank, jag orkar inte… gråter jag.

- Jag gör inget, jag står bara här. Res dig upp.

- Ta bort din fot då!

- Flytta på den själv.

Med sammanbitna tänder försöker jag slå undan den, men han fångar upp min arm på vägen och pressar ner den mot ryggen. Hur mycket jag än försöker kan jag inte rubba den en millimeter.

- Tank, snälla…

- Gör någonting åt det!

- Jag kan inte!

- Du kan visst, du försöker bara inte!

- Tank, det räcker, säger Chrome högt. Trycket mot min rygg lättas och jag låter bara handen falla till marken när han släpper den.

- Hon kommer aldrig lyckas om hon fortsätter sådär. Hur tror du att jag blev den jag är idag? Inte genom att gråta och be om nåd som ett litet barn i alla fall. Nej, inte ens när jag var en liten femåring gnällde jag så mycket som hon gjorde under de tre första minuterna.

Han spottar besviket i marken och klampar bort till Sirene som säger någonting lugnande till honom. Chrome sätter sig på huk och hjälper mig upp. Jag gnyr till när han trycker på ett blåmärke. Han säger ingenting utan håller bara tyst om mig och låter mig gråta ut ett tag. Hans läppar nuddar vid min hjässa och hans händer leker lite med mitt hår.

- Ska vi låta Sirene titta på det där? frågar han tyst efter ett tag.

- Jag vill inte det här… det är inte värt det, viskar jag halvkvävt.

- Det kanske inte känns så just nu, men det kommer vara värt det i slutändan.

- Han försöker inte ens hjälpa mig, han leker bara med mig.

- Tank hjälper dig så som han har lärt sig. Så som man lär upp oss karriärister, tillägger han.

- Jag är inte en karriärist… Jag borde inte vara här… Allt är ett enda stort misstag. Det borde vara jag, inte Neptune som…

- Prata inte sådär Amethyst! Jag säger åt Tank att ta det lugnare imorgon, okej? Du måste kämpa vidare. Har du kommit såhär långt får du inte ge upp.

- Varför kan inte du träna mig istället?

Han suckar djupt. Sen håller han mig en bit ifrån honom och tittar bistert på mig utan att säga någonting. Jag ser att han tänker och väntar spänt på hans svar.

- Därför att jag inte vill att du ser mig som den jag verkligen är, säger han till slut.

- Chrome, du är min kusin. Jag tror att jag känner dig, säger jag med ett skratt men slutar snabbt då jag inser att han är seriös.

- Du tror att du känner mig, men det enda du vet om är den perfekta ytan som Scorpio och Ariel har beordrat mig att hålla uppe. Du lär få se mina… sämre sidor förr eller senare men jag vill inte visa dem för dig i onödan. Minns du inte hur upprörd du var efter att jag och Tank attackerade den där flickan vid vårt läger den första natten?

Med frågan fortfarande hängande i luften lämnar han mig ensam. Jag tittar förbryllat efter honom och försöker få orden att sjunka in. Han har rätt. Trots att jag hellre blir tränad av Chrome får jag se till att stå ut med Tank åtminstone ett tag till.