Kapitel 29

Vi fortsätter dagen efter. Trots att Tank uppenbart tar det lugnare än innan förlorar jag lika ofta som vanligt. ”Det är en vänligt menad gest, och en unik möjlighet att förstå sig på Katana” mässar jag för mig själv för att inte tappa humöret helt när han slår svärdet ur min hand och tvingar mig mot kanten av klippan. De första gångerna blev jag livrädd och trodde att han på allvar skulle knuffa ner mig, men nu har jag lärt mig att han stannar på säkert avstånd. Plötsligt snubblar jag till på en sten men innan jag faller helt över kanten fångar Tank upp min hand. Jag klamrar mig fast vid den och känner panikslaget hur han långsamt släpper taget. Trots att jag har lyckats återfå fotfästet är min kropp ändå vinklad minst 45 grader och min tyngdpunkt ligger över stupet. Mina fingrar lossar långsamt från hans hand och mina naglar klöser upp hans handrygg när jag desperat försöker få ett bättre grepp. Jag sneglar över axeln och får svindel när jag ser hur långt det är till marken.  Precis innan känner hur jag faller släpper han sitt svärd och drar upp mig med båda händerna. Jag vinglar bort några meter och lägger mig sen raklång på marken medan jag väntar på att pulsen ska sänkas till en normal nivå igen. Det är nästan så att jag vill kyssa jorden för att den finns där för mig. Tanks skugga tornar sig upp över mig och jag rycker till när han kör ner mitt svärd i marken, bara några centimeter från mitt huvud.

 

- Död, deklarerar han enkelt och går där ifrån.

 

*

 

Karriäristerna lägger upp ett nytt träningsschema för mig. På morgonen ska Sirene lära mig lite teori, efter lunch fortsätter Tanks träningar och efter middagen är det Chromes tur att lära mig lite olika kampsporter. Allt som de har lärt sig under hela sina liv måste jag få in i huvudet under några få dagar. Vi antar att de andra deltagarna har hittat varandra eftersom spelledarna låter oss vara ifred. Eller så är de spända på att se hur min utveckling har sin gång. Ett dovt ljud hörs den fjärde dagen, följt av det omisskännliga lätet av kanonen. Jag vet inte om det är inbillning, men när man tittar norrut ser det ut som om ett tunt, nästan glittrande dammoln reser sig någonstans ifrån marken. På kvällen visas Acacias ansikte på himlen.

 

Även om jag fortfarande förlorar stort känner jag hur jag långsamt blir bättre. Det tar längre tid för dem att besegra mig och jag kan med lite tur ta mig upp efter ett fall. Chrome kommer av sig helt när jag lyckas få in en helträff på hans käke så att han vinglar till. Han gnider sig förvånat över det röda märket som mina knogar lämnar. Jag biter ihop och motstår frestelsen att skrika högt då det gjorde ganska rejält ont i min hand. Det nöjet tänker jag inte ge honom.

 

- Det tar sig, säger han uppmuntrande innan vi går och lägger oss.

- Tack, säger jag och vänder mig mot klippväggen. De andra behöver inte se att jag somnar med ett litet leende på läpparna.

 

*

 

Ett metalliskt ljud ekar mellan bergsväggarna. Tank gör ett nytt utfall mot mig och svär till när jag hinner ducka och lämnar ett litet märkepå hans vad.

 

- Förlåt, säger jag men fortsätter att parera hans slag.

- Det är lugnt, svarar han.

 

Vi fortsätter sparra ett tag till.

 

- Var det inte du som ville köra defensivt? flinar han när jag med ett frustrerat skrik hugger mot hans axel.

 

Jag missar och farten får mig ur balans. Innan jag vet ordet av har Tank knuffat mig närmare kanten. Trots att jag har svärdet och kan försvara mig blir jag stel av skräck. Jag har undvikit kanten sen han nästan lät mig falla förra veckan. Bara tanken på att trilla ner gör mig helt förlamad. Han ler överlägset när han ser min rädsla och fortsätter driva mig bakåt trots att jag ber honom sluta. Först när vi står så nära kanten att jag verkligen får den där sugande känslan i magen – som om stupet försöker dra mig ner – stannar han och lirkar ur svärdet från min hand. Han släpper dessutom sitt och sen står vi bara och stirrar på varandra i flera minuter. Jag lyckas äntligen få kontroll över min kropp och vrider mig lite åt sidan när hans knytnäve kommer flygande mot mitt ansikte. Han laddar genast om med andra handen och jag hukar mig som Chrome lärt mig. Försöker lägga tyngdpunkten på ena benet och sparkar ut med det handra. Tank trillar omkull när jag träffar hans smalben men det hindrar honom inte från att rulla runt och tackla ner mig från klippan. I sista sekunden lyckas jag få tag på en rot som hänger utanför berget och jag försöker sammanbitet klättra uppåt igen. Det är tur att jag har håret uppsatt idag, annars skulle det fastna i de trassliga grenarna.

 

Just som jag tagit mig upp igen ropar Sirene någonting till mig. Jag öppnar munnen för att be henne upprepa, då känner jag någon ta tag i min fot. Jag snor runt och ser Lunes lilla hand runt min ankel. Med ett ondskefullt leende rycker hon till och vi tumlar ner från klippan. 

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

amethystjewel.blogg.se

Min Hunger Games-Fanfiction som jag skrivit på under mer än ett års tid(!) Den fanns tidigare på en webbsida, där jag tyvärr var tvungen att ta bort den pga våldsamt innehåll. Har fått redigera den rejält för att ens få lägga ut den i bloggen, just so you know ^^'

RSS 2.0