När jag vaknar till ligger jag på en mjuk soffa. Ett tag tror jag nästan att jag är hemma igen, att allt bara var en mardröm, men så sätter jag mig upp och får syn på rummet. Det är stort och inrett i nästan uteslutande guld och vitt. Cirkelformade, vita mattor ligger utspridda på ett ljust trägolv och ser nästan ut som små fluffiga öar.  Möblerna är draperade med skimrande sidentyger och champagnefärgade gardiner sträcker sig från golv till tak. Längs med väggarna rullar bilder på tidigare vinnare från Distrikt 1 förbi som en digital bård. Jag ser mormors ansikte le överlägset och segervisst mot mig. Huvudstaden har antagligen sett till så hon ser strålande ut, men man ser att hon är naturligt vacker. Perfekt hy med rosiga kinder och rödblont hår som svallar ner för hennes bara axlar. Ögonen är hårt sminkade med sotig kajal och mörka ögonfransar, men de lyses upp av en mer guldig, nästan pärlemorskimrande, ögonskugga. Tre diamanter är fastlimmade som avslutande detalj. Jag inser lite deprimerat att det inte finns en chans att jag kommer se ut sådär hur mycket de än försöker.

Någon har lite hjälpsamt ställt in en bricka med diverse drycker. Jag häller upp något som ser ut som vatten, men som visar sig vara någon mint-citron-liknande saft. Det borde vara uppfriskande, men just nu får smaken mig mest att må illa. Upprörda röster hörs utanför och jag kan inte behärska mig utan smyger fram och lägger örat mot dörren.

- Mamma, jag har ju sagt att jag skulle gå upp istället för henne om jag hade kunnat. Men jag är för gammal! skriker Amber för att överrösta mammas svordomar.

Stegen stannar upp och Mamma sänker rösten. De är antagligen nära dörren.

- Av alla mina barn var det tvunget att bli just Amethyst, snyftar hon.

- Emerald… försöker pappa tröstande.

- Vad ska vi göra? Vi måste göra någonting… maler hon på.

- Vi kan inte göra någonting. Amethyst får klara av det här själv.

- Om vi betalar då? Om hon får gåvor måste hon klara sig. Jag kan prata med mamma, hon har varit med. Hon kanske kan ge några råd…

- Emerald, älskling. Ta inte det här fel, men Pearl var, hm, inte samma typ av person.

Jag håller tillbaka ett sarkastiskt skratt. Inte samma typ, det är ett väldigt milt sätt att säga det på. Jag har sett inspelningar. Min Mormor, Pearl, var en mördarmaskin. Hon gjorde sig av med de andra deltagarna, en efter en. Inte ens den 12-åriga pojken från hennes eget Distrikt kom undan.

- Jag vill inte förlora henne, säger mamma halvkvävt.

Det blir för mycket. Jag backar undan och sjunker ihop i soffan. Inte ens min egen familj tror på mig. Min vinstchans är inte ens lika med noll, den är lägre. Om jag ens överlever resan till Huvudstaden är en fråga. I och för sig skulle det vara ganska skönt, då slipper jag i alla fall dö en våldsam död på en sadistisk arena.

- Amethyst!

Ruby har inte kunnat vänta, utan rusar fram till mig innan fredsväktarna ens har hunnit öppna dörrarna helt. Jag tappar nästan andan när hon hoppar upp i soffan och tumlar in i min famn. Jag försöker hålla tillbaka tårarna när jag känner hennes små armar som desperat klamrar sig fast runt min midja. Efter henne skrider mina familjemedlemmar in under en högtidlig tystnad och pressade leenden. Till och med mamma verkar ha tagit sig samman. De vet antagligen inte om att jag har hört deras samtal innan och slår sig ner i soffan och fåtöljerna runt mig.

- Hur känns det? frågar pappa med någon som han hoppas är ett naturligt, nonchalant tonfall och slår sig ner bredvid mig.

- Hemskt, säger jag sanningsenligt och han utbyter några snabba blickar med mamma, Amber och Jasper.

- Kom igen syrran, du är från Distrikt ett. De andra små ungarna är inte en match för dig, skrattar Jasper nervöst och boxar till mig på armen. Jag blänger bara på honom.

- Fatta hur coolt det blir när du kommer hem och jag kan säga till mina klasskompisar att min syrra är vinnare av Hungerspelen, strålar Tiger. Jag kan inte låta bli att le dystert åt hans naiva kommentar.

- Amethyst, jag lovar att jag hade tagit din plats om jag bara hade varit några år yngre, säger Amber och lägger sina händer runt mina i en beskyddande gest.

Jag drar mig snabbt ur hennes grepp. Ilskan väller upp i mig. Om det inte vore för att Ruby klänger fast runt min midja skulle jag antagligen resa mig upp och högljutt skälla ut dem. Just nu får jag nöja mig med att bara göra det sistnämnda.

- Tror ni inte att jag hörde er där utanför?!

- Amethyst, vi… börjar Jasper chockat.

- Jag vet att jag inte har en chans i Spelen, men det hade ändå känts bättre att gå in till arenan i vetskapen om att åtminstone min familj tror på mig!

- Amethyst, vi tror på… säger pappa men jag avbryter honom.

- Nej, ni tror inte. Ni hoppas på att jag kommer klara mig men ni tror inte på att jag kommer klara av det. Om inte alla andra råkar trampa utanför sina plattor redan innan tävlingen startar!

- Konstigare saker har hänt, försöker Jasper.

- Jag kommer dö i vetskapen om att min familj aldrig trodde på mig. Det känns ju underbart, avslutar jag dramatiskt.

Ruby börjar gråta och vänder sig mot pappa med tårarna rinnande nerför kinderna.

- Pappa, kan vi inte säga åt dem att ändra sig? Jag vill inte att Amethyst ska åka. Jag vill inte! De kan skicka någon annan, de kan få alla mina pengar…

- Men gumman, du skulle ju köpa den där dockan…

- Jag vill inte ha dockan, jag vill ha min syster! Snälla låt henne inte åka, jag lovar att aldrig göra något dumt igen!

Pappa försöker förklara för Ruby att det inte funkar så. Oavsett hur mycket pengar man har eller hur snäll man har varit är det Huvudstadens regler och vi måste rätta oss efter dem. Mamma sitter och gråter tyst medan Amber försöker trösta henne, men jag ser att hon också är nära gråten.

En fredsväktare kommer in och förklarar att de måste gå, det är fler som vill hinna prata med mig den här sista timmen. Jasper reser sig långsamt och kramar om mig.

- Lycka till syrran, jag litar på dig, mumlar han och pussar mig på pannan.

- Du kommer vinna, jag lovar, säger Tiger och pussar mig på båda kinderna innan han följer efter Jasper ut.

- Ta hand om dig. Du kommer klara det här. Vi ses snart, ler Amber. Hon kramar om mig snabbt och vänder sig sen snabbt om i hopp om att jag inte ska se hennes tårar.

- Jag älskar dig, gumman, säger pappa och håller om både mig och Ruby. Jag blundar och när jag känner den välbekanta doften av hans parfym känner jag hur tårarna tränger fram. Mitt ansikte är antagligen lika strimmigt av tårar som Rubys när jag kramar henne.

- Ta hand om dig, Ruby. Var en stor flicka, mumlar jag mot hennes rubinröda lockar.

- Jag vill inte bli stor, för då måste jag göra samma sak som du, snyftar hon.

- Ruby… någon hinner stoppa Hungerspelen innan du hinner bli tillräckligt gammal för att ens riskera att hamna i dem, ljuger jag för att trösta henne.

- Jag älskar dig. Du är min favoritsyster, viskar hon.

- Låt inte Amber höra det, ler jag svagt.

Sen släpper jag taget om henne och hon lossar motvilligt sitt grepp. Pappa pussar mig på kinden en sista gång innan han går ut med henne i famnen. Kvar sitter nu jag och mamma som knappt vågar titta på mig.