Ett tag tror jag att hon försöker ta livet av oss båda, men så får jag syn på en avsats bara några meter ner. Lune landar smidigt på fötterna men jag faller handlöst och tappar andan av fallet. Turligt nog är avsatsen täckt av mjukt gräs, annars hade jag utan tvekan skadat mig allvarligare. Som det är nu skrapar jag bara upp handflatorna när jag slår i marken. Det knäcker till i ena tummen men jag märker det knappt. Utan vidare förvarning drar Lune fram en smal dolk och försöker träffa mig. Hon verkar minst sagt förvånad när jag utan problem slår dolken ur hennes hand och den skramlande trillar ner från berget. Hennes ögon smalnar och istället försöker hon klösa mig. Vi har någon tyst kamp där vi försöker knuffa ner varandra. Eller rättare sagt; hon försöker knuffa ner mig medan jag försöker få henne att klanta till det och trilla ner av sig själv. En gång ser det farligt nära ut, men i sista sekunden återfår hon fotfästet och gör en liten piruett så att hon hamnar bakom mig.

Till min förvåning blir hon trött ovanligt fort och då hon inser att hon inte längre kan vinna över mig tar hon till flykten. I vanliga fall skulle jag klättra upp till de andra igen, men istället gör jag någonting jag aldrig gjort förut; jag tar upp jakten på henne. Rollerna är plötsligt ombytta. Lune tittar stressat bakom sig när jag knappar in på henne. Hon är dock en duktig klättrare, det medger jag, och vi flyger nästan fram utmed bergsväggen. Jag hör hur karriäristerna springer på den stora slätten ovanför och försöker lokalisera vart vi befinner oss. För någon sekund funderar jag på hur långt bort de är, och den korta stunden är tillräcklig för att Lune ska hinna försvinna. Jag förstår inte hur hon gjort, men i ena sekunden är hon där, andra är hon borta. Efter att ha funderat ett tag börjar jag långsamt klättra uppåt igen. Jag slänger hela tiden nervösa blickar över axeln för att försäkra mig om att inte bli överraskad. När jag nästan är uppe på slätten igen hörs ett muller, följt av ett skrik. Lune har gömt sig i en bergsskreva bara någon meter till vänster om mig men marken ger nu långsamt vika. Hon tittar nästan bedjande på mig medan hon klänger sig fast i stenarna som riskerar att lossna när som helst. Min naturliga instinkt är att hjälpa henne, och hon suckar lättat när jag sträcker ut handen och hjälper henne upp på slätten. Ett stort stenblock hindrar karriäristerna från att se oss där vi står, men de kan utan problem ta sig runt det.

- Amethyst?!

Sirenes röst kommer närmare. Lune stelnar till och flackar nervöst med blicken. Vi ser båda en liten grotta, tillräckligt stor för henne att gömma sig i. Men innan hon hinner rusa dit tar jag tag i hennes handled och håller bestämt kvar. Hon darrar till och skakar häftigt på huvudet.

- Du måste låta mig gå, snälla? ber hon.

- Du gjorde dig av med Neptune, säger jag bittert.

- Han attackerade mig, han skulle attackera dig också förr eller senare. Jag utkrävde bara min hämnd och hjälpte dig på köpet!

- Du hjälpte ingenting, det enda du gjorde var att ge oss mer elände.

Trots det pressade läget kan Lune inte dölja sitt förakt för Huvudstaden.

- Mer elände? Än att vara med här? Är det möjligt?! fnyser hon.

- Neptune höll på att bli bättre, han var skadad, morrar jag.

- Om jag inte tar helt fel har du utvecklat vissa… känslor för honom.

- Han räddade mig, vad annat hade du väntat dig?

- Du är svag Amethyst, det är problemet med dig. Låter känslor styra alldeles för mycket. Och det tänker du göra den här gången också. Du kan inte hålla kvar mig och ha mitt blod på dina händer.

Hon skjuter arrogant ut hakan och stirrar på mig. Jag möter hennes blick med en iskyla hon inte är beredd på och jag kan skymta en glimt av rädsla i hennes ögon. Rädslan sprider sig långsamt till resten av hennes ansikte och ut i kroppen när hon inser att jag inte tänker låta henne rymma. Hon övergår till att spela ynklig och börjar skaka. Jag får anstränga mig för att hålla henne upprätt.

- Du kan inte lämna över mig till Sirene, hon kommer slita mig i stycken, viskar hon och tittar stressat mot karriäristerna som kommer närmare.

- Det har du antagligen rätt i, säger jag instämmande.

- Snälla Amethyst, jag ber dig. Det här är inte likt dig, du är en snäll och ödmjuk person. Vacker, rättvis…

- Och det är av rättviseskäl som jag inte kan låta dig fly undan igen.

- Ni har tagit Reaper ifrån mig, tycker du inte det är rättvist nog?

Nu har hon börjat gråta och stora tårar rullar ner för hennes kinder. Det blir svårare att hålla kvar henne, det är som om mitt hjärta skriker åt mig att jag borde vakna upp och inse vad jag egentligen håller på med.

- Om jag låter dig gå kommer du bara återvända och attackera oss om och om igen, konstaterar jag.

- Nej, jag lovar… Jag kan ge mig på alla utom dig… Och Chrome, om du verkligen vill. Jag tar hand om Katana åt er.

- Det kommer Tank att göra.

- Satine och Veil då? De lever fortfarande.

Jag överväger tanken och mitt grepp om henne lättnar. Hon gör sig redo att springa iväg när jag plötsligt inser att hon ljuger och jag hinner precis fånga upp henne igen. Hennes tjut ringer i öronen när jag knuffar fram henne till Sirene som kommit ikapp oss. Sirenes ögon blixtrar av hat när hon omilt släpar med Lune, och sträcker över henne till Tank och Chrome. De skyndar sig att ta tag om hennes armar och går iväg med henne mellan sig.

- Bra gjort, tack, säger Sirene med ett hastigt leende mot mig innan hon vänder tillbaka.

Mina fötter känns tyngre än vanligt när jag tyst följer efter henne. Lune skriker sig hes medan de går. Först förstår jag inte varför Sirene inte har utkrävt sin hämnd än, men så inser jag att karriäristerna har gjort upp en plan. Blodet isas i mina ådror när de stannar vid en platt klippa och sätter sig ner med Lune mellan sig. Sirene drar långsamt upp ett svärd som hon har hängande i bältet och går fram till Lune. Jag får hjärtklappning och mår illa när jag inser vad som håller på att hända. Lune förstår också, och hon inser att hon inte kan ta sig ur det här. Därför vänder hon sig mot mig en sista gång. Hennes illvilliga blick får det att krypa i skinnet på mig.

- Det här är ditt fel, väser hon. - Jag hoppas att du inte kommer sluta plågas efter din tid på arenan, utan får lida för allt du gjort i evighet!

Med ett närapå galet, men ändå fridfullt, leende lägger hon huvudet mot klippan. Hon vrider lite på huvudet så att kinden pressas mot den svala stenen. Sirene höjer svärdet med båda händerna och jag tittar snabbt bort. Det hårda ljudet av metall som möter sten skär i mina öron och den dova smällen från kanonen meddelar att hon har lyckats.