Såhär i efterhand känns det väldigt dumt att jag tillät mig bli så sentimental med Sirene. Chrome konfronterar mig angående vårt samtal under vår träning dagen efter. Han svär högt när han får veta att jag har sagt att jag inte är kär i honom, och dessutom att han är intresserad av någon annan.

- Att vi inte gillar varandra på det sättet var en hemlighet, en taktik från vår sida, väser han och måttar ett slag mot min axel som jag precis lyckas väja undan från.

- Chrome, jag vet att det var dumt…

- Dumt? Det är att uttrycka det milt. Det var tanklöst, puckat, korkat… Du kan ha skickat oss båda till underjorden genom det du avslöjade.

- Sirene sa minst lika mycket, protesterar jag.

- Och hur vet du att det hon sa var sant? Hon vet att du är svag, hon kan ha utnyttjat det till sin fördel. Du är alldeles för naiv för vårt eget bästa. När ska du lära dig att tänka ordentligt?

Chrome vacklar till och trillar när jag fäller honom med en välriktad spark. Innan han hunnit hämta sig har jag satt mig på hans rygg och vridit bak hans armar. Hans ansikte förvrids av smärtan och han stretar emot. Det är krävande, men jag svarar med att knäa honom i svanken och böjer mig ner mot hans öra.

- Och hur vet du, Chrome, att jag inte skådespelade? Underskatta mig aldrig på det viset igen, fräser jag ilsket innan jag släpper taget om honom och stormar iväg.

Ytterst motvilligt erkänner jag att han har sårat mig genom att antyda att han inte känner någonting mellan oss. Jag tror inte att han någonsin har brytt sig om min överlevnad av annat än egoistiska skäl men det kändes ändå bra att låtsas att han gillar mig. Jag hör snabba steg bakom mig och snor runt medan jag reflexmässigt drar upp svärdet som hänger i mitt bälte. Utan problem parerar jag Tanks utfall mot mig och sen är kampen mellan oss igång. Han höjer på ena ögonbrynet när jag är den av oss som är mest aggressiv men det är den enda reaktionen jag får. Annars ser han lika uttryckslös ut som vanligt medan han, nästan uttråkat, blockerar mina slag och gör några lama försök att attackera mig. Trots att det uppstår gnistor när våra svärd möts förstår jag att han inte anstränger sig nämnvärt – om så var fallet skulle han lätt besegra mig. Några få gånger tar jag mig förbi hans gard och är på väg att spetsa någon av hans kroppsdelar, men han utnyttjar sin storlek och knuffar lätt bort mig.  Vi dansar runt varandra i stora cirklar i flera minuter utan att utväxla några ord, det behövs inte. Jag förstår ändå att det här är hans sätt att försöka lugna ner mig på och det fungerar. Först när mina armar värker och jag känner hur benen är alldeles skakiga sjunker jag utmattad ner på gräsmattan. Tank gör ingen ansats att attackera, men han sänker inte sitt svärd förrän jag har slängt mitt åt sidan.

- Tack, flämtar jag och försöker hämta andan igen.  Han nickar stelt.

- Ingen orsak. Du slåss bättre när du är arg. Bara så att du vet.

Han stoppar ner sitt svärd i skidan igen och går tillbaka till de andra. Jag lägger mig ner i gräset och tittar upp på molnen som svävar förbi i stilla mak. Aggressiv, svikare och lögnare… Egenskaper jag inte trodde att jag hade men som sakta men säkert tränger undan den jag brukade vara. Spelen är ett psykologiskt experiment som leker med mina känslor. Jag sluter ögonen och låter de ljumma brisarna smeka över mitt ansikte medan solen får mina kinder att nästan kännas febrigt varma. Det känns behagligt avslappnade och snart försjunker jag i någon dåsig dvala.

*

Ilskna rop och skramlande ljud från lägret väcker mig. Jag kniper ihop ögonen och försöker stänga ute oväsendet. Förbannar att de måste träna när jag försöker sova. Solen värmer inte längre och det börjar skymma så jag måste ha sovit ett bra tag. Till slut sätter jag mig långsamt upp och blinkar några gånger för att kunna skärpa blicken. En isande känsla sprider sig längs med ryggraden när jag ser att det är alldeles för många personer i lägret. Två personer vars rörelser jag inte känner igen attackerar Tank och Chrome medan Sirene står en bit bort och försöker skjuta pilar på dem. Jag kommer snabbt upp på fötter och hinner fram i lagom tid för att slå undan ett silverblänkande svärd som sveper mot Sirene. Veil kan inte dölja sin förvåning när jag vrider det ur handen på honom och han armbågar min käke. Det ringer i huvudet, mitt synfält blir genast suddigt och jag vacklar till. Han höjer svärdet och jag backar skrämt undan. Till min räddning kommer Chrome som tvingar Veil att byta fokus och försvara sig istället.

- Dags att vakna nu? frågar Sirene med antydan till bitterhet i rösten när hon spänner sin pilbåge och siktar på Satine som böjer sig undan, slänger med sitt mörkröda hår och kastar en retsam slängkyss mot henne. Sirene gnisslar tänder och laddar om på nytt.

- Bättre sent än aldrig, svarar jag innan jag lämnar henne för att hjälpa Tank och Chrome.

Jag vet egentligen inte hur jag skulle kunna vara till någon större nytta. De andra är klart mycket bättre på att slåss med vapen än vad jag är och de är starkare. Det enda jag kan hoppas på att göra är att distrahera Veil och Satine tillräckligt länge för att ge Tank och Chrome övertaget.

- Ge dig här ifrån! Skriker Chrome och ställer sig beskyddande framför mig när Veil svingar sitt svärd i vår riktning.

- Och lämnar dig ensam med den där? frågar jag och nickar i riktning mot Satine. – Glöm det, jag ger inte upp min man så lätt.

- Det är inte läge för humor nu, Amethyst. Ge dig av innan du blir skadad!

Hans omtanke är lite rörande, men det stärker bara min vilja att stanna kvar. Jag vet att han är min sista bundsförvant, om han dör kommer de andra utan tvekan vända sig emot mig och vad är det då till för nytta? När jag står hukad bakom hans rygg kan jag dock inte låta bli att tänka på Ariels tips; ”Döda Chrome”. En kniv mellan skulderbladen… Det skulle vara så enkelt just nu.

Vi kolliderar nästan med Tank och Satine. Hon byter motståndare med Veil så att hon istället möter Chrome. Med ett okynnigt leende kastar hon sig runt honom, men istället för att hugga ner honom sliter hon tag i mig och använder mig som mänsklig sköld medan hon backar närmare kanten. Chrome stelnar till och hans grepp runt sitt vapen hårdnar så att knogarna blir alldeles vita.

- Det är en vacker ädelsten du har där, skrattar Satine och syftar på diamanten Ariel fäste vid mitt öga innan spelen började.

Trots ökensand, brännande sol och skyfall glittrar den lika vackert som när jag först skickades in på arenan. Satines ansikte är så nära mitt att jag kan känna hennes varma andedräkt mot min kind när hon pratar. Den luktar nästan lite sötaktigt, som rosor, och jag kan inte låta bli att undra hur hon har lyckats med det. Doften är kväljande och påminner skrämmande mycket om President Snow (vars kännetecken är en ros).

- Är du så feg att du måste gömma dig bakom min lillkusin? frågar Chrome hånfullt i ett försök att distrahera henne.

- Det finns en gräns för vad som är modigt, och vad som är ren och skär idioti, svarar hon.

Hennes röst är inte lika beslöjad som den var under intervjun, men den är ändå ganska djup och fortfarande väldigt tilldragande. Jag ser hur Chrome ofrivilligt låter blicken svepa över de delar av hennes kurviga kropp som sticker fram bakom min slanka. Hon ler och slänger med håret. Några silkeslena slingor stryker över min hals och mina skuldror. Det kittlar mig och jag ryser.

- Möt mig som en deltagare med heder. Du vill inte komma tillbaka till ditt distrikt som en mes, fortsätter han retas. Om det provocerar Satine visar hon det i alla fall inte.

- Bättre att över huvud taget komma hem, blir svaret.

Jag får syn på någonting vid toppen av berget och spärrar upp ögonen i panik. Ingen annan verkar se det jag ser. Sirene står med ryggen mot bergväggen, och Tank är för upptagen med Veil för att märka någonting annat.

- Chrome… säger jag ledande och försöker instinktivt backa undan. Satine knäar mig i svanken.

- Våga inte ens försöka knuffa ner mig, varnar hon.

- Chrome, du måste fly – NU!

Hans stela blick skiftar fokus från Satine till berget bakom sig. Hon tar tillfället i akt och flyttar sitt svärd från min hals för att attackera honom. Men hon hinner inte långt. Ett högt mullrande hörs och marken under oss skälver till.