Allt går så fort. Jag utnyttjar Satines tillfälliga förvirring och drar upp ett vasst föremål från mitt bälte. För litet för att kunna skada någon allvarligt med om man inte har väldigt bra sikte, men hon skriker och stapplar bakåt när jag begraver det i högra sidan av hennes midja. Någonting varmt rinner över min hand, men jag har inte tid att bry mig om det. Jag rusar fram och tar tag i Chrome vars blick är fäst på den svarta röken som väller upp från bergets topp.

- Det är en vulkan… säger han förundrat.

- Jag vet, vi måste här ifrån, NU!

Jag sliter förgäves i honom, han står som förstenad och tittar fascinerat på några stenar som slungas ut från kratern. Först när Tank håller på att tackla omkull honom, följd av Sirene, verkar han komma till sans igen och vi börjar springa. Vart vet jag inte riktigt. Satine håller händerna för sidan och stapplar efter oss. Veil väntar med henne i början, men då han inser att hon är för långsam springer han ifrån henne.

- Vad har vi för plan? flämtar jag medan vi försöker ta oss neråt.

- Lavan är inte så snabb, den… börjar Tank men Sirene avbryter honom.

- Den rör sig ändå snabbare än vi, men det farligaste är röken. Om de giftiga gaserna når oss kommer vi vara helt borta inom loppet av några minuter.

- Det var inte till någon större hjälp, muttrar jag.

Mitt tonfall är lite för vresigt, speciellt med tanke på att jag inte har någon lysande idé om vad vi ska göra. Jag tittar stressat mot kratern där de första ormarna av den glödande lavan letar sig över kanten och rinner ner för bergets sida.

- Ni kommer inte gilla den här idén men… ser ni vattenfallet där borta? frågar Sirene och pekar ett tiotal meter snett nedanför oss.

- Du skojar? Jag tänker inte hoppa ner där! protesterar Chrome.

- Blir du hellre bränd till aska? fräser jag.

- Nej, jag…

- Bra, gör som hon säger!

För ovanlighetens skull är det jag som tar kommandot. Jag tränger mig förbi de andra och börjar klättra neråt. Tank är snart ikapp mig med ett flin på läpparna som definitivt inte passar i den här situationen.

- Vad är så roligt? muttrar jag när han kommer tillräckligt nära för att höra mig.

- Du.

- Smickrande, svarar jag torrt.

- Du har en ny energi som är roande att betrakta. Jag såg den när vi slogs förut, men tänkte att det antagligen bara var en engångsföreteelse.

- Ledsen att göra dig besviken.

- Besviken? Tvärtom, det ska bli intressant att möta lite motstånd.

- Du vet att du skulle besegra mig hur lätt som helst.

- Skulle jag?

- Ja.

- Till och med om du slogs för Ruby och Neptune?

Vi har kommit ner till några platta stenar där alla små bäckar på berget verkar mynna ut från diverse rännilar eller sprickor i klipporna. Stenarna är blöta och delvis täckta av någon algliknande, grön gegga. Detta gör att de är extremt hala och jag har svårt att hålla balansen. En bit bort tar stenarna slut och stora vattenmassor väller över kanten. Ett öronbedövande brus hörs och får det att värka i mitt huvud.

- Varför skulle jag slåss för Neptune? Han är borta! skriker jag för att överrösta ljudet från vattenfallet.

- Om han inte betyder någonting för dig, varför bär du då hans halsband?

Jag tittar ner och ser hajtanden som vilar mot min halsgrop. Tank ser road ut åt min förlägenhet och jag blänger surt på honom. Utan ett ord börjar jag lossa på de mindre viktiga föremålen som är fästa vid mitt bälte, eller ”skräpar” i mina fickor. Om jag nu måste simma tänker jag inte drunkna för att jag har för tunga kläder på mig. Trots att det skaver obekvämt sätter jag på mig mitt armband under de guldiga handledsskydden. Även om de sinkar mig när jag simmar känns det ändå som en bra idé att behålla dem. De har räddat mig en gång, vem vet om de gör det igen. Klätterrepet lämnar jag, men de små flaskorna låter jag slinka ner i en ficka. Det tar emot att lämna ifrån sig svärdet som jag aldrig använt i en riktig strid, men som jag ändå har tränat med den senaste tiden. Jag stryker med tummen och pekfingret över eggen. Först nu märker jag hur repig och full med hackor metallen egentligen är. Det är antagligen på gränsen till otjänligt, men jag tycker om det. Tyngden och längden känns bra i min hand och det är väl balanserat. Jag fortsätter stryka med handen till fästet. Tidigare har jag inte brytt mig om hur det ser ut, men nu verkar jag se alla dess detaljer. Parerstången är graverad med ett vackert utsirat mönster och vid svärdsknappen sitter en pärla. Förvisso lätt deformerad och missfärgad, men ändå. Någon har ansträngt sig med att dekorera den. Själva greppet är svart och verkar vara gjort av något hårt, mörkt träslag. Det är lagom långt för att jag ska få plats med min hand. I nödfall kan jag dessutom placera min andra hand runt änden på greppet, och över knappen. Innan jag hinner fästa mig alltför mycket vid svärdet slänger jag iväg det så att det landar på en uppstickande sten, mitt i vattenflödet. Det fastnar där och svajar osäkert fram och tillbaka, men drivs inte med strömmarna.

- Vill du veta en hemlighet? frågar Tank som obemärkt kommit upp bakom mig.

- Vad?

- Du fick inget ”defensivt” svärd. Inga svärd är speciellt bra att parera med, men det är bättre än inget. Jag gav dig någonting lätthanterligt. Dessvärre är det inte speciellt kraftfullt och jag skulle rekommendera att du försöker hitta ett nytt efter det här. Med ett riktigt tvåhandssvärd har du en större chans att besegra din motståndare. Det är tyngre men när du väl lärt dig tekniken är det bättre.

- Varför talar du om det här för mig?

- Sirene och Chrome vet redan detta, jag tänkte ställa saker i balans innan vi skiljs åt.

- Skiljs åt?

Jag får inget svar. De andra har hunnit ikapp oss och de följer mitt exempel och gör sig av med onödig last innan vi går ut mot kanten, några meter bredvid fallet. Vi vill inte gärna krossas av vattenmassorna om vi väl överlever hoppet. Jag tittar stressat över kanten och känner ett obehagligt sug i magen. Vattnet glittrar långt där nere. Lockande. Livsfarligt.

- Amethyst?!

Chrome knackar mig på axeln för att få min uppmärksamhet.

- Ja?

- Lova mig att du simmar till stranden så fort du kan. Strunta i vad som händer med oss andra.

- Nej! Jag har redan lovat din familj att skydda dig!

- Du har gjort allt du kan, du har kommit längre än någon kunde tro…

- Jag skulle inte klarat mig såhär långt om det inte vore för dig.

- Sant, men jag har sett vad du kan och du kommer klara dig bättre själv.

- Kan vi inte vänta tills Katana, Veil och Satine är ute ur spelet?

- Och sen vad? Ska vi vända oss mot varandra? Vi kan inte vinna allihop, håll dig bara undan från alla, konfrontera ingen i onödan.  I samma stund som du lämnar den här klippan får du klara dig själv.

- Chrome, du skulle ha nytta av att…

- Okej, om vi formulerar det såhär… Om jag får tag på dig kommer jag göra mitt bästa för att eliminera dig. Jag är din kusin, men jag är också en kämpe som desperat vill vinna de här spelen. Det har varit en dröm sen jag var liten. Jag kommer inte visa någon nåd om vi möts, förstått?

Hans kyliga röst får mig att inse att han är allvarlig. Ilska, såväl som besvikelse och sorg väller upp i mig. Trots att jag vet att vi inte kan bli bästa vänner har jag sett Chrome och Sirene som min familj i spelen. Tank… han har liksom blivit en bra bundsförvant på senare tid. Innerst inne hade jag hoppats på att få hålla ihop med dem fram till slutet. Nu ska jag plötsligt vända mig emot dem. Vulkanen mullrar till igen och spyr ut mer aska och lava. På avstånd ser jag hur Veil hoppar ner mot sjön och försvinner ner under vattenytan. Konstigt nog accepterar jag det nya läget ganska fort. Mitt kroppsspråk är beslutsamt när jag vänder mig mot Chrome igen.

- Jag har varit inställd på att offra mig för dig redan från början. Du skulle ha större användning av att ha med mig. Men nu när våra vägar skiljs åt vill jag att du ska veta att oavsett vad som händer, tänker jag inte vara den som startar en blodsfejd i vår släkt. Jag har sett hur spelen slutar och det är inte värt det.

 Sen gör jag någonting jag aldrig skulle gjort i vanliga fall. Jag ställer mig på tå och pressar mina läppar mot Chromes. Han ryggar tillbaka, men till min förvåning besvarar han min kyss. Jag lägger armarna runt hans hals medan han beskyddande håller om min midja. I ögonvrån ser jag hur Sirene tittar på oss med gapande mun och en minst sagt chockad blick. När jag tittar upp på Chrome efter kyssen ser jag att hans ögon är blanka, som om han håller på att börja gråta och jag får anstränga mig för att inte börja gråta själv.

- Akta dig för monster och må oddsen alltid vara dig gynnsamma, Chrome Avarice, säger jag mjukt.

Jag stryker ömt med handen över hans kind och ler svagt mot honom. Han släpper taget om min midja med ena handen för att lägga sin hand över min men jag tar min chans att komma undan. Utan vidare förvarning vänder jag mig om, rusar iväg och kastar mig ut för klippan.