Katana drar upp mig på land, sen kör hon hänsynslöst ner ett smalt svärd igenom huvudet på djuret som följt efter mig. Det ger ifrån sig något gurglande läte och böjer sig bakåt i en vid båge. Något röd-lila-aktigt sipprar ut från såret och blandar sig med vattnet. Kroppen skälver till men det är antagligen bara nervryckningar, om det fortfarande levde skulle det inte bara flyta där på rygg, med sin vita buk blottad mot eventuella fiender. Katana tittar avvaktande på varelsen i några minuter innan hon sträcker sig efter spjutet och försöker dra åt sig det igen. Hon måste nästan släpa upp djuret på stranden innan hon lyckas rycka ut sitt vapen och jag ryggar äcklat tillbaka när några illaluktande köttslamsor (och antagligen annat, men det vill jag inte tänka på), flyger emot mig. Djuret ligger nu på sidan och jag får en chans att titta på det ordentligt. Det påminner om som en sån där haj jag har sett i de gigantiska akvarierna hemma i Distrikt 1, men med vissa skillnader.

Från den trubbiga nosen till spetsen på stjärtfenan är det runt två och en halv meter långt. Huvudet tar upp största delen av kroppen och käken, som är fylld av flera rader med sylvassa tänder, hänger slappt. Några skumma, runda saker som liknar anemoner sitter där gälarna annars skulle vara. Sidfenorna och ryggfenan ser ut som på hajarna hemma, men stjärtfenan är inte lika stel som på en vanlig haj utan ser nästan mer ut som en svans, eller en sjöjungfrustjärt som kan röra sig fritt åt alla håll. Hela djuret är täckt av rakbladsvassa fjäll som glittrar i solen. De är mörkblå på djurets översida, men vita, likt diamanter, på buken. Ändå är det ögonen som skrämmer mig mest. Jag brukar tycka att hajarna ser hemska ut med sina utåtstående ögon, men det här är nästan värre. Djuret stirrar tomt med ögon som ser precis ut som människors. Den blå färgen på irisen är alldeles för välbekant och när jag väl har noterat ögonfärgen börjar jag se fler likheter. Det är kanske jag som är dum och tolkar in, men jag kan nästan se linjer runt halsen – likt ett halsband med en liten hajtand i.

- Mutationer, säger Katana enkelt efter att ha sett min reaktion. – De brukar använda sådana för att psyka deltagarna. Känner du igen honom… eller henne?

Jag nickar och blir långsamt medveten om att hon fortfarande är kvar. Min hand går automatiskt till bältet, där mitt svärd brukar hänga men det är självklart inte där. Jag svär åt min egen dumhet, varför var jag tvungen att slänga bort mitt enda vapen? Å andra sidan kanske svärdet hade gjort att mutationen hunnit ikapp mig tidigare, men man vet aldrig. Katana ler åt min panikslagna reaktion men sträcker ut händerna i en fredlig gest. Ändå tittar jag misstänksamt på henne. Hon ser ut som en levande stridsmaskin. 

   Kimonon har hon fått byta ut mot samma tröja och byxor som vi andra, men hennes frisyr ser fortfarande ut som i en tecknad serie. Det turkosa håret (där en del av utväxten börjar synas) är uppsatt i två tofsar. Men hon har fäst det så att det liknar två knutar med väldigt långa ”ändar”. Luggen har växt ut och är så pass lång att hon måste svepa den åt sidan för att kunna se någonting. På hennes rygg hänger de två smala vapnen som hon delar namn med; Katana.  De sitter i ett kors, som i någon klassisk krigsfilm. Jag funderar på om det är för syns skull eller för att det verkligen är praktiskt att ha dem sådär. I hennes bälte hänger kaststjärnorna som jag såg henne använda vid Ymnighetshornet i början. Hur hon har fått tag på allting har jag ingen aning om, men runt hennes armar och ben är flera mindre knivar fästa. På mig skulle de antagligen bara se skrattretande ut men på henne är de livsfarliga. Till och med de smala stickorna som håller upp hennes frisyr ser ut som idealiska mordvapen.

- Du litar inte på mig, förståeligt eftersom du har spenderat de senaste veckorna med min kära Distriktskamrat Tank som antagligen är ute efter hämnd, konstaterar hon efter en stund.

- Tank är borta, han blev uppäten av sådana där, säger jag och nickar stelt mot djuret. Katanas leende bleknar.
- Vad synd, säger hon kort men utan att verka mena det.

Hon snor runt och går in i djungeln med raska steg. De långa tofsarna svajar fram och tillbaka i takt med hennes höfter. Jag står kvar vid stranden och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Är det bäst att följa efter henne? Eller ska jag försöka klara mig själv här ute? En snabb blick på djuret avgör saken, inte en chans att jag tänker möta fler mutationer ensam. Jag har en känsla av att Katana åtminstone kommer göra processen kort om hon väl bestämmer sig för att vända sig emot mig.

Så fort jag har klivit in i den täta vegetationen börjar jag ångra mitt val. Luften är kvav och luktar starkt av halvt förmultnande löv. Doften får mig att börja tänka tillbaka på den gången vi åkte på en studieresa med skolan för att se några stora växthus som öppnats. Jag var inte så uppmärksam då, och det ångrar jag lite nu. Även om jag fortfarande minns växtläran från vår träning i Huvudstaden hade det alltid varit bra med lite kunskaper om djuren som finns här också. Jag rycker till och pulsen skenar iväg när jag får syn på en gigantisk, hårig spindel som sitter och mumsar på en färgglad fjäril framför mig. Med en äcklad min hoppar jag över spindeln och undviker att titta ner i marken i fortsättningen.

   Det börjar bli svårare att hålla koll på Katana. Hon rör sig smidigt igenom djungeln och är till synes orädd. Ett tag tappar jag bort henne men så får jag syn på några grenar som böjer sig på ett onaturligt vis. Jag hinner inte ta mer än några steg i rätt riktning mot henne innan det rycker till i mitt ben och jag slungas upp i luften. En lian har virat sig runt min vrist och gör att jag nu gungar uppochner mellan de närmaste träden. Katana kommer fram från sitt gömställe och tittar på mig med armarna i kors. Ett irriterande leende leker på hennes läppar.

- Se dig för var du går, retas hon.

Jag lyckas få tag på lianen och drar mig upp så att jag åtminstone hänger upprätt. Det är ändå obehagligt att dingla fram och tillbaka några meter ovanför marken medan Katana väntar på mig där nere. Hon låter mig hänga kvar tills lianen nästan har slutat pendla innan hon fortsätter prata. Då drar hon fram en av kaststjärnorna och siktar på mig. Jag skakar lite på huvudet och blundar när hon slungar iväg stjärnan. I nästa sekund blixtrar det till av smärta i svanskotan och ena benet. Dessutom bränner det i höger arm. Jag öppnar långsamt ögonen igen och ser hur hon står lutad över mig.

- Om du inte blundade skulle du antagligen kunnat ta emot dig bättre, bara ett förslag… säger hon.

- Kan du sluta leka med mig och bara göra dig av med mig istället för att banka mig gul och blå först? Muttrar jag och sätter ner händerna i marken för att försöka häva mig upp. Min vänstra hand nuddar i någonting obehagligt varmt med skinnstruktur.

- Det var aldrig min avsikt att döda dig, men jag tyckte att den där ormen kom läskigt nära, säger Katana och pekar åt vänster.

Jag följer hennes finger och ser kroppen av en orm som fortfarande slingrar och rycker. Dess huvud ligger någon meter bort. Jag drar snabbt åt mig handen igen och stirrar äcklat på den.

- Hur många gånger ska jag behöva rädda dig för att du ska börja lita på mig? frågar hon och drar upp mig. Jag kan inte stötta mig på ena foten, så jag placerar ena armen över hennes späda axlar och hon tar tag runt min midja.

- Inte en enda, du behöver bara låta bli att slå på mig, svarar jag och linkar bort till lägret med hennes hjälp.

- Ge mig en chans att bevisa att jag inte vill skada dig.

- Varför är du inte ute efter att göra dig av med konkurrens som alla andra?

Hon svarar inte till en början utan låtsas som om hon inte har hört frågan. Jag är på väg att upprepa den när vi sätter oss ner men hon öppnar äntligen munnen. Svaret är dessvärre inte speciellt givande.

- Det kan jag tyvärr inte säga. Inte än.