Den följande dagen ägnar Katana åt att lappa ihop mig igen. Hennes kunskaper om växter och läkekonst förvånar mig och min kropp återhämtar sig snabbt. Trots att jag har henne att tacka för mitt liv (mer än en gång) kan jag ändå inte slappna av helt i hennes närvaro och jag sover oroligt på natten.

- Har du stannat här hela tiden? frågar jag nästa eftermiddag när vi sitter och grillar spindlar över en diskret eld hon gjort upp. Jag ryser lite när jag ser hur benen skrumpnar ihop av hettan.

 - Nej, jag sprang hit i början men sen sökte jag mig längre norrut.

- Vad finns där?

- Is, massvis med is. Och snö.

- Och där trivdes du?

- I gränsen mellan den här djungeln och glaciären norrut var det ganska behagligt att vara. Vart har ni hållit hus?

- I skogen, öknen och uppe på berget.

- Aha, jag var faktiskt på väg till berget när jag hittade dig. Det var som om jag var olycksdrabbad, det kom laviner, floder och flockar med djur som drev mig hitåt. Jag antar att spelledarna ville få igång tävlingen igen.

- Kanske det… Det ger mer tittarsiffror om vi måste kämpa…

Det tar emot att fråga men jag måste ändå veta svaret, hur hemskt det än är.

- Har du… eliminerat många? Sedan du räddade mig från Cavia där i början.

- Cavia? säger hon frågande men ler åt min omskrivning.

- Lite rundat, barnsligt ansikte. Ljusbrunt hår till axlarna…

- Aha, hon… Nej, har inte stött ihop med så många. Dessutom är jag bara ute efter några få personer. De andra låter jag bli. Jag antar att du inte har gjort dig av med någon än?

Jag tvekar lite eftersom det är mitt fel att åtminstone en person är borta men jag har inte gjort någonting fysiskt. Katana märker av min osäkerhet, det ser jag. Till min lättnad väljer hon dock att inte kommentera det vidare. Det känns väldigt konstigt att sitta här i djungeln med henne. För några dagar sedan var jag uppe på berget med Chrome, veckorna innan det satt jag i huvudstaden och blev stylad av Ariel och ytterligare någon månad tidigare var jag på Diamond Rough (skolan) och fick en volleyboll i huvudet. Det drar ihop sig i magen när jag tänker på hur mycket som egentligen har hänt på så kort tid.

- När vi ändå är inne på elimieringar… Det var jag som orsakade lavinen, säger Katana lågt.

Jag tittar frågande på henne några sekunder innan jag minns det där glittrande molnet jag såg någon dag när jag tränade uppe på berget. Det var alltså inte bara inbillning, utan snöflingor som glittrade i solen.

- Det var inte min mening. Kommer du ihåg Acacia? Rödbrunt hår som nästan alltid var uppsatt i två flätor... Fräknar, lite uppnäsa? Nästan gulgröna ögon?

- Kanske, Distrikt 7?

- Möjligt. I alla fall, hon överraskade mig en dag. Från andra deltagare hade jag snappat upp rykten om att hon åt sina fiender levande så jag var extra försiktig när jag såg att hon var i närheten. Det visade sig så småningom att ryktena var falska. Acacia var väldigt tillbakadragen men hon var fantastiskt snäll och skicklig med yxor. Vi bestämde oss för att hjälpas åt. Så allt var lugnt tills Veil och Satine hittade oss. De jagade ut oss på glaciären och vi kom fram till en ravin…

Katana blundar och sväljer hårt några gånger. Jag väntar tålmodigt på att hon ska fortsätta. Hennes röst darrar, men hon lyckas ändå hålla den tillräckligt stadig för att jag ska höra vad hon säger.

- Vi var fångade där mot ravinens kant medan Veil och Satine närmade sig. Så det enda jag kom på att göra då var att kasta en shuriken, alltså en kaststjärna, mot ett isblock som satt löst och på så sätt skapa ett ras. Men den blev större än väntat så jag fick panik och sprang… Acacia kom på efterkälken och…

Hennes röst dör ut. För första gången ser jag på Katana som en människa. Det kan ha att göra med hennes dockliknande, närapå animerade, utseende eller att Tanks prat om henne har gjort henne till en levande legend men jag har alltid sett henne snarare som en karaktär, än en verklig person.

- … jag kunde ha stannat kvar och hjälpt Acacia. Jag hörde hur hon ropade att hon hade trillat. Bad om hjälp. Men istället fick jag panik och sprang. Tänkte bara på mig själv, på min egen överlevnad.

- Det skulle vem som helst ha gjort.

- Men jag kan ändå inte vinna.

- Struntprat, det är klart att du kan!

- Nej, du förstår inte…

- Chansen att jag förstår är större om du berättar.

- Jag… Inte nu. Inte än, det är inte dags än.

- Katana, jag…

Hon reser sig hastigt och går bort till gömman där alla hennes vapen ligger. Efter att ha granskat dem noga väljer hon ut två smala svärd i olika längd och kommer tillbaka till mig.

- Jag antar att du slängde bort ditt svärd? Säger hon. Rösten är lika känslolös och bestämd som vanligt. Inte ett spår av den ledsna flickan från tidigare.

- Ja, säger jag lite skamset.

- Klantigt. Det hade varit praktiskt, då hade du sluppit lära in ett nytt sätt att fäktas på. Men det är inget som kan hjälpas nu. Har du slagits med katanas förut?

Hon snurrar det längsta av svärdet några gånger i ena handen innan hon sträcker över det till mig. Jag tar emot det och förundras över hur lätt det är. Det är runt en meter långt, men klingan är smal och jag undrar hur det är möjligt för det att hålla i en strid mot de breda, tyngre svärd jag använt innan, och som jag vet att de andra använder. Dessutom är det aningen böjt och saknar parerstång, någonting som oroar mig.

- Du hugger självklart med den slipade sidan, men parera helst slag med ovansidan. Metallen är mjukare där och absorberar kraften från din motståndares vapen bättre.

- Vad händer om jag parerar med ”undersidan”?

- Det är bättre att du försvarar dig än att du blir skadad, men stålet är hårt och riskerar att splittras. Eggen blir dessutom hackig och slö.

Jag nickar utan att egentligen förstå riktigt vad hon pratar om.

- Det här är en wakizashi, säger hon och pekar på det andra svärdet.

Det liknar katanan till utseendet, men är mycket kortare.

- Det är mer lätthanterligt, men tvingar dig att vara närmare din motståndare. Jag skulle inte rekommendera att du använder det annat än för att utföra kvicka attacker som har en… allvarligare avsikt.

Med en snabb rörelse hugger hon in wakizashin i närmaste träd. Eggen begraver sig djupt i barken. Hon uppmanar mig att dra ut den, men den sitter stenhårt. Hur mycket jag än drar i fästet vill den inte rubba sig mer än några få millimeter.

- Jag kan lära dig att använda katanas, wakizashis, shuriken, dolkar… Men du bör veta en sak. Tank körde antagligen en hel del med dig för att lära dig det du kan idag. Hans taktik är ingenting emot min. Disciplin och hårt arbete är nyckeln till framgång. Under vår träning kommer jag inte låta dig vila för en sekund.