Att Veil inte vänder sig om och springer efter mig istället är ett under för trots att jag försöker springa tyst låter det när jag slår emot tjocka blad eller trampar på kvistar. Chromes och Veils steg överröstar dock mina när de klampar fram igenom djungeln. Diskreta rasslanden bakom mig talar om för mig att Katana har valt att följa efter mig istället för att stanna kvar. Hon kanske är lite blodtörstig ändå. Chrome har kommit fram till en öppen glänta omgiven av fallna, halvruttna trädstammar och stannar upp. Han har kommit över ett långt och brett svärd samt ett spjut som han slungar iväg mot Veil. Jag vet att Chrome kan bättre för han missar pinsamt mycket. Ändå hör jag Katana svära till bakom mig då spjutet nätt och jämnt passerar hennes huvud. Veil stannar också upp i gläntan. I mörkret är det svårt att se folks miner men hela han utstrålar någon form av sadistisk glädje. Jag gömmer mig bakom ett av de fallna träden och Katana smyger upp bakom mig.

- Och din briljanta plan med att stå här och trycka som några skrämda råttor är? väser hon.

- Jag vill kunna rycka in om Chrome blir skadad, svarar jag.

- Varför bryr du dig? Låt dem slakta varandra och spring i säkerhet. Du har inte en chans mot Veil.

- Men om vi är två…

- Glöm det, Amethyst. Jag tänker inte gå in i närkamp med det där monstret hur skicklig jag än är med mina svärd.

Vi rycker båda till när Veil ger ifrån sig ett högt vrål och attackerar Chrome. Chrome undviker honom utan vidare problem och kontrar med ett hugg som stryker förbi Veils axel. En hög svordom undslipper hans läppar så jag antar att Chrome åtminstone har gett honom en skråma. Veil tvingar Chrome bakåt och lyckas vrida svärdet ur handen på honom. Jag drar förskräckt efter andan när han missar honom med en hårsmån och istället klyver en halvrutten stock som faller till marken med ett brak. Ljudet får dem båda att stanna upp för en kort stund innan Chrome får tag på en avbruten trädgren och slår Veil i tinningen. Han vacklar till men hinner ändå parera slagen som följer. Till min lättnad lyckas Chrome få tag på sitt svärd igen innan trädgrenen splittras i hans hand efter ett välriktat hugg från Veils sida.

 Striden blir våldsammare och våldsammare ju längre tid den pågår. Träflisor flyger igenom luften likt små projektiler och rispar upp min hy trots att jag står relativt skyddad bakom träden. Katana kan knappt dölja sin irritation över att jag stannar för att titta på men står envist kvar med mig. Kanske är det för att bevisa någonting efter att hon så svekfullt lämnade Acacia att dö i lavinen.

- Du kan gå om du inte vill… börjar jag men avbryts av ett högt skrik.

Jag snor snabbt runt och ser hur Chrome haltar och pressar handen mot sitt ben. Veil står lutad över honom med ögon som ser galna ut i månljuset. Han höjer armen med sitt svärd och siktar mot Chromes nacke men missar och bladet träffar istället ryggen. Han faller omkull och jag hör ljudet av det tunga svärdet som skramlar mot marken. Veil sparkar undan det och placerar sitt svärd mot Chromes bröstkorg. Katana slänger en varnande blick på mig men jag ignorerar henne. Fiender eller ej, Chrome är min kusin och jag kan inte bara stå här och se honom bli hackad i småbitar. Därför lämnar jag mitt gömställe och kastar iväg en shuriken. Även om jag missar alla viktiga organ träffar den Veils överarm och han tittar på mig med någon vredesblandad förvåning. Jag sväljer nervöst när jag ser hans förvridna ansiktsuttryck. Efter att ha utdelat ett till hugg och knuffat Chrome ur vägen klampar han rakt emot mig. Jag backar undan, först långsamt och sedan snabbare när han ökar takten.  Så snor jag runt helt och rusar iväg.

Mitt hjärta bultar hårt mot bröstkorgen medan jag springer över den ojämna marken. Löv och grenar ömsom piskar, ömsom rispar min hud och jag vill inte ens tänka på hur många småkryp jag kommer ha över kroppen när jakten väl är över. Bakom mig hörs det alltmer avlägsna ljudet av Veils tunga steg och prasslandet när han hugger sönder växtligheten som kommer i hans väg. Jag har en fördel i och med att jag är mindre än honom, men han är väldigt snabb och tar sig fram effektivt så det lär inte ta lång tid innan han får tag på mig. Min enda chans just nu… är att klättra ifrån honom.

Jag får syn på ett ganska stort träd en bit bort. Veil har tappat lite fart så han syns inte till. Med lite tur kan jag hinna upp i trädet innan han ser mig. När jag kommer närmare noterar jag besviket att grenarna sitter väldigt högt upp på stammen. I vanliga fall skulle jag stanna upp och komma på någonting nytt men det är som om min hjärna har slutat tänka, eller rättare sagt tänker av sig själv. Jag förstår inte riktigt vad som händer men jag känner hur mina fötter lämnar marken och mina händer sluts runt en trädgren. Mina armar värker när jag häver mig upp på grenen och försvinner upp mellan grenarna. Jag klättrar så högt upp att jag inte syns nerifrån, men så att grenarna inte är alltför tunna. En grenklyka sitter lägligt nog så att jag kan luta mig mot den och klamra mig fast vid stammen. Ljudet av Veils steg hörs allt närmare men han springer förbi trädet. Jag biter mig i läppen och försöker andas så tyst som möjligt. I mitt stilla sinne ber jag att han inte kommer upptäcka mig. Nu när jag sitter still känner jag verkligen hur hela kroppen protesterar. Mjölksyran svider i armar och ben som darrar och krampar. Varje andetag känns som om någon har dragit ett sandpapper i min strupe och mina lungor. Hjärtat jobbar febrilt för att få ner min puls till en normal nivå igen. Jag känner svettpärlor som bildas i pannan och den kittlande känslan när de rinner ner för mina tinningar eller över näsan där de vilar ett tag på nästippen innan de fortsätter ner på läpparna och lämnar en salt smak efter sig.

Veils steg försvinner successivt och ljudet av grenar som bryts ersätts av trädens sus. Jag börjar slappna av där jag halvligger och sluter ögonen. Ljuden av enstaka flax av vingar och plask när någonting rör sig i sjön som ligger lite längre bort påminner om de gånger jag och Perry sovit över hos Gemma. Hennes föräldrar hade någon konstig idé om att det gick lättare att somna med naturljud i bakgrunden, så när de gick och lade sig satte de på olika inspelningar som, trots att de halvt stängde igen dörren, läckte ut i hela huset. Ibland var det vågskvalp, andra gånger fåglar som kvittrade och en ensam göks ”ko-koo”. Min och Perrys favorit när vi var små var djungelljuden. Inte för att de var så fina och avslappnande, det var mer att vi hela tiden skämtade om att det skulle komma ett vrål från någon apa eller en panters rytande och väcka dem. Flera gånger när Gemma hade somnat tassade vi upp till hennes föräldrars sovrum mitt i natten och försökte övertala varandra att gå in och ge ifrån sig något hemskt djungelläte.

- Era familjer är bättre vänner, de tycker mer om dig, viskade Perry.

- Men du gör bättre ljud än jag, kontrade jag.

- Nu ljuger du bara för att du är för feg för att göra det själv.

Varje gång började vi smågnabbas där utanför dörren, och varje gång gav vi upp och gick ner till Gemmas rum igen. Hon sov i sin himmelssäng med sitt guldblonda hår utspritt som solstrålar över kudden medan jag och Perry delade på en stor luftmadrass på golvet. Inte för att Gemmas familj inte hade råd med fler sängar (tro mig, Gemma Soleil har pengar så att det räcker och blir över) men det var mysigt på något sätt. En tradition att jag och Perry låg och anklagade den andre för att röra på sig för mycket så att madrassen knarrade och väckte alla.

- Nästa gång gör jag det, gäspade jag och borrade in huvudet i kudden.

- Säkert, hördes Perrys röst bredvid mig.

- Kan ni sluta spionera på mina föräldrar när de sover. Det är läskigt, hördes Gemmas röst i mörkret vilket fick oss båda att börja fnissa okontrollerat.

Senaste gången vi sov över hos Gemma var två veckor innan slåtterdagen. Det hade varit klassfest tidigare på kvällen och vi gjorde vårt bästa för att inte väcka hela hennes familj när vi ramlade in någon gång runt tretiden på natten. Jag och Perry var ovanligt glada och det bubblade av skratt i mig hela tiden. På väg in till sovrummet slog han i sin lilltå i dörröppningen och svor ljudligt, vilket fick mig att nästan tjuta av skratt. Gemma kastade en irriterad blick på oss men orkade inte säga någonting utan föll bara ihop på sängen av utmattning. Hennes hår spred ut sig runt hennes huvud precis som när vi varit små, men nu var slingorna (till hennes föräldrars missnöje) chokladbruna.

Jag och Perry försökte komma överrens om hur ytan för vår sovplats skulle fördelas. Madrassen, som varit milsbred när vi var små, var nu precis lagom för att vi skulle kunna sova bredvid varandra. Perry hävdade att hans ”krigsskada” (lilltå vs dörröppning) köpte honom minst en decimeter extra utrymme medan jag påpekade att han borde vara en gentleman och ge mig lite av sin plats. När vi äntligen hade lyckats kompromissa om utrymmet (mitt argument om att han var en gentleman vann till slut) låg vi tysta ett tag. Hans varma andedräkt kittlade mig i nacken. Jag befann mig någonstans mellan vakenhet och sömn när han plötsligt frågade;

- Hör du?

- Nej, vad?

- Det är djungelljuden.

Jag spetsade öronen och mycket riktigt kunde man höra det regnskogsimiterade ljudet uppifrån Gemmas föräldrars sovrum. Ingen av oss behövde säga någonting, vi mindes omedelbart alla gånger vi smugit upp till dem.

- Vi är lite för gamla för det nu va? skrattade han.

- Möjligt, svarade jag leende.

- Definitivt, stönade Gemma ifrån sin säng.

Perry mumlade någonting ohörbart i sin kudde. Jag antog att han hållit tillbaka en retsam kommentar till Gemma så jag skrattade till.

- Va, eller vad sa du? frågade jag när han inte stämde in i skrattet.

- Nej… inget.

- Okej, god natt.

- God natt Ammie.

- Kalla mig inte Ammie.

- Kalla mig inte Peridot.

- Sov nu.

- Dröm sött. Hans hand letade upp min under täcket och jag kramade tafatt om den, för trött och omtöcknad för att verkligen förstå signalen.

Såhär i efterhand känns det så uppenbart vad han sa. Men det skulle ta honom två veckor och en plågsam slåtterdag innan han skulle våga säga orden direkt till mig. ”Jag älskar dig”.