Under natten är jag tillbaka i Gemmas hus efter klassfesten. Madrassen är på något sätt smalare än någonsin och Perry måste sova med armarna runt mig för att jag inte ska trilla ner på golvet. Han har ingen tröja på sig och jag känner hans varma kropp mot min rygg. Hans bröstkorg höjs och sänks i takt med de djupa andetagen. Jag sneglar mot hans arm och inser hur vältränad han är egentligen. Man tänker inte på honom som en atlet men precis som de flesta i Distrikt 1 förbereder han sig för det värsta… eller bästa beroende på vem man frågar. Jag vänder mig om och tittar på honom. Ser alla detaljer på hans fridfulla ansikte.  Noterar hur det bruna håret lockar sig vid de lätt utåtstående öronen och ler smått åt det lilla födelsemärket på hans näsa. Skäggstubben har börjat växa ut och ger honom ett mer moget utseende. Läpparna är mjuka och jag lutar mig lätt framåt, blundar och kysser honom. De smakar svagt av mint och citron, precis som jag minns dem. Men när jag öppnar ögonen är det inte hans blågröna ögon som möter mina, utan ett havsblått ögonpar omgivet av guldiga ögonfransar. Inget födelsemärke på näsan, ingen skäggstubb och öronen under det mörkblonda håret är normalstora. Neptune ler och en liten skrattgrop bildas i hans vänstra kind. Jag andas chockat in och ryggar tillbaka.

Rörelsen gör att jag håller på att falla ur trädet och jag blir med ens klarvaken. Jag skäms när jag minns min dröm och bestämmer mig för att inte tänka på den igen. Istället tar jag mig ner från trädet och påbörjar min vandring tillbaka till lägret. På vägen har jag turen att hitta några frukter som, vad jag minns, är ätliga. De är vattniga och smakar lite sött. En perfekt blandning då de ger mig vätska och dessutom är milda mot min mage som skriker efter någon utfyllnad.

 Det är inte överdrivet svårt att hitta lägret. Veils frenetiska huggande avslöjar vart vi sprang förra natten och när jag kommer fram till stället där Chrome och Veil slogs leder ett spår av torkat blod mig i rätt riktning. Antingen har Katana tagit med sig Chrome, eller så har någon av dem jagat den andre. Jag hoppas innerligt att det är det första alternativet. Efter en bit upphör spåret men jag känner igen omgivningen och lyckas lokalisera mig hyfsat. När jag äntligen är tillbaka vid lägret saktar jag ner och drar spänt fram min katana. Det är misstänkt tyst och jag låter blicken svepa över den ovanligt rökiga elden och tunga löven. I ögonvrån ser jag någonting komma flygande på mig och innan jag hinner försvara mig känner jag hur det bränner till på kinden. Jag vacklar till och tittar förvånat på Katana som har gett mig en ganska rejäl örfil. Hennes hår som brukar vara så prydligt uppsatt hänger i hoptrasslade stripor över hennes axlar. Luggen står nästan rakt upp och jag inser att hennes stora ögon som jag antog var mörkbruna i själva verket är lila.

- Du slog mig, säger jag dumt och för upp min lediga hand till kinden.

- Vad i helvete tänkte du när du sprang iväg sådär? skriker hon gällt.

Jag hinner inte svara innan hon fortsätter.

- Du kunde ha dött där ute! Om inte Veil hade styckat upp dig i munsbitar åt… zebrorna hade du kunna bli uppäten av en krokodil eller något!

- Zebror äter inte människor…

- Kanske inte i din värld, men här kan vad som helst hända. Har du inte lärt dig någonting?

- Ska jag tolka det som att du var orolig för mig? flinar jag.

- Se inte så äckligt belåten ut, jag kom inte till Arenan för att jaga efter korkade dagisbarn! Från och med nu rör du dig inte utanför mitt synfält, är det uppfattat?!

Katanas närapå moderliga utskällning gör att jag blir lite glad inombords. Men jag kan inte tänka mer på mig själv just nu.

- Hur är det med Chrome? frågar jag innan hon hinner slänga fler förolämpningar i ansiktet på mig. Hon blir genast sitt tysta jag igen.

- Han…

- Du gjorde väl inte slut på honom? säger jag misstänksamt.

- Nejnej!

Hon skakar häftigt på huvudet.

- Även om det skulle vara barmhärtighetsmord med tanke på tillståndet han är i, tillägger hon muttrande.

- Prata inte så, säger jag förmanande.

- Du har inte sett honom än…

Med en diskret nickning visar hon vart hon har gömt Chrome och jag går dit. Han ligger och sover på några stora löv och hon har täckt över honom med sin sovsäck. Jag lyfter lite på den. Magen drar ihop sig när jag ser hans högra arm. Eller rättare sagt, inte ser hans högra arm. Den tar slut någonstans halvvägs ner mot armbågen och Katana har knutit sin jacka hårt runt änden för att stoppa blödningen. Efter ett djupt andetag när jag förberett mig för det värsta rycker jag bort resten av sovsäcken. Synen får mig att vilja spy upp frukterna jag åt imorse. Sötman som hittills hängt kvar i munnen ersätts av en sur smak av galla medan jag försöker bedöma vad som är mest akut. Såret i hans ben eller snittet som löper från höften ända upp till de nedersta revbenen (som jag dessutom misstänker är brutna). Trots att man inte ser det nu minns jag även att han har ett ganska rejält sår på ryggen. Katana smyger fram och ställer sig lite bakom mig.

- Veil är ganska brutal, eller hur? mumlar hon.

- Tog du med Chrome själv?

- Han hjälpte till största delen av vägen. Han höll dock på och svamlade om att jag skulle lämna honom där men du var försvunnen och jag hade inte stått och spionerat på honom som en läskig förföljare halva natten för att sedan stå och se honom förblöda. Det hade varit fel, både mot dig och mot honom. När vi väl kom hit kollapsade han och jag spenderade resten av natten med att ta hand om de värsta såren och att gå tillbaka och röja undan så många spår som möjligt. Sen var jag tvungen att sova några timmar, men hela dagen har jag eldat för att bli av med bevisen.  Veil vet antagligen redan vart vi befinner oss, men det är onödigt att göra det ännu lättare för honom att leta upp oss… För jag antar att du inte gjorde dig av med honom? Det hördes ingen kanon.

- Nej, medger jag lite skamset och förbannar mig själv. Jag kunde försökt attackera honom istället för att gömma mig som ett förskrämt djur.

- Då har vi en till sak att ta hand om… Men det viktigaste är att du är här nu. Att både ta hand om Chrome och jaga ikapp Veil på egen hand skulle bli ett rent…

Hon avslutar inte meningen utan ryser bara till. Trots den hårda tonen hon använder får hennes omtänksamhet det att tåras i ögonen på mig.

- Tack, Katana. Jag uppskattar det.

Jag vill tillägga någonting skämtsamt som att ”du föll för Chrome. Det var därför du hjälpte honom, eller hur?” för att lätta upp stämningen men det känns fel. På något konstigt sätt förstår Katana ändå vad jag menar.

- Om han inte varit täckt av blod, omtöcknad och halvt stympad så kanske. Men i nuläget… En romans är det sista jag kan tänka på. Inte för att han är oattraktiv, men för att det är fel sak att lägga vikt vid.