Bortsett från mina snyftningar (som jag försöker hålla tillbaka) är det är knäpptyst tills fredsväktaren diskret harklar sig. Han vågar inte slänga ut henne eftersom vi trots allt är släkten Jewel.

- Jag vill att du tar det här, säger mamma och knäpper upp armbandet hon alltid har på sig.

Det ser ut som en tunn kedja i rött och vitt guld*. Sju berlocker prydda med ädelstenar hänger med jämna mellanrum. En berlock för varje familjemedlem. Hon hänger det runt min handled och jag känner hur tårarna hotar att börja rinna igen. Jag vet hur mycket armbandet betyder för henne, det har gått i arv i generationer och sägs vara smitt i landet som en gång kallades Italien. Närmare bestämt i den sjunkna staden Venedig. Ädelstenarna glittrar när jag rör på armen.

- Se till att vinna det här för mig nu, älskling, viskar hon.

Jag kan inte göra annat än nicka, orden fastnar liksom i halsen. Först när hon är på väg ut lyckas jag få fram fyra ord: ”Jag älskar dig, mamma”. Hon tittar på mig med ett svagt leende.

- Och jag älskar dig, glöm aldrig det.

Hon vänder sig om och sen är hon borta. Trots den överdrivna möbleringen känns rummet bara tomt och avvisande nu. Jag försöker få kontroll över mina känslor innan jag låter nästa besökare komma in. Mina försök är förgäves, så fort jag ser Gemmas rödgråtna ansikte börjar jag också gråta. Vi kramar om varandra och sitter kvar så i flera minuter. Ingen säger någonting. Vad finns egentligen att säga till en barndomsvän som går mot en säker död? Dessutom känner vi varandra så väl att inga ord behövs för att den andre ska förstå.

- Jag klandrar dig inte för att du inte tog min plats, säger jag innan hon går.

- Jag vet, men jag klandrar mig själv, svarar hon och stryker undan en tår.

- Gör inte det.

Vi kramas en sista gång och jag tittar dystert på når hon går ut. Hon möter Perry i dörröppningen och de utväxlar några få ord. Han lägger tröstande handen på hennes arm och jag kan inte undvika att känna ett styng av avund. Det är mig han borde trösta, det är jag som ska skickas till arenan. I nästa sekund kommer jag på mig själv, varför bryr jag mig om vad Perry gör? Han kan inte följa med mig, det är klart att han ska stanna med Gemma och trösta henne när jag försvinner. Förhoppningsvis kommer hon återgälda tjänsten och inte lämna honom ensam för att söka tröst hos Marvel.

- Livet är orättvist ibland, säger Perry när han kommer fram till mig.

- Ja, det är det. Väldigt orättvist faktiskt.

- Undrar vad meningen med livet är egentligen. Jag vill tro att vi människor är ämnade för något högre än fåniga tävlingar, filosoferar han.

För första gången på länge skrattar jag ett äkta skratt. Livets mening har blivit som ett internskämt mellan mig och Perry efter alla ändlösa diskussioner vi har haft. De flesta brukar sluta med att vi gapskrattar åt någon absurd idé som att vi egentligen är marionettdockor åt gigantiska ankor som styr universum med hjälp av sina vänner kamelerna.

- Låt oss tillbe den heliga ankan och be honom vaka över dig, säger han och gör någon fjantig rörelse med armarna som om han härmar en kyckling.

- Vi borde snarare be honom att ”alltid låta oddsen vara mig gynnsamma” eller något i den stilen, kontrar jag och slänger med håret i en imitation av Jade Shamrock.

Perry skrattar, men hans tankar verkar vara någon helt annan stans. Mitt skratt dör ut med hans och jag tittar granskande på honom för att se om allt är som det ska. Plötsligt lutar han sig fram och tar försiktigt tag om min haka. Jag hinner knappt reagera förrän hans läppar nuddar mina. Det känns konstigt, men inte så konstigt som man skulle kunna tro. Omedvetet särar jag lite på läpparna och vi kysser varandra. En del av min hjärna skriker att det är vansinne, att Perry är min vän och att jag definitivt inte borde göra det här precis innan jag åker iväg, kanske för alltid. Men en annan del av hjärnan avfärdar de tankarna och säger att jag borde ha gjort det här för länge sen och att jag borde ta sista chansen.

- Jag älskar dig, Ammie, viskar Perry när vi har slutat kyssas. Han håller fortfarande händerna kupade mjukt runt mitt ansikte. Jag tittar in i hans blågröna ögon. Känner hans varma andedräkt som luktar svagt av mint och citron. Som drickan jag inte kunde få ner innan.

- Det här är fel tillfälle att prata sånt strunt, blir mitt svar.

- Det kanske är mitt enda tillfälle.

Han släpper taget om mig och jag sjunker tillbaka mot kuddarna. Hans hand plockar upp något ur jackfickan. Det är en liten berlock med en ljusgrön ädelsten, inte helt olik de som redan hänger på mitt armband. Hur han har fått tag på den så snabbt vet jag inte, men det spelar ingen roll just nu. Han lyfter på min hand och fäster den försiktigt bredvid ”min” berlock. Sen kysser han min hand som en avskedsgest innan han går. I vanliga fall skulle jag bara tycka att det vore fjantigt och pinsamt och skratta bort det men just nu är jag alldeles för chockad för att göra någonting alls. Jag säger inte tack, ger honom inte en kram, talar inte om för honom att jag älskar honom, ingenting. Men jag vet att han förstår. Jag hoppas att han förstår.

Några klasskompisar som aldrig har pratat med mig innan kommer för att säga hejdå och önska mig lycka till. Sen några släktingar (bland dem mormor Pearl, som bara ger mig rådet;  ”Tänk inte. Döda alla innan de dödar dig. Annars har du inte en chans.”), vänner till familjen och till och med borgmästaren själv. Till sist kommer Chromes föräldrar. De försäkrar mig om att de har pratat med min familj och kommit överrens om att Chrome ska hjälpa till att beskydda mig, mot att jag hjälper honom. Vi kommer klara oss fint om vi bara kan samarbeta. Jag nickar mekaniskt, men hör dem knappt. Det enda jag kan tänka på är Peridot. Hans varma läppar mot mina och orden han viskade knappt hörbart. ”Jag älskar dig, Ammie”.