Chrome är fortfarande medvetslös när vi gör provisoriska trasor av alla tygbitar vi hittar och försöker tvätta rent hans sår. Katana har hämtat vatten (hon är den som hittar bäst här, dessutom är jag fortfarande livrädd för de där mutationerna) som kokar över elden för att vattnet ska vara så rent så möjligt. Det kanske är tur att han inte är vaken när det varma vattnet letar sig in i såren.

- Varför hjälper du mig och Chrome? Du skulle lätt kunna göra dig av med oss. Eller är det för att du inte kan möta Veil ensam? frågar jag i ett försök att avleda tankarna på något annat än skadorna. Hon skrattar till.

- Jag har släpat din halvdöda kusin genom halva djungeln i ett försök att rädda honom. Nu sitter jag och tvättar rent hans sår och du litar fortfarande inte på mig? Hur mycket krävs för att vinna din tillit egentligen?

- Jag kanske inte har lärt mig att det finns köttätande zebror, men jag har i alla fall lärt mig att inte lita på någon här, svarar jag leende.

- Låt mig formulera det såhär… det är troligare att Chrome kommer hoppa upp och strypa dig än att jag har ihjäl dig.

- Varför det?

- Det finns många. En av dem är en anledning jag tidigare har nämnt; jag kan ändå inte vinna. Släpp det och försök lita på att jag inte försöker få dig att dö av tristess genom att tvätta sår.

Jag tar inte upp ämnet igen, åtminstone inte förrän Katana väljer att själv berätta. Och det är ett tag kvar till dess. Istället tar vi hand om resten av skadorna i tystnad. Katana tar hand om såret på magen medan jag fortsätter med benet och även ena foten som har svullnat upp. Försöker dra ut på tiden så länge som möjligt, för att slippa ta hand om hans arm. Efter ett tag börjar axlarna, ryggen och nacken att värka. Det hjälper att byta ställning några gånger men till slut gör även benen ont och jag kan inte längre sitta bekvämt. Jag tittar upp som hastigast och ser att Katana har ett väldigt spänt ansiktsuttryck. Hon sneglar mot mig och ler.

- Vi har samma taktik, konstaterar hon och nickar mot Chromes arm. Jag skrattar nervöst till och rodnar.

- Jag är känslig för blod, mumlar jag.

- Jag har sett hur eländet ser ut. Ska vi kompromissa och hjälpas åt? För vi måste göra någonting.

Jag blir arg på mig själv för att jag tvekar innan jag nickar stelt. Det borde inte vara någon fråga om saken. När det handlar om att rädda liv borde jag verkligen inte hindras av att jag tycker att skadan ser äcklig ut. Katana har lutat sig fram och knyter försiktigt upp jackan som lindats runt armen. Såret börjar rinna så fort trycket lättar och jag känner mig genast illamående.

- Redo? frågar hon.

- Redo, svarar jag.

Med ett varsamt, men bestämt, ryck avlägsnar hon jackan. Veil ska ha en eloge för att han har skurit väldigt rakt och snyggt hela vägen. Benen är lite ojämna men det är ändå en förvånansvärt fin snittyta. Trots vätskan som rinner över det kan jag ändå se de olika delarna som benet består av. Delar jag läst om i skolan flera gånger men hoppats på att slippa se i verkligheten. Varken jag eller Katana säger någonting, men vi förstår båda att vi måste få stopp på blödningen om Chrome inte ska förblöda här. Katana tittar fundersamt på honom ett tag innan hon går bort till vår hög av kasserade vapen och drar fram ett ganska brett och klumpigt svärd. Hon har flera gånger sagt att klingan är trubbig och skör. Definitivt inget att slåss med. Därför förstår jag inte riktigt vad hon ska göra med det. Inte förrän hon sticker in det i lägerelden och väntar på att metallen ska glöda av värmen.

- Nej, säger jag och reser mig hastigt när hon kommer gående mot mig och Chrome igen.

- Har du något bättre förslag? frågar hon.

Jag måste motvilligt erkänna att jag inte har någon annan plan. Det hon tänker göra har fungerat i en del filmer, men det är helt och hållet fiktivt. Ingenting man borde testa på i verkligheten.

- Han är ändå medvetslös. Bättre att göra det nu än när han vaknar, lirkar hon.

- Okej, men jag vill inte vara här när du gör det… muttrar jag och slinker förbi henne.

Hon rycker på axlarna och lutar sig över Chrome. Metallen håller på att svalna men jag antar att den fortfarande är tillräckligt varm. Det hörs nämligen ett fräsande ljud när hon pressar det mot Chromes öppna sår. Jag sjunker ner på knä och håller snabbt för öronen men hans skrik är genomträngande. Av någon anledning kniper jag ihop ögonen som om det skulle hjälpa att stänga ute ljudet. Det gör det inte, jag hör det lika tydligt som om han skulle stå och skrika rakt i örat på mig. Ändå står jag kvar så tills jag känner Katanas svala hand på min axel.

- Vad är det? frågar hon oroligt. Jag tittar mot Chrome och ser lättat att hon har knutit ett nytt tygstycke runt hans arm.

- Jag fick så ont i huvudet av ljudet… Tack för att du kunde göra det.

- Ingen orsak. Är du säker på att du mår bra? Du ser lite blek ut...

- Det går bra, men hur är det med dig? Hur stod du ut med hans skrik? frågar jag.

Det ringer fortfarande i mina öron och jag funderar på om jag kommer behöva stå ut med ljudet resten av livet. Katana tittar dock skeptiskt på mig och skakar lätt på huvudet. Hennes blick är väldigt frågande när hon svarar.

- Amethyst … han skrek inte.