Hur länge har jag legat här? Ingen aning. Jag vet bara följande saker;
1. Katana har somnat sedan länge.
2. Det ringer fortfarande i öronen.
3. Jag håller på att bli galen.

Egentligen borde jag vara tacksam för att det ringer och brusar i mitt huvud, annars skulle jag väl höra alla möjliga ljud och röster. Katana såg uppriktigt oroad ut efter att jag berättat om skriken jag hörde. Hon försökte förklara det med att jag inbillade mig och att jag känner Chrome tillräckligt väl för att kunna höra hans röst på riktigt. Men jag inser att jag inte borde höra ringandet i öronen om allt bara varit i min fantasi. Fast det är klart, om jag kan höra Chromes röst när det varit helt tyst skulle jag lika gärna kunna föreställa mig ett konstant oljud i huvudet. Jag blundar och bilder av Chomes sår blixtrar genast förbi på näthinnan. Med en suck öppnar jag ögonen igen. Ska jag inte ens kunna sova ordentligt? Katana rör lite på sig och vänder sig mot mig. Hon öppnar långsamt ögonlocken och gäspar stort. 

- Har du inte sovit något? mumlar hon trött, sveper filten om sig och blundar igen.
- Nej…
- Är det oljudet som stör dig?
- Bland annat… Hur kan du sova efter det du såg idag?
- Du tänker för mycket, det är ditt problem. Försök att vara lite hjärndöd eller något. Det är jag exceptionellt bra på. Speciellt när jag vill sova.

Rösten dör långsamt ut. Hennes andetag blir långsammare och jag inser att hon har somnat om men jag är fortfarande lika klarvaken som innan. Jag försöker mig på Katanas tips; att rensa huvudet på tankar, men det är helt omöjligt. Det bästa jag kan göra är att försöka tänka på annat som har hänt i spelen, och det är inte till någon större hjälp. Till slut reser jag mig upp och smyger bort till Chrome. Han ser väldigt fridfull ut där han ligger på rygg med slutna ögon. Bröstkorgen rör sig nätt och jämnt när han andas. Jag funderar på vad han tänker på, om han tänker på någonting över huvud taget. Samtidigt som jag önskar att han skulle vakna upp och visa några livstecken vill jag inte att han ska göra det förrän såren har hunnit läka lite mer. Även om Neptune dolde sina känslor väl vet jag hur mycket han kände av det infekterade rivsåret som lejonet orsakade. Om Chrome nu befinner sig i en värld där han inte känner av smärtan vill jag inte gärna väcka honom till en värld där han kommer att känna allt.

- Varför lät du mig gå? viskar jag och stryker handen igenom hans hår.

Trots att det är trassligt är det ändå silkeslent mot fingrarna. Solen har blekt det så att det är mer likt färgen han hade som liten. Ljusblont, som en oskuldsfull liten ängel med mjuka lockar, rosiga kinder och pigga, glada ögon. Redan då syntes det att han skulle växa upp till en riktig hjärtekrossare. Självklart visste han om hur han såg ut, och han skämdes inte för att utnyttja sitt övertag. Kom ur de flesta knipor han hamnade i bara genom att blinka med de där klarblåa ögonen och kunde tjata till sig precis vad han ville. Jag var precis tvärtom. Väldigt blek och tanig med kolsvart hår som hängde som tjocka gardiner framför mitt ansikte. Mörkbruna ”rådjursögon” som gav mig ett ständigt naivt ansiktsuttryck. Väldigt tystlåten och tillbakadragen. En enstöring.

När vi var små fasade jag för alla gånger släkten skulle samlas eftersom det innebar att jag skulle behöva genomlida en hel dag med Chrome som gick och tjuvnöp mig så, sparkade på mina ben under matbordet, drog i mitt hår, förstörde mina böcker och lade äckliga saker i min mat. Jag sa aldrig till någon, det var inte som om någon annan än mamma skulle tro på mig ändå. Vem litar man på egentligen? Pojken som ser ut som om han skapats av änglarna, eller den konstiga flickan som aldrig säger ett ord? Mamma var tvungen att tro på mig eftersom det krävdes av henne som… ja, min mamma helt enkelt. Den enda gången jag vågade säga någonting till någon annan hade mormor högljutt klagat över att hon fått ett så svagt och mesigt barnbarn. 

- Titta på dina syskon, mer eller mindre röt hon åt mig. - Klagar de på småsaker? Nej. De klarar sig på egen hand och behöver ingen som ständigt ska pyssla om dem och säga hur duktiga de är. Tänk om du hamnar i Hungerspelen? Vad ska du göra då? Springa till någon annan deltagare och be dem att trösta dig? De kommer att hugga ner dig på fläcken…
- Pearl, det räcker, sa pappa skarpt och sedan var grälet igång.

Självklart var det en besvikelse när det visade sig att jag skulle gå på samma skola som Chrome. Men det är klart, ingen annan skola än ”Diamond Rough” passade släkten Jewel. Mormor beklagade sig alltid över alla ”medelklassbarn som tog upp viktigare personers platser”. Vilket var en av anledningarna till att jag faktiskt bestämde mig för att bli vän med en av dessa ”medelklassare”; Peridot. Chrome tog i alla fall varenda chans att upplysa alla om att jag var dotterdotter till Pearl men den fegaste personen i världshistorien. Uppmuntrade andra till att provocera mig för att se om jag skulle våga säga ifrån (vilket jag självklart inte gjorde). Jag frågade honom aldrig, men jag misstänker att det var han som låg bakom den gången när några äldre killar snodde min väska och låste in mig i ett förråd i två timmar innan vaktmästaren äntligen hittade mig. Alla mina saker var då utspridda på golvet utanför. Pennor och papper låg en enda röra, skärmen på min musikspelare hade spruckit och en av mina nycklar hade böjts tills den nästan gick av. Värst av allt var ändå att de hade tänt eld på min favoritbok som jag alltid bar med mig en period. Jag tror att det var enda gången Chrome verkligen fick mig att bryta ihop. Jag satt och grät i nästan en halvtimme medan vaktmästaren lite tafatt försökte trösta mig. Han köpte till och med en ny bok till mig. En snäll tanke, men det gav endast upphov till rykten om att jag och han hade ett hemligt förhållande. Självklart fick mamma reda på detta, blev fly förbannad och krävde att han skulle avskedas från Diamond Rough med omedelbar verkan. Jag såg honom inte igen, han skickades antagligen till Huvudstaden som ytterligare straff.

Trots att jag tänker tillbaka på alla gånger som Chrome har betett sig illa mot mig kan jag inte känna någon ilska mot honom nu. Jag antar att det är en av fördelarna med att se snygg ut till och med i ett koma-aktigt tillstånd. Mina fingrar fortsätter att leka med hans lockar tills jag kommer ner till tinningen. Då är det som om någonting rycker tag i mig. 

Jag ser en rad med bilder passera framför mina ögon. Känner lyckokänslan tillsammans med Chrome när han går upp på scenen efter att Jade Shamrock dragits hans namn, men känner även paniken när han ser att mitt namn dras ur kristallskålen. Hör en högljudd diskussion mellan hans pappa och min där de kommer fram till att Chrome och jag ska hjälpa varandra. Chrome lägger envist armarna i kors och säger att han vägrar släpa på mig, men tvingas ge sig när Pearl lägger sig i och skäller ut honom. 
Fler minnen av alla träningar som vi har gått igenom i träningscentret. Han tittar uppgivet på mig när jag försöker mig på att kasta spjut, yxor, träna självförsvar. Sedan ett hetsigt samtal med Cashmere, Gloss och Jade när de fyra står och skriker på varandra medan de försöker komma på en strategi för att få mig att verka mindre dålig. Sedan hoppar minnena till intervjun med Caesar Flickerman. För första gången hittills verkar Chrome stolt över min insats men jag är inte den som finns kvar i hans tankar. Inte heller Sirene, som han tidigare verkar ha varit förtjust i. Det är en extremt konstig känsla. Min avundsjuka och besvikelse blandat med Chromes laddade känslor när Satine svassar upp på scenen.