Kapitel 42
- Du fick alltså kontakt med Chrome när du nuddade vid hans tinning ungefär… här?
Katana pekar på en punkt strax ovanför Chromes öra. Jag muttrar någonting ohörbart. Ångrar att jag någonsin nämnde att jag suttit uppe halva natten och ofrivilligt grävt igenom delar av Chromes minnen.
- Kom igen, försök hjälpa mig lite nu. Det här kan få oss att förstå hur vi ska kunna hjälpa honom att vakna.
- Och om jag inte vill att han vaknar, morrar jag.
Jag är trött och hennes energi får mig att bli irriterad. Egentligen vill jag bara sova, men om jag var äcklad igår kväll är jag alldeles för sur för att somna nu.
- Kom igen nu, du är bara avundsjuk, suckar Katana.
- Ja, det är klart att jag är avundsjuk när jag får veta att min kusin har fallit för en rödhårig slámpa!
- Jag trodde inte att du gillade Chrome?
- Det gör jag inte heller.
- Så varför bryr du dig?
- För att det är… Fel Katana, FEL. Jag trodde att han hade mer vett i skallen än att falla för ett par enorma bröst. Men killar tänker visst endast med sin…
- Satine såg faktiskt väldigt bra ut, avbryter hon mig innan jag hinner avsluta meningen.
- Ska du också vända dig emot mig? Du, Chrome och Satine kan väl bilda en jättefin grupp för snygga människor då? Så kan ni strosa runt och visa hur otroligt bra ni är. Nej, vänta nu det kan ni inte. För Satine är död och Chrome har knappt några ben att strosa med!
En obehaglig tystnad lägger sig över lägret. Katana tittar chockat på mig i några sekunder och skakar lite på huvudet. Hennes frånvaro av ord är värre än om hon skulle skälla på mig. Tala om för mig hur elakt uttalandet egentligen var, för det inser jag själv. Mina kinder hettar till och jag vet att jag rodnar. Jag står inte ut med att titta på hennes tomma, likgiltiga min utan reser mig hastigt och lämnar henne ensam med Chrome.
Jag sliter åt mig en liten väska från våra sovplatser på måfå och klampar iväg igenom djungeln utan något egentligt mål, med katanan redo i handen om det skulle komma någonting som attackerar mig. Det Tank sa till mig är antagligen sant; jag slåss bättre när jag är arg. I vilket fall som helst vågar jag ta större risker. Efter en stund börjar jag dock lugna ner mig och tänka över vad jag gjort egentligen. Det drar ihop sig i magen när jag inser vilka konsekvenser det här kommer få. Jag kan nästan höra Jades tjatande röst i huvudet (”sponsorer, Amethyst. Sponsorer!”) och Cashmeres besvikna suckar som hon gör sitt bästa för att hålla tillbaka. För andra, till exempel Katana, skulle det kanske vara till fördel att visa lite temperament men jag har vunnit publiken genom att framstå som ömtålig och älskvärd. Varför var jag tvungen att förstöra min image nu? Jag sätter mig uppgivet på en nedfallen trädstock och gömmer ansiktet i händerna. Det är tur för mig att jag är känslig av naturen, förhoppningsvis kan tårarna som strömmar nerför mina kinder vinna tillbaka åtminstone lite medlidande från publiken.
Sponsorer ja… kan inte de skicka någonting till oss? Även om de kanske inte gillar mig borde de tycka om Chrome tillräckligt mycket för att vilja hjälpa honom. Tanken på att det kanske finns någon snäll person som skulle kunna rädda Chrome får mig att piggna till och jag reser mig hastigt. Jag inser genast att infallet att springa iväg planlöst hade sina nackdelar; jag har ingen aning om vart jag befinner mig. När Veil jagade mig högg han upp en väg tillbaka och sedan ledde Chromes blodspår mig till lägret men nu finns det ingenting att gå på. Jag minns knappt vilket håll jag kom ifrån. Det enda som hindrar mig från att skrika och svära högt av frustration är att jag måste se bra ut för kamerorna. Till slut väljer jag bara en väg på måfå. Publiken sitter säkert framför TV-skärmarna där hemma och skrattar åt att jag är på väg i fel riktning, men jag bestämmer mig för att ignorera dem och låtsas som om jag har koll på vart jag är.
Det tar inte lång tid för mig att inse att jag är totalt vilse. Flera gånger tycker jag mig känna igen enstaka träd eller stenar men det är säkert bara inbillning. Jag försöker minnas vad Atala lärde mig om att orientera sig och navigera efter solen när vi var i träningscentret men med tanke på hur arenan sett ut hittills skulle det inte förvåna mig om de även styr över solens position i förhållande till arenan. När mörkret faller har jag kommit fram till en liten bäck. Jag vågar inte dricka direkt av vattnet men lyckas till min egen förvåning få tag på en fisk som har fångats mellan några hängande grenar. Min mage kurrar oroväckande högt så jag bestämmer mig för att risken att göra upp en liten eld att laga mat över. Jag behöver dessutom elden för att kunna rena vattnet någorlunda. Till en början försöker jag med en pinne och en träbit men träet är alldeles för fuktigt och det enda som händer är att mina händer täcks av blåsor. Jag biter mig hårt i läppen när jag råkar spräcka en av blåsorna och bestämmer mig för att avbryta. Men jag har bestämt mig för att lyckas. Jag måste väl kunna någonting så enkelt som att göra upp en eld. Jag svalkar händerna i vattnet och kastar en blick på fisken som jag lagt där på stenen. Då får jag syn på väskan som jag tagit med mig. Självklart, varför tittade jag inte i den först? Jag får hindra mig själv från att skrika av glädje när jag ser att Katana varit tillräckligt förutseende för att lägga ner en ask med tändstickor, och dessutom lite annat som kan vara bra att ha till hands. En fällkniv, ett rep, lite torkat kött, en tom metallburk och en extra jacka som jag antar är från en död deltagare eftersom det fortfarande finns spår av blod på den. Ändå tar jag på mig jackan för att hålla insekter borta innan jag gör upp elden. Medan vattnet kokas upp i metallburken går jag runt för att samla ihop lite ätbara växter i närheten. Någonting har i alla fall fastnat sedan min tid i träningscentret. Växter och klättring, det var de två sakerna jag faktiskt var bra på.
Trots att det är lite obehagligt att sitta ensam i djungeln på kvällen är jag ändå konstigt lugn. Att jag har lyckats göra i ordning min egen mat får mig att känna mig lite extra duktig. Tanken på att Veil finns där ute är självklart obehaglig men jag skakar bort de tankarna så fort det går och försöker istället komma på en bra taktik för att ta mig tillbaka till lägret. När jag har ätit klart och dessutom värmt upp mer vatten att ha till senare släcker jag elden. Luften är tillräckligt varm, och tack vare jackan får jag även lite vindskydd. Det är alldeles för mörkt för att kunna se omgivningen ordentligt så jag famlar mig fram till närmaste träd där jag klättrar upp och somnar.
Katana pekar på en punkt strax ovanför Chromes öra. Jag muttrar någonting ohörbart. Ångrar att jag någonsin nämnde att jag suttit uppe halva natten och ofrivilligt grävt igenom delar av Chromes minnen.
- Kom igen, försök hjälpa mig lite nu. Det här kan få oss att förstå hur vi ska kunna hjälpa honom att vakna.
- Och om jag inte vill att han vaknar, morrar jag.
Jag är trött och hennes energi får mig att bli irriterad. Egentligen vill jag bara sova, men om jag var äcklad igår kväll är jag alldeles för sur för att somna nu.
- Kom igen nu, du är bara avundsjuk, suckar Katana.
- Ja, det är klart att jag är avundsjuk när jag får veta att min kusin har fallit för en rödhårig slámpa!
- Jag trodde inte att du gillade Chrome?
- Det gör jag inte heller.
- Så varför bryr du dig?
- För att det är… Fel Katana, FEL. Jag trodde att han hade mer vett i skallen än att falla för ett par enorma bröst. Men killar tänker visst endast med sin…
- Satine såg faktiskt väldigt bra ut, avbryter hon mig innan jag hinner avsluta meningen.
- Ska du också vända dig emot mig? Du, Chrome och Satine kan väl bilda en jättefin grupp för snygga människor då? Så kan ni strosa runt och visa hur otroligt bra ni är. Nej, vänta nu det kan ni inte. För Satine är död och Chrome har knappt några ben att strosa med!
En obehaglig tystnad lägger sig över lägret. Katana tittar chockat på mig i några sekunder och skakar lite på huvudet. Hennes frånvaro av ord är värre än om hon skulle skälla på mig. Tala om för mig hur elakt uttalandet egentligen var, för det inser jag själv. Mina kinder hettar till och jag vet att jag rodnar. Jag står inte ut med att titta på hennes tomma, likgiltiga min utan reser mig hastigt och lämnar henne ensam med Chrome.
Jag sliter åt mig en liten väska från våra sovplatser på måfå och klampar iväg igenom djungeln utan något egentligt mål, med katanan redo i handen om det skulle komma någonting som attackerar mig. Det Tank sa till mig är antagligen sant; jag slåss bättre när jag är arg. I vilket fall som helst vågar jag ta större risker. Efter en stund börjar jag dock lugna ner mig och tänka över vad jag gjort egentligen. Det drar ihop sig i magen när jag inser vilka konsekvenser det här kommer få. Jag kan nästan höra Jades tjatande röst i huvudet (”sponsorer, Amethyst. Sponsorer!”) och Cashmeres besvikna suckar som hon gör sitt bästa för att hålla tillbaka. För andra, till exempel Katana, skulle det kanske vara till fördel att visa lite temperament men jag har vunnit publiken genom att framstå som ömtålig och älskvärd. Varför var jag tvungen att förstöra min image nu? Jag sätter mig uppgivet på en nedfallen trädstock och gömmer ansiktet i händerna. Det är tur för mig att jag är känslig av naturen, förhoppningsvis kan tårarna som strömmar nerför mina kinder vinna tillbaka åtminstone lite medlidande från publiken.
Sponsorer ja… kan inte de skicka någonting till oss? Även om de kanske inte gillar mig borde de tycka om Chrome tillräckligt mycket för att vilja hjälpa honom. Tanken på att det kanske finns någon snäll person som skulle kunna rädda Chrome får mig att piggna till och jag reser mig hastigt. Jag inser genast att infallet att springa iväg planlöst hade sina nackdelar; jag har ingen aning om vart jag befinner mig. När Veil jagade mig högg han upp en väg tillbaka och sedan ledde Chromes blodspår mig till lägret men nu finns det ingenting att gå på. Jag minns knappt vilket håll jag kom ifrån. Det enda som hindrar mig från att skrika och svära högt av frustration är att jag måste se bra ut för kamerorna. Till slut väljer jag bara en väg på måfå. Publiken sitter säkert framför TV-skärmarna där hemma och skrattar åt att jag är på väg i fel riktning, men jag bestämmer mig för att ignorera dem och låtsas som om jag har koll på vart jag är.
Det tar inte lång tid för mig att inse att jag är totalt vilse. Flera gånger tycker jag mig känna igen enstaka träd eller stenar men det är säkert bara inbillning. Jag försöker minnas vad Atala lärde mig om att orientera sig och navigera efter solen när vi var i träningscentret men med tanke på hur arenan sett ut hittills skulle det inte förvåna mig om de även styr över solens position i förhållande till arenan. När mörkret faller har jag kommit fram till en liten bäck. Jag vågar inte dricka direkt av vattnet men lyckas till min egen förvåning få tag på en fisk som har fångats mellan några hängande grenar. Min mage kurrar oroväckande högt så jag bestämmer mig för att risken att göra upp en liten eld att laga mat över. Jag behöver dessutom elden för att kunna rena vattnet någorlunda. Till en början försöker jag med en pinne och en träbit men träet är alldeles för fuktigt och det enda som händer är att mina händer täcks av blåsor. Jag biter mig hårt i läppen när jag råkar spräcka en av blåsorna och bestämmer mig för att avbryta. Men jag har bestämt mig för att lyckas. Jag måste väl kunna någonting så enkelt som att göra upp en eld. Jag svalkar händerna i vattnet och kastar en blick på fisken som jag lagt där på stenen. Då får jag syn på väskan som jag tagit med mig. Självklart, varför tittade jag inte i den först? Jag får hindra mig själv från att skrika av glädje när jag ser att Katana varit tillräckligt förutseende för att lägga ner en ask med tändstickor, och dessutom lite annat som kan vara bra att ha till hands. En fällkniv, ett rep, lite torkat kött, en tom metallburk och en extra jacka som jag antar är från en död deltagare eftersom det fortfarande finns spår av blod på den. Ändå tar jag på mig jackan för att hålla insekter borta innan jag gör upp elden. Medan vattnet kokas upp i metallburken går jag runt för att samla ihop lite ätbara växter i närheten. Någonting har i alla fall fastnat sedan min tid i träningscentret. Växter och klättring, det var de två sakerna jag faktiskt var bra på.
Trots att det är lite obehagligt att sitta ensam i djungeln på kvällen är jag ändå konstigt lugn. Att jag har lyckats göra i ordning min egen mat får mig att känna mig lite extra duktig. Tanken på att Veil finns där ute är självklart obehaglig men jag skakar bort de tankarna så fort det går och försöker istället komma på en bra taktik för att ta mig tillbaka till lägret. När jag har ätit klart och dessutom värmt upp mer vatten att ha till senare släcker jag elden. Luften är tillräckligt varm, och tack vare jackan får jag även lite vindskydd. Det är alldeles för mörkt för att kunna se omgivningen ordentligt så jag famlar mig fram till närmaste träd där jag klättrar upp och somnar.
