Kapitel 43

Det första jag registrerar när jag vaknar är att det svider ganska ordentligt i handflatorna. Det andra är att jag känner mig ovanligt torr i halsen. Jag dricker lite vatten samtidigt som jag håller tillbaka hostningarna. Det är svårt men jag måste vara knäpptyst. Jag känner mig fortfarande dåsig och är definitivt inte i skick att fly ifrån någon just nu. Solen bländar mig när jag drar av mig luvan och jag håller upp handen som skydd för det skarpa ljuset. Synen får min puls att skena iväg. Det var tur att jag inte försökte gå runt så mycket i mörkret igår kväll. Grenen jag sover på hänger ut över en ravin. Långt där nere hörs ett brusande som av en underjordisk flod, men ravinen är för djup för att jag ska kunna se den. På andra sidan är öknen som jag gissar på att vi var i när Neptune dog. Minnena får mig att må illa så jag skyndar mig att packa ihop och klättrar ner från trädet. Jag plockar med mig några frukter som jag äter medan jag börjar följa ravinens kant. Samtidigt försöker jag måla upp en bild av arenan i huvudet. Jag inser att den är indelad i fem delar – jag har varit i alla utom en. Till väster är skogen vi var ifrån början, åt söder är öknen, i öster är djungeln där jag befinner mig nu och i mitten är Ymnighetshornet nedanför vulkanens fot. Om Katana har rätt är det en glaciär i norr. När jag väl har en aning om hur arenan ser ut blir det lättare att hitta tillbaka till lägret. Jag vet i alla fall vart jag befinner mig, även om jag är lite osäker på vilket håll jag ska åt.

Vid lunchtid funderar jag på om jag kan stanna och äta någonstans. Mina planer grusas dock rätt snabbt. Jag får onda föraningar när jag marken skälver till och i nästa sekund ger stenen jag står på vika. Jag hoppar och får tag i en hängande rot men inser att den inte kommer hålla kvar mig speciellt länge. Jag har precis hunnit ta mig upp när inte bara några rötter, utan en hel kedja av träd faller ner i avgrunden. Runt mig har djur jag inte ens lagt märke till innan börjat springa. Jag avundas några tukaner med färgglada näbbar när de skriande flyger iväg. Tänk vad lätt det skulle vara att bara kunna flyga ifrån allt det här. De är snart bara små prickar på himlen men så hörs ett surrande ljud och det blixtrar till. Först förstår jag inte vad som händer men så inser jag att de har nuddat i ett kraftfält av något slag. Vilket innebär att jag måste vara nära kanten på arenan. Jag byter snabbt riktning att springa i och håller på att bli mosad av ett stenblock som kommer rullande mot mig. Definitivt ett av huvudstadens påhitt. Ljudet av stora sandmängder som är i rörelse gör att jag blir medveten om att marken på andra sidan ravinen också håller på att rämna. Det är logiskt, spelen har pågått ovanligt länge och nu vill de ha ett snabbt slut.

Det är svårt att hålla en rak kurs när hela världen runt en håller på att rasa samman men jag gör mitt bästa för att ta mig fram. Sammanbitet försöker jag komma ihåg olika danssteg och rörelser jag skulle kunna använda mig av för att undvika att träffas av fallande objekt eller fastna i snärtande lianer. Medan jag springer hinner jag tänka att jag kanske inte är så dåligt förberedd i alla fall, eller så har jag bara haft otrolig tur hittills. Jag har varit i skydd av andra, starkare, personer och min smidighet har räddat mig många gånger när deras styrka inte hjälpt dem. Både till min lättnad och besvikelse hörs ingen kanon under hela tiden jag springer. Det innebär att Veil antingen är tillräckligt snabb, eller inte ens i farozonen. Chrome och Katana är jag inte så orolig för, jag har bilden av arenan i huvudet och vet att de befinner sig en bra bit härifrån. Jag tvivlar på att jordskredet kommer att nå så långt.

Trots min smidighet tär det på mig att behöva springa så länge och jag känner mjölksyran samlas i mina muskler som den gjorde när jag flydde ifrån Veil. Ändå manar jag på mig själv att fortsätta springa. Okej om jag oskadliggörs i en närkamp med en annan spelare, men jag tänker inte förlora på någonting jag vet att jag kan klara av. Lyckligtvis lägger jag alltmer avstånd mellan mig och den eroderande jorden. Skälvningarna minskar och jag börjar äntligen känna igen området jag springer igenom. Ändå kommer det som en chock när någon med turkost hår tacklar omkull mig på marken. Vi tumlar runt flera varv och när vi äntligen stannar vittnar en brännande känsla i axeln om att vi ligger farligt nära lägerelden. Hennes arm darrar, men pressas bestämt mot min hals och jag ser svarta fläckar framför ögonen när syretillförseln stryps. 

- Katana, det är jag, hostar jag halvkvävt. 

Trycket lättas, men det är inte för att hon känner igen mig. Någonting verkar ha skadat henne och hon faller av mig. Hon kurar ihop sig på marken och börjar darra. Jag sätter mig upp så fort jag kan och vänder på henne så att hennes ansikte vänds mot mig. Hon tittar rakt på mig men blicken är dimmig och pannan är kallsvettig. Trots att jag skakar på henne och ropar hennes namn svarar hon inte utan fortsätter gnyr bara svagt. Paniken gör att jag inte kan tänka klart, och det blir inte precis bättre av att jag inte hittar några märken av skador på henne hur mycket jag än försöker. Jag funderar på om hon har blivit förgiftad av någonting och tittar stressat ut över lägret. Hon är tillräckligt smart för att inte äta någonting hon inte vet vad det är, så den enda möjligheten är att Veil har förgiftat henne. Och om han ändå var här medan jag var borta, varför dödade han henne inte direkt?

Med viss svårighet bär jag bort henne till platsen där hon brukar sova. Jag har precis hunnit lägga ner henne när jag plötsligt får upp en rad med bilder i huvudet. Mina muskler drar ihop sig i kramper, och jag kan inte röra mig en millimeter. Det svartnar långsamt för ögonen. När jag äntligen lyckas fokusera på omgivningen igen ser jag hur hon lutar sig över mig. Min naturliga reflex är att slå till henne rakt över käken och hon faller åt sidan.

- Herregud, förlåt! ropar jag och reser mig så snabbt att jag blir alldeles yr när blodet rusar från hjärnan.
- Det är lugnt, jag antar att vi är kvitt nu, säger hon och lägger handen över sin kind där ett rött märke har börjat bildas.
- Katana, mår du bra? frågar jag ledande.
- Va? Du ligger här avsvimmad och frågar om jag mår bra? Det är klart att jag gör, jag blev väl bara omtöcknad av smällen, säger hon förvånat.

I vanliga fall är hon en ypperlig lögnare men den här gången flackar hon ovanligt mycket med blicken. Jag tittar misstänksamt på henne men kommer fram till att jag kanske borde låta henne få fortsätta låtsas att allt är bra. Om hon vill hålla sin hemlighet från mig, spelledarna eller publiken vet jag inte men jag gissar på att det är säkrast att inte fortsätter pressa henne. Hon försökte trots allt att strypa mig innan så jag vet inte längre vart hennes lojalitet ligger. Det var bara ren tur att hon fick sina kramper och mer eller mindre föll av mig.

- Ja, jag antar att jag fick en ganska rejäl smäll jag med, skrattar jag och noterar lättat hur hon slappnar av. Hon vågar sig till och med på ett litet leende till svar. 
- Vart har du varit förresten? frågar hon nyfiket.

Jag sammanfattar mitt senaste dygn så fort som möjligt. Försöker att lämna ute tillräckligt med detaljer för att hon ska kunna ha hjälp av dem, men vill inte prata om mina personliga tankar och känslor. 

- Ett jordskred? säger hon nervöst när jag är klar. Jag förstår att hon tänker tillbaka på Acacia som omkom i lavinen som Katana orsakade.
- Ja, men det upphörde en bra stund innan jag kom hit, säger jag lugnande. – Hur är det med Chrome förresten? 
- Varken bättre eller sämre. Tror du att du har lugnat ner dig tillräckligt för att försöka ta kontakt med honom igen?

Hon kliar sig i nacken och biter sig i läppen. Jag skrattar när jag förstår att hon imiterar mitt kroppsspråk när jag blir osäker eller generad.

- Självklart, jag är fortfarande galet avundsjuk men jag kan inte låta Satine vinna.
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

amethystjewel.blogg.se

Min Hunger Games-Fanfiction som jag skrivit på under mer än ett års tid(!) Den fanns tidigare på en webbsida, där jag tyvärr var tvungen att ta bort den pga våldsamt innehåll. Har fått redigera den rejält för att ens få lägga ut den i bloggen, just so you know ^^'

RSS 2.0