Kapitel 44
- Hej Chrome, mumlar jag och stryker min kusin över pannan.
Han sover fortfarande djupt och andas stilla. Om det inte vore för att jag kunde känna hur hans hjärta bultar svagt under tröjan skulle jag tro att jag förlorat honom för alltid. Tanken skrämmer mig och jag sväljer hårt för att trycka undan tårarna. ”Okej, andas, slappna av, stressa inte…” instruerar jag mig själv och sluter ögonen. Jag placerar tre fingrar på Chromes tinning och väntar tålmodigt. Ingenting händer, som väntat. Efter några minuter sänker jag besviket handen och öppnar ögonen igen. Katana tittar ivrigt på mig.
- Ingenting, säger jag dystert.
- Det är okej, vi får helt enkelt vänta på att han vaknar upp och kan prata direkt med oss istället.
- Och om han inte vaknar upp igen? säger jag.
Trots att jag anstränger mig för att låta så oberörd som möjligt blir min röst hes och halsen stockar sig. Katana ger mig en hastig, och aningen generad, kram.
- Oroa dig inte, han kommer att vakna förr eller senare. Ska jag ta hand om hans sår idag eller vill du fixa det?
- Jag gör det…
- Bra, du kan använda det här för att göra någon form av förband. Jag går och fixar något att äta så länge.
Katana sträcker fram en ganska grov dolk inlindad i ett redan söndertrasat tyg. Sedan reser hon sig och försvinner in i djungeln för att jaga eller hitta någon ätbar frukt. Jag hämtar lite kokande vatten från elden och stålsätter mig för uppgiften. Det är svårt att skära rakt i början och jag svär när bladet rispar upp min tumme. Efter ett tag lär jag mig dock att man endast behöver göra ett litet hack i tyget. Om man vänt det åt rätt håll är det bara att riva av hyfsat raka remsor för hand sen.
Jag försöker skära till ytterligare ett bandage när någonting rör sig i ögonvrån.
- Chrome? Säger jag hoppfullt. Han tittar bara förvirrat på mig och flackar med blicken. Hans ansiktsuttryck förvrids när han rör sig och medlidande, tillsammans med skuldkänslor, väller upp i mig.
- Är du också död? frågar han. Jag skakar på huvudet.
- Du lever Chrome, säger jag med viss glädje i rösten.
- Jag tänkte väl. Man skulle behöva göra någonting riktigt elakt för att utsättas för det här i evighet.
Han tittar fundersamt på mig en stund.
- Varför kan jag inte röra på min högra arm? frågar han sedan.
Medan jag försöker komma på ett svar som inte låter alltför kallt biter jag mig så hårt i läppen att jag känner hur den spricker. En metalliska smak smyger sig fram i min mun.
- Veil … han…, lyckas jag få fram och fokuserar envist på en fläck på marken.
Jag väntar mig att Chrome ska få ett utbrott över Veil. Att han ska reagera med en farlig ilska. Istället gör han någonting värre. När jag äntligen vågar titta på honom igen ser jag att hans ögon är alldeles tomma. Det är som om han redan är borta, men jag känner hans bröstkorg höjas och sänkas i takt med hans andetag. Hela hans kroppsspråk säger att han gett upp och nu kämpar med att acceptera faktumet att han inte kommer att vinna det här trots allt. Det är inte likt honom att ge upp och reaktionen skrämmer mig mer än något raseriutbrott någonsin skulle göra.
- Chrome jag är så ledsen, viskar jag.
- Det var inte ditt fel, svarar han kärvt.
- Vi kan be om sponsorgåvor, säger jag som ett eko av Sirene när Neptune höll på att tyna bort i öknen.
- Då skulle det behövas en ny arm och det skulle inte ens Pearl ha råd med. Sponsorgåvor kommer inte hjälpa mig att vinna. Låt mig få gå ur spelen på mina egna villkor. Jag vill behålla åtminstone lite värdighet.
Självklart. Det skulle vara en skam för honom att tvingas böna och be till sponsorerna så att de skulle försöka rädda hans liv. Jag öppnar munnen för att ge något ilsket svar tillbaka men hejdar mig när jag ser hans min. Hans blick går ner till min hand men trots att den vilar kvar där alldeles för länge förstår jag inte hans avsikt innan det är för sent.
- Gör det, viskar han och tar tag om min handled. Jag håller fortfarande i dolken och försöker förtvivlat slita mig ut hans grepp, men trots att han bara har en arm kvar är han starkare än mig och han placerar eggen mot sin bröstkorg.
- Det är inte rätt lösning, Chrome. Du kan fortfarande vinna det här.
- Amethyst… snälla för min skull?
- Kommer du inte ihåg vad du brukar säga? Vi från Distrikt 1 är födda för att vinna Hungerspelen. Vi tränas för det här, det är mer eller mindre vår uppgift i livet.
Han ler bistert och tar ett hårdare tag om mig. Hela hans kroppsspråk är bestämt när han svarar.
- Jag vet, vi är födda för att vinna men alla vet med säkerhet att livet tar slut någon gång. Det kan inte finnas två överlevare i spelen, det vet vi redan från början. Jag har haft 18 år på mig att acceptera det. Men du har rätt, Distrikt 1 måste ha en vinnare. Överbevisa oddsen och visa att det kommer bli du.
Jag skriker till när han tvingar ner min hand. Bladet sjunker igenom hans hud och verkar försvinna. Men jag vet att det finns där under, det är kvar och trasar sönder honom inombords. Hans kropp blir alldeles stel under några sekunder. Genom tårarna ser jag hur hans ögon darrar av rädsla innan de sluts. Hans grepp lossnar och handen faller lealös längs hans sida. Trots att jag egentligen vill släppa taget håller jag krampaktigt kvar handtaget. Lutar mig över hans kropp och vilar huvudet mot hans bröstkorg som fortfarande är brännande varm. Men den rör sig inte upp och ner så betryggande som den borde. Ljudet av kanonen hörs, tillsammans med häftig inandning bakom mig. Jag vänder mig mot Katana med ett ansikte som är alldeles strimmigt av tårar.
- Jag gjorde det inte, stammar jag chockat.
Hon nickar men jag ser att hon inte tror på mig. Jag förstår henne, om jag såg henne luta sig över Chromes kropp med ett vapen i handen skulle jag självklart dra egna slutsatser. Någonting kommer fallande från himlen. En silverblänkande fallskärm med en liten korg, en gåva. Den stannar upp vid Katana ett tag men så passerar den henne och landar mjukt framför mig. Jag stirrar på den, oförmögen att samla mina tankar tillräckligt för att veta vad jag ska göra nu. En stor skugga blockerar solljuset och när jag tittar upp inser jag att svävaren är här för att hämta Chrome. Ångesten över att behöva lämna honom överväldigar mig och jag lägger mig i vägen. Kramar beskyddande om honom. Svävaren hänger kvar över oss. Tyst. Tålmodigt. Hela Panem håller andan. En varm hand stryker över min axel och jag känner hur Katana försiktigt lossar på mitt grepp.
- Det är okej, viskar hon lugnt.
Jag skakar häftigt på huvudet och gråter hysteriskt. Mina krampande fingrar tappar långsamt taget om Chromes kropp. Svävaren är genast framme. Den skickar ner någonting som tar tag om Chrome och högtidligt lyfter upp honom i luften. I samma stund som han försvinner in i svävaren och luckan stängs försvinner han även från min värld och jag inser att han är borta på riktigt. Jag skriker och vill bara slå ner Katana för att höll tillbaka mig, men jag kan inte kontrollera mina rörelser. Hon fortsätter ändå att hålla om mig och nynnar på en lugnande melodi. Plötsligt förstår jag hur Sirene kände när Neptune dog och min förtvivlan övergår långsamt till en tryckande tystnad. Ett enormt svart hål verkar ha sugit ur alla mina tankar och jag stirrar bara tomt framför mig. Sekunder blir minuter. Minuter blir till Timmar. Hela tiden nynnar Katana lågt på olika, sällsamma melodier. När hon slutligen tystnar återvänder jag omtöcknat till världen och tittar förvånat på henne. Hon plockar upp gåvan och placerar den försiktigt i mitt knä innan hon reser sig och går tillbaka till lägret för att laga någonting till middag. Jag tar loss korgen och vrider och vänder på den ett bra tag. Vågar inte riktigt öppna den, tänk om den egentligen var ämnad för Chrome men kom för sent? Tänk om det var ett läkemedel?
Mina händer darrar när jag slutligen bestämmer mig för att öppna den. Först förstår jag inte vad det är som ligger där nere på botten av korgen. Det tar ett tag för mig innan jag har samlat tillräckligt med mod för att sticka ner handen men så fort jag nuddar i föremålet förstår jag att det är ämnat för mig. Jag lyfter upp den lilla silvriga pistolen. Den vilar nästan vant i min hand med avtryckaren på perfekt avstånd. Jag försöker minnas hur Fredsväktarnas vapen ser ut och lyckas till slut hitta luckan där man laddar vapnet. Det gapar tomt mot mig. Lite för ivrigt lyfter jag upp korgen igen, men hur mycket jag än vrider, vänder och skakar på den trillar det inte ut någonting mer än en liten lapp.
”Diamanter (eller ädelstenar i allmänhet) är en flickas bästa vän.
- C”
Jag håller tillbaka en besviken suck. Nu sitter jag utan Neptune och utan Chrome men med en pistol som i mina ögon är i stort sett värdelös.
Han sover fortfarande djupt och andas stilla. Om det inte vore för att jag kunde känna hur hans hjärta bultar svagt under tröjan skulle jag tro att jag förlorat honom för alltid. Tanken skrämmer mig och jag sväljer hårt för att trycka undan tårarna. ”Okej, andas, slappna av, stressa inte…” instruerar jag mig själv och sluter ögonen. Jag placerar tre fingrar på Chromes tinning och väntar tålmodigt. Ingenting händer, som väntat. Efter några minuter sänker jag besviket handen och öppnar ögonen igen. Katana tittar ivrigt på mig.
- Ingenting, säger jag dystert.
- Det är okej, vi får helt enkelt vänta på att han vaknar upp och kan prata direkt med oss istället.
- Och om han inte vaknar upp igen? säger jag.
Trots att jag anstränger mig för att låta så oberörd som möjligt blir min röst hes och halsen stockar sig. Katana ger mig en hastig, och aningen generad, kram.
- Oroa dig inte, han kommer att vakna förr eller senare. Ska jag ta hand om hans sår idag eller vill du fixa det?
- Jag gör det…
- Bra, du kan använda det här för att göra någon form av förband. Jag går och fixar något att äta så länge.
Katana sträcker fram en ganska grov dolk inlindad i ett redan söndertrasat tyg. Sedan reser hon sig och försvinner in i djungeln för att jaga eller hitta någon ätbar frukt. Jag hämtar lite kokande vatten från elden och stålsätter mig för uppgiften. Det är svårt att skära rakt i början och jag svär när bladet rispar upp min tumme. Efter ett tag lär jag mig dock att man endast behöver göra ett litet hack i tyget. Om man vänt det åt rätt håll är det bara att riva av hyfsat raka remsor för hand sen.
Jag försöker skära till ytterligare ett bandage när någonting rör sig i ögonvrån.
- Chrome? Säger jag hoppfullt. Han tittar bara förvirrat på mig och flackar med blicken. Hans ansiktsuttryck förvrids när han rör sig och medlidande, tillsammans med skuldkänslor, väller upp i mig.
- Är du också död? frågar han. Jag skakar på huvudet.
- Du lever Chrome, säger jag med viss glädje i rösten.
- Jag tänkte väl. Man skulle behöva göra någonting riktigt elakt för att utsättas för det här i evighet.
Han tittar fundersamt på mig en stund.
- Varför kan jag inte röra på min högra arm? frågar han sedan.
Medan jag försöker komma på ett svar som inte låter alltför kallt biter jag mig så hårt i läppen att jag känner hur den spricker. En metalliska smak smyger sig fram i min mun.
- Veil … han…, lyckas jag få fram och fokuserar envist på en fläck på marken.
Jag väntar mig att Chrome ska få ett utbrott över Veil. Att han ska reagera med en farlig ilska. Istället gör han någonting värre. När jag äntligen vågar titta på honom igen ser jag att hans ögon är alldeles tomma. Det är som om han redan är borta, men jag känner hans bröstkorg höjas och sänkas i takt med hans andetag. Hela hans kroppsspråk säger att han gett upp och nu kämpar med att acceptera faktumet att han inte kommer att vinna det här trots allt. Det är inte likt honom att ge upp och reaktionen skrämmer mig mer än något raseriutbrott någonsin skulle göra.
- Chrome jag är så ledsen, viskar jag.
- Det var inte ditt fel, svarar han kärvt.
- Vi kan be om sponsorgåvor, säger jag som ett eko av Sirene när Neptune höll på att tyna bort i öknen.
- Då skulle det behövas en ny arm och det skulle inte ens Pearl ha råd med. Sponsorgåvor kommer inte hjälpa mig att vinna. Låt mig få gå ur spelen på mina egna villkor. Jag vill behålla åtminstone lite värdighet.
Självklart. Det skulle vara en skam för honom att tvingas böna och be till sponsorerna så att de skulle försöka rädda hans liv. Jag öppnar munnen för att ge något ilsket svar tillbaka men hejdar mig när jag ser hans min. Hans blick går ner till min hand men trots att den vilar kvar där alldeles för länge förstår jag inte hans avsikt innan det är för sent.
- Gör det, viskar han och tar tag om min handled. Jag håller fortfarande i dolken och försöker förtvivlat slita mig ut hans grepp, men trots att han bara har en arm kvar är han starkare än mig och han placerar eggen mot sin bröstkorg.
- Det är inte rätt lösning, Chrome. Du kan fortfarande vinna det här.
- Amethyst… snälla för min skull?
- Kommer du inte ihåg vad du brukar säga? Vi från Distrikt 1 är födda för att vinna Hungerspelen. Vi tränas för det här, det är mer eller mindre vår uppgift i livet.
Han ler bistert och tar ett hårdare tag om mig. Hela hans kroppsspråk är bestämt när han svarar.
- Jag vet, vi är födda för att vinna men alla vet med säkerhet att livet tar slut någon gång. Det kan inte finnas två överlevare i spelen, det vet vi redan från början. Jag har haft 18 år på mig att acceptera det. Men du har rätt, Distrikt 1 måste ha en vinnare. Överbevisa oddsen och visa att det kommer bli du.
Jag skriker till när han tvingar ner min hand. Bladet sjunker igenom hans hud och verkar försvinna. Men jag vet att det finns där under, det är kvar och trasar sönder honom inombords. Hans kropp blir alldeles stel under några sekunder. Genom tårarna ser jag hur hans ögon darrar av rädsla innan de sluts. Hans grepp lossnar och handen faller lealös längs hans sida. Trots att jag egentligen vill släppa taget håller jag krampaktigt kvar handtaget. Lutar mig över hans kropp och vilar huvudet mot hans bröstkorg som fortfarande är brännande varm. Men den rör sig inte upp och ner så betryggande som den borde. Ljudet av kanonen hörs, tillsammans med häftig inandning bakom mig. Jag vänder mig mot Katana med ett ansikte som är alldeles strimmigt av tårar.
- Jag gjorde det inte, stammar jag chockat.
Hon nickar men jag ser att hon inte tror på mig. Jag förstår henne, om jag såg henne luta sig över Chromes kropp med ett vapen i handen skulle jag självklart dra egna slutsatser. Någonting kommer fallande från himlen. En silverblänkande fallskärm med en liten korg, en gåva. Den stannar upp vid Katana ett tag men så passerar den henne och landar mjukt framför mig. Jag stirrar på den, oförmögen att samla mina tankar tillräckligt för att veta vad jag ska göra nu. En stor skugga blockerar solljuset och när jag tittar upp inser jag att svävaren är här för att hämta Chrome. Ångesten över att behöva lämna honom överväldigar mig och jag lägger mig i vägen. Kramar beskyddande om honom. Svävaren hänger kvar över oss. Tyst. Tålmodigt. Hela Panem håller andan. En varm hand stryker över min axel och jag känner hur Katana försiktigt lossar på mitt grepp.
- Det är okej, viskar hon lugnt.
Jag skakar häftigt på huvudet och gråter hysteriskt. Mina krampande fingrar tappar långsamt taget om Chromes kropp. Svävaren är genast framme. Den skickar ner någonting som tar tag om Chrome och högtidligt lyfter upp honom i luften. I samma stund som han försvinner in i svävaren och luckan stängs försvinner han även från min värld och jag inser att han är borta på riktigt. Jag skriker och vill bara slå ner Katana för att höll tillbaka mig, men jag kan inte kontrollera mina rörelser. Hon fortsätter ändå att hålla om mig och nynnar på en lugnande melodi. Plötsligt förstår jag hur Sirene kände när Neptune dog och min förtvivlan övergår långsamt till en tryckande tystnad. Ett enormt svart hål verkar ha sugit ur alla mina tankar och jag stirrar bara tomt framför mig. Sekunder blir minuter. Minuter blir till Timmar. Hela tiden nynnar Katana lågt på olika, sällsamma melodier. När hon slutligen tystnar återvänder jag omtöcknat till världen och tittar förvånat på henne. Hon plockar upp gåvan och placerar den försiktigt i mitt knä innan hon reser sig och går tillbaka till lägret för att laga någonting till middag. Jag tar loss korgen och vrider och vänder på den ett bra tag. Vågar inte riktigt öppna den, tänk om den egentligen var ämnad för Chrome men kom för sent? Tänk om det var ett läkemedel?
Mina händer darrar när jag slutligen bestämmer mig för att öppna den. Först förstår jag inte vad det är som ligger där nere på botten av korgen. Det tar ett tag för mig innan jag har samlat tillräckligt med mod för att sticka ner handen men så fort jag nuddar i föremålet förstår jag att det är ämnat för mig. Jag lyfter upp den lilla silvriga pistolen. Den vilar nästan vant i min hand med avtryckaren på perfekt avstånd. Jag försöker minnas hur Fredsväktarnas vapen ser ut och lyckas till slut hitta luckan där man laddar vapnet. Det gapar tomt mot mig. Lite för ivrigt lyfter jag upp korgen igen, men hur mycket jag än vrider, vänder och skakar på den trillar det inte ut någonting mer än en liten lapp.
”Diamanter (eller ädelstenar i allmänhet) är en flickas bästa vän.
- C”
Jag håller tillbaka en besviken suck. Nu sitter jag utan Neptune och utan Chrome men med en pistol som i mina ögon är i stort sett värdelös.
