Kapitel 45
Katana ropar att maten är färdig och jag väcks ur mina tankar. Pistolen glider ner i en ficka på byxorna, det känns säkrast att ha den i närheten även om den utan ammunition är ungefär lika användbar som om Cashmere hade skickat en av Jades lösnaglar till mig. Eller nej, man skulle faktiskt kunna riva någon med lösnageln. Pistolen är alldeles för liten och nätt för att man ska kunna slåss med den, och kanterna är alldeles för rundade för att kunna göra någon skada. Det är en barnsäker pistol helt enkelt. En barnsäker pistol till ett barn som egentligen inte alls borde vara på en arena med andra barn för att underhålla ett dumt land. Tanken får mig att ilskna till.
”Men även om du hade haft ammunition hade du ändå inte kunnat sikta ordentligt” säger en liten röst i huvudet. Jag inser att den har rätt, jag och vapen är hopplösa ihop. Om man bortser från det relativt lilla jag har lärt mig av Karriäristerna och Katana. Därför vill jag veta hur Cashmere tänkte när hon skickade gåvan till mig. Den kostade antagligen en förmögenhet, så hon måste haft någon plan. Eller så råkar jag ha ett extremt överflöd av rika sponsorer som kände för att slänga ut lite extra pengar på leksaker till mig på arenan. Vilket inte är så troligt. Cashmere måste se någonting som jag missar, och jag är fast besluten att komma på vad det är.
- Vad var det för något i paketet? frågar Katana när jag slår mig ner vid elden.
- En liten bok, inget viktigt, svarar jag.
En lögn som hon genast genomskådar. Men hon accepterar det och nickar gillande. Hon frågar inte ens om hon får se på den. Hennes beteende irriterar mig. Jag vill nästan att hon ska bli arg på mig för att hon hela tiden hjälper mig, medan jag ljuger för henne som tack.
- Vad handlar den om?
- Ädelstenar.
Andra lögnen hon genomskådar utan att säga något om den.
- Precis som ditt namn, säger hon tankfullt.
- Precis som mitt namn, konstaterar jag.
Det blir sådär jobbigt tyst igen. Katana äter så fort hon kan och går sedan bort för att röja undan spåren som finns kvar efter Chrome. Jag vill gå och hjälpa henne, men inser att jag har svårt nog att få i mig den kallnande maten. Det är egentligen inte så mycket, de ätbara sakerna på arenan håller på att ta slut, men tuggorna verkar växa i munnen och går knappt att svälja. När jag äntligen är klar försöker jag samla mig tillräckligt för att göra någonting men misslyckas och det slutar med att jag bara stirrar tomt in i elden och ser hur lågorna långsamt krymper ihop till glödande kol.
- Intressant? frågar Katana som smugit upp bakom mig.
- Inte speciellt…
- Jag hittade någonting, du kanske vill ha det?
Hon lägger ner ett tygstycke bredvid mig. Det är en del av min jacka som jag använde som förband runt Chromes arm. Jag vecklar ut den och stryker med handen över tyget. Någonting hårt stöter emot min hand och jag rynkar fundersamt pannan. Efter en stunds trevande hittar jag en halvt hopklistrad dragkedja som jag med viss svårighet lyckas få upp. Jag sticker ner handen i fickan som öppnas. Magen drar ihop sig när fingertopparna stöter i någonting kallt och rundat. Glasflaskorna som jag bestämde mig för att ta med från berget. Katana hyssjar på mig när jag sliter upp dem och med ett frustrerat skrik slänger in jackan i elden. Egentligen vill jag slänga iväg flaskorna med, men vet att det är en dålig idé.
- Amethyst, vad händer?
Jag vet inte vad jag ska svara så jag sträcker bara ut handen mot henne. Hon tittar frågande på de små behållarna.
- Jag förstår inte… vad är det? säger hon urskuldande.
- Jag vet inte, men fick tag på dem vid Ymnighetshornet… Tänk om det är medicin, det skulle förklara varför de inte skickade någonting till oss när de såg att vi behövde hjälp. Varför tänkte jag inte på dem? Jag är så korkad, jag kanske hade kunnat hjälpa honom…
- Lyssna på mig, alla gör sina misstag och du vet inte ens vad som är i de där flaskorna. Det skulle lika gärna kunna vara någonting som hade skadat honom ännu mer.
- Men tänk om…
Innan jag hinner avsluta meningen har Katana slitit flaskorna ur min hand. Hon öppnar den första och luktar lite på den. Sen skakar hon på huvudet.
- Fotogen.
- Hur kan du vara säker? frågar jag trots att jag känner av doften.
Hon rycker på axlarna, plockar upp ett löv från marken som hon droppar lite vätska på och slänger sedan in lövet i elden. Det flammar genast upp och hon tittar menande på mig.
- Okej då, muttrar jag.
- Det kan ändå vara användbart till senare, säger Katana uppmuntrande.
Nästa flaska innehåller natrium och den tredje luktar starkt av aceton. Men den fjärde och sista flaskan kan ingen av oss förstå sig på. Det är svårt att se i det dunkla ljuset men den är till synes helt klar och genomskinlig. En kväljande doft av rosor, inte helt olik Satine eller President Snow, sticker i näsan och får mig att vilja spy. Katana droppar försiktigt lite på ett blad, precis som hon gjorde med den första flaskan. Ingenting händer och vi utbyter några frågande blickar. Jag sträcker mig efter det och svär till då det bränner till i fingertopparna, som om jag har tagit i någonting frätande. Bladet är dock oskatt och Katana verkar fortfarande kunna hålla i det. Hon slänger iväg det och försluter flaskan igen.
- Jag har ingen aning om vad det där är för någonting, men vad det än är var det tur att du inte gav det till Chrome, konstaterar hon.
- Borde vi inte göra oss av med det? Jag menar, om vi knappt kan hantera det själva? undrar jag nervöst.
- Definitivt inte, jag är säker på att vi kommer att kunna använda det till vår fördel.
- Hurdå? Om vi inte ens kan ta i det är det väl ett tecken på att vi inte borde experimentera i det?
- Tänk efter nu, om vi inte kan nudda i det borde inte Veil kunna göra det heller.
När de börjar spela nationalsången funderar jag på om jag ska titta bort från himlen eller inte. Det känns som om jag kommer att bryta ihop totalt om jag får se Chrome. Den sista bekräftelsen på att han verkligen inte kommer tillbaka den här gången. Så fort porträttet tonas fram mellan stjärnorna dras jag dock mot ljuset. Som väntat känns det jobbigt att se hans ansikte. Men samtidigt stärker det mig att se in i hans ögon en sista gång. Ilska och hämndlystnad väcks till liv och när ”sändningen” är över är jag mer övertygad än någonsin om att jag ska jaga ikapp Veil. Han måste bort, en gång för alla.
”Men även om du hade haft ammunition hade du ändå inte kunnat sikta ordentligt” säger en liten röst i huvudet. Jag inser att den har rätt, jag och vapen är hopplösa ihop. Om man bortser från det relativt lilla jag har lärt mig av Karriäristerna och Katana. Därför vill jag veta hur Cashmere tänkte när hon skickade gåvan till mig. Den kostade antagligen en förmögenhet, så hon måste haft någon plan. Eller så råkar jag ha ett extremt överflöd av rika sponsorer som kände för att slänga ut lite extra pengar på leksaker till mig på arenan. Vilket inte är så troligt. Cashmere måste se någonting som jag missar, och jag är fast besluten att komma på vad det är.
- Vad var det för något i paketet? frågar Katana när jag slår mig ner vid elden.
- En liten bok, inget viktigt, svarar jag.
En lögn som hon genast genomskådar. Men hon accepterar det och nickar gillande. Hon frågar inte ens om hon får se på den. Hennes beteende irriterar mig. Jag vill nästan att hon ska bli arg på mig för att hon hela tiden hjälper mig, medan jag ljuger för henne som tack.
- Vad handlar den om?
- Ädelstenar.
Andra lögnen hon genomskådar utan att säga något om den.
- Precis som ditt namn, säger hon tankfullt.
- Precis som mitt namn, konstaterar jag.
Det blir sådär jobbigt tyst igen. Katana äter så fort hon kan och går sedan bort för att röja undan spåren som finns kvar efter Chrome. Jag vill gå och hjälpa henne, men inser att jag har svårt nog att få i mig den kallnande maten. Det är egentligen inte så mycket, de ätbara sakerna på arenan håller på att ta slut, men tuggorna verkar växa i munnen och går knappt att svälja. När jag äntligen är klar försöker jag samla mig tillräckligt för att göra någonting men misslyckas och det slutar med att jag bara stirrar tomt in i elden och ser hur lågorna långsamt krymper ihop till glödande kol.
- Intressant? frågar Katana som smugit upp bakom mig.
- Inte speciellt…
- Jag hittade någonting, du kanske vill ha det?
Hon lägger ner ett tygstycke bredvid mig. Det är en del av min jacka som jag använde som förband runt Chromes arm. Jag vecklar ut den och stryker med handen över tyget. Någonting hårt stöter emot min hand och jag rynkar fundersamt pannan. Efter en stunds trevande hittar jag en halvt hopklistrad dragkedja som jag med viss svårighet lyckas få upp. Jag sticker ner handen i fickan som öppnas. Magen drar ihop sig när fingertopparna stöter i någonting kallt och rundat. Glasflaskorna som jag bestämde mig för att ta med från berget. Katana hyssjar på mig när jag sliter upp dem och med ett frustrerat skrik slänger in jackan i elden. Egentligen vill jag slänga iväg flaskorna med, men vet att det är en dålig idé.
- Amethyst, vad händer?
Jag vet inte vad jag ska svara så jag sträcker bara ut handen mot henne. Hon tittar frågande på de små behållarna.
- Jag förstår inte… vad är det? säger hon urskuldande.
- Jag vet inte, men fick tag på dem vid Ymnighetshornet… Tänk om det är medicin, det skulle förklara varför de inte skickade någonting till oss när de såg att vi behövde hjälp. Varför tänkte jag inte på dem? Jag är så korkad, jag kanske hade kunnat hjälpa honom…
- Lyssna på mig, alla gör sina misstag och du vet inte ens vad som är i de där flaskorna. Det skulle lika gärna kunna vara någonting som hade skadat honom ännu mer.
- Men tänk om…
Innan jag hinner avsluta meningen har Katana slitit flaskorna ur min hand. Hon öppnar den första och luktar lite på den. Sen skakar hon på huvudet.
- Fotogen.
- Hur kan du vara säker? frågar jag trots att jag känner av doften.
Hon rycker på axlarna, plockar upp ett löv från marken som hon droppar lite vätska på och slänger sedan in lövet i elden. Det flammar genast upp och hon tittar menande på mig.
- Okej då, muttrar jag.
- Det kan ändå vara användbart till senare, säger Katana uppmuntrande.
Nästa flaska innehåller natrium och den tredje luktar starkt av aceton. Men den fjärde och sista flaskan kan ingen av oss förstå sig på. Det är svårt att se i det dunkla ljuset men den är till synes helt klar och genomskinlig. En kväljande doft av rosor, inte helt olik Satine eller President Snow, sticker i näsan och får mig att vilja spy. Katana droppar försiktigt lite på ett blad, precis som hon gjorde med den första flaskan. Ingenting händer och vi utbyter några frågande blickar. Jag sträcker mig efter det och svär till då det bränner till i fingertopparna, som om jag har tagit i någonting frätande. Bladet är dock oskatt och Katana verkar fortfarande kunna hålla i det. Hon slänger iväg det och försluter flaskan igen.
- Jag har ingen aning om vad det där är för någonting, men vad det än är var det tur att du inte gav det till Chrome, konstaterar hon.
- Borde vi inte göra oss av med det? Jag menar, om vi knappt kan hantera det själva? undrar jag nervöst.
- Definitivt inte, jag är säker på att vi kommer att kunna använda det till vår fördel.
- Hurdå? Om vi inte ens kan ta i det är det väl ett tecken på att vi inte borde experimentera i det?
- Tänk efter nu, om vi inte kan nudda i det borde inte Veil kunna göra det heller.
När de börjar spela nationalsången funderar jag på om jag ska titta bort från himlen eller inte. Det känns som om jag kommer att bryta ihop totalt om jag får se Chrome. Den sista bekräftelsen på att han verkligen inte kommer tillbaka den här gången. Så fort porträttet tonas fram mellan stjärnorna dras jag dock mot ljuset. Som väntat känns det jobbigt att se hans ansikte. Men samtidigt stärker det mig att se in i hans ögon en sista gång. Ilska och hämndlystnad väcks till liv och när ”sändningen” är över är jag mer övertygad än någonsin om att jag ska jaga ikapp Veil. Han måste bort, en gång för alla.
