Kapitel 47
- Du är ett geni, Katana! Ett ondskefullt geni, men ändå...
Jag klappar förtjust i händerna när hon förklarar sin plan under tiden vi äter vår frukost. Mina exalterade rörelser gör att jag håller på att välta ut min vattenflaska och jag får nästan kasta mig efter den för att allt inte ska spillas ut.
- Jag är förvånad, du brukar inte vara så mycket för att ge dig på andra.
- Han eliminerade Chrome, det är inte mer än rätt att jag får min hämnd.
- Och vi är inte många kvar nu. Det kanske bara är du, jag och Veil. Så om vi gör oss av med honom kan du få åka hem.
- Du kan också…
- Börja inte med det där igen. Jag har gjort mitt val.
Tanken på att Katana inte kommer att kunna följa med mig tillbaka till Huvudstaden om jag vinner är skrämmande. Jag tror inte att vi någonsin skulle kunna bli bra vänner, vi är alldeles för olika, men jag skulle inte ha någonting emot att träffa henne någon gång ibland bara för att ha en intelligent diskussion. Dessutom är det läskigt att jag känner en viss lycka över att ha chansen att komma hem på bekostnad av 23 andra personer. Ungdomar, inte mycket äldre eller yngre än jag.
Vi äter klart, packar våra väskor och samlar ihop alla saker vi inte vill ha med oss i en hög. Det är ingen idé att komma tillbaka till ett läger där maten i stort sett är slut och jag har sett oroväckande tecken på att jordskredet kommer att komma tillbaka, närmare oss den här gången. Katana öppnar flaskan med frätande innehåll och häller ut lite av vätskan på ett tjockt löv. Sedan stryker hon lövet över svärdseggen, noga med att inte låta huden nudda vid någon av ytorna. Jag följer hennes exempel och täcker mina vapen med ett tunt lager vätska. Doften av rosor hänger tung i luften men det syns nästan ingen skillnad på metallklingorna. När man vinklar dem och fångar ljuset på ett visst sätt kan man ana ett rosa, lite pärlemorskimrande, mönster som om man doppat svärdet i såpa. Men utöver det… inga ljud, inga märken, ingenting. Katana stänger varsamt flaskan och ger den sedan till mig.
- Den är din, du får behålla den om du skulle behöva den senare.
- Vi får hoppas på att det inte kommer behövas.
- För tillfället har vi övertaget. Men kom ihåg att Veil är en extremt bra slagskämpe. Han vann trots allt över din kusin och ett litet misstag kan kosta dig livet. Vi får se till att få in några bra träffar.
Hon tittar allvarligt på mig och jag möter bestämt hennes blick. Med en nick lyfter jag upp väskan på axlarna och tar fram fotogenflaskan. Mina fingrar darrar lite när jag öppnar den och stänker några droppar över högen vi samlat ihop. När jag har stängt och lagt undan den släpper Katana en tändsticka. Det tar en stund men till slut fattar sakerna eld och en kraftig rökpelare stiger upp mot himlen. Vi står kvar ett tag och tittar på elden, lyssnar på sprakandet och de små smällarna från små saker som exploderar av hettan.
- Redo? frågar Katana.
- Redo, svarar jag.
Utan att ägna lägret ytterligare en blick tar vi våra första steg och går iväg. Min högra hand vilar på katanan som hänger i sin skida i bältet medan den vänstra handen fingrar med en shuriken under tiden vi går. Katana har börjat nynna på någon av de där sällsamma melodierna hon kan igen. Jag har lust att nynna med, men vill inte förstöra musiken så jag lyssnar bara istället. Vår plan just nu är att ta oss tillbaka mot Ymnighetshornet. Halva natten satt vi uppe och ritade ut hypotetiska kartor där vi försökte komma på bästa stället att ha som mål. Katana gissade på att Veil och Satine hade varit en hel del runt Hornet så det är troligt att Veil befinner sig där om han inte är alltför långt bort. I vilket fall som helst ligger det bra till, nära vatten och mitt på Arenan. Helst av allt vill vi dock möta Veil i utkanten av djungeln eftersom vi har störst chans att besegra honom där. För mig spelar det ingen större roll men jag har sett Katana öva ensam några gånger och hon är läskigt bra. Till skillnad från de andra deltagarna använder hon sig av sin omgivning när hon ska slåss. Hon är otroligt snabbtänkt och kommer hela tiden på nya sätt att vända nackdelar till någonting som istället hjälper henne. Jag inser att Tanks ilska mot Katana egentligen grundade sig på rädsla. Det enda positiva med att vara Katanas motståndare skulle vara att hon gör processen väldigt kort. Jag märker att hon ogillar att skada någon, även när hon jagar djur, och hon planerar sina attacker in i minsta detalj för att kunna göra slut på sin rival så fort som möjligt.
- Jag vet fortfarande ingenting om dig, säger jag när hon har slutat nynna.
- Jasså inte?
Hon höjer frågande på ena ögonbrynet.
- Nej… Jag vet inte mer än det jag fått höra under Caesars intervju. Och du var minst sagt undvikande.
- Jag ser det inte som en fördel att veta vem man försöker göra sig av med. Det är lättare att skada någon anonym, än en vän. Kan inte du se alla mina hemligheter med hjälp av den där… kraften du har eller något?
- Jag ser inte syner på befallning.
Frasen kommer automatiskt vid det här laget och Katana skrattar till.
- Okej, vad vill du veta om mig? Jag är inte bra på att svara på frågor som du säkert vet men jag kan göra ett försök. Jag tänker dock inte svara på varför jag hjälper dig, det håller jag för mig själv.
Att hon ger sig så snabbt förvånar mig och det tar lång tid för mig att över huvud taget komma på en fråga. Det hinner vara tyst ett bra tag innan jag får fram någonting att säga.
- Varför är dina ögon lila? Får jag fram till slut. Hon höjer frågande på ena ögonbrynet.
- Skönhetsingrepp, gör ni inte sånt i ert Disktrikt? Jag tyckte att jag passade bättre i lila än i brunt helt enkelt. Dessutom gör det mig mer unik.
- Och vad tyckte dina föräldrar om det?
Jag tänker på min familj och hur de skulle reagera om jag fick för mig att byta ögonfärg. Pappa skulle bli galen på mig, mamma skulle vara uppgiven och mormor skulle bli överlycklig.
- De har inte så mycket att säga till om. Precis som du har jag tränats till sedan jag var liten. Jag är snarare en robot, tränad till att döda, än en människa i vissas ögon. Inte för att det är någonting negativt men…
- Jag har inte tränats för det här, avbryter jag.
- Åh, jaha. Det förklarar en del… Jag ville inte säga något om jag skulle råka såra någon, men om du hade varit tränad var dina tränare extremt dåliga.
- Jag hamnade bara här för att ingen annan vågade möta Chrome.
Hemma i Distriktet gnisslar hälften av invånarna antagligen tänderna åt mig, medan den andra hälften skrattar åt min illa dolda pik. Men om jag ändå aldrig kommer träffa dem igen vill jag se till att visa mitt missnöje för svikarna som i vanliga fall skulle tagit min plats.
- Det är inte så lätt att anmäla sig som frivillig. Även om man vet att man har goda chanser att vinna vet man aldrig vilka man ger sig in på att möta. Distrikt 8 har varit ovanligt bra i år, medan jag måste säga att jag är besviken på Fyrorna, speciellt pojken. Han…
- Neptune blev förrådd av Lune, fräser jag. Katana tittar på mig och ler lite.
- Du gillade honom verkligen, eller hur?
Jag behöver inte svara, mina blossande kinder säger allt. Hur kom vi in på Neptune när det här skulle handla om att lära känna Katana bättre? Hon ber om ursäkt igen men jag är fortfarande irriterad och vägrar svara. Hon är arrogant, en besserwisser. Visst, hon kan mycket men hon tänker nästan som en psykopat ibland. Hon kan känna empati, men inte sympati med folk. Men vad mer kan man vänta sig av en femtonåring som tror att Hungerspelen betyder allt. Som till och med…
Plötsligt ser jag slåtterceremonierna framför mig. Inte bara min egen, utan även den för Distrikt 2. Jag ser ett namn ropas upp och en hysterisk liten flicka som försöker slita sig lös från fredsväktarna. Hon ser svimfärdig ut när Distriktets motsvarighet till Jade Shamrock frågar om det finns någon som vill ta flickans plats. Ingen säger någonting tills Katana reser sig upp. Halvt beundrande, halvt hatiska blickar vänds mot henne när hon självsäkert går upp på scenen. Det långa, turkosa håret blåser likt en mantel bakom henne och hjälper till att förstärka den drottninglika bilden hon inger.
- Du anmälde dig som frivillig, säger jag förvånat – Varför? Du hade tre år kvar på dig att träna.
- Flickan som drogs från mitt distrikt var yngre syster till en tidigare deltagare. Hennes äldre syster var med i Hungerspelen för några år sedan. Segertippad men hon mer eller mindre gav bort segern genom sin obetänksamhet.
- Vad gjorde hon?
- Samma sak som du, hon blev förälskad i en pojke från ett annat distrikt. Naiv som hon var trodde hon att han älskade henne tillbaka, men självklart var allt bara ett skådespel. Han gjorde sig av med henne utan att blinka. Hursomhelst drog hennes handlingar skam över hela den familjen och man ansåg att hennes syster behövde vinna tillbaka lite heder. Därför ville ingen annan ta systerns plats men flickan var bara 12 år. Det hade aldrig gått. Du kan hata mig för att jag förolämpade Neptune om du vill. Det gör det bara lättare för oss att skiljas åt. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Du, till exempel, ser inte alls ut som en överlevare men jag tror att du är villig att göra vad som helst för att vinna nu när du har kommit såhär långt.
- Vad får dig att tro att jag är så desperat?
- Jag säger inte att du är desperat, däremot känner du en skyldighet att vinna. Eller, det borde du i alla fall göra. Chrome och Neptune offrade sig mer eller mindre för dig och jag lägger min tid på att hjälpa dig när jag lika gärna skulle kunna gå bärsärk och göra mig av med alla som är kvar nu. Om jag var i din situation skulle jag i alla fall se det som ett svek att inte ens försöka.
Hennes ord träffar mitt i prick. Hon märker det och ler för sig själv. Det tar ett tag innan jag ens kommer på ett hyfsat bra svar och när jag väl har öppnat munnen är det för sent. För framför oss står ingen mindre än Veil.
Jag klappar förtjust i händerna när hon förklarar sin plan under tiden vi äter vår frukost. Mina exalterade rörelser gör att jag håller på att välta ut min vattenflaska och jag får nästan kasta mig efter den för att allt inte ska spillas ut.
- Jag är förvånad, du brukar inte vara så mycket för att ge dig på andra.
- Han eliminerade Chrome, det är inte mer än rätt att jag får min hämnd.
- Och vi är inte många kvar nu. Det kanske bara är du, jag och Veil. Så om vi gör oss av med honom kan du få åka hem.
- Du kan också…
- Börja inte med det där igen. Jag har gjort mitt val.
Tanken på att Katana inte kommer att kunna följa med mig tillbaka till Huvudstaden om jag vinner är skrämmande. Jag tror inte att vi någonsin skulle kunna bli bra vänner, vi är alldeles för olika, men jag skulle inte ha någonting emot att träffa henne någon gång ibland bara för att ha en intelligent diskussion. Dessutom är det läskigt att jag känner en viss lycka över att ha chansen att komma hem på bekostnad av 23 andra personer. Ungdomar, inte mycket äldre eller yngre än jag.
Vi äter klart, packar våra väskor och samlar ihop alla saker vi inte vill ha med oss i en hög. Det är ingen idé att komma tillbaka till ett läger där maten i stort sett är slut och jag har sett oroväckande tecken på att jordskredet kommer att komma tillbaka, närmare oss den här gången. Katana öppnar flaskan med frätande innehåll och häller ut lite av vätskan på ett tjockt löv. Sedan stryker hon lövet över svärdseggen, noga med att inte låta huden nudda vid någon av ytorna. Jag följer hennes exempel och täcker mina vapen med ett tunt lager vätska. Doften av rosor hänger tung i luften men det syns nästan ingen skillnad på metallklingorna. När man vinklar dem och fångar ljuset på ett visst sätt kan man ana ett rosa, lite pärlemorskimrande, mönster som om man doppat svärdet i såpa. Men utöver det… inga ljud, inga märken, ingenting. Katana stänger varsamt flaskan och ger den sedan till mig.
- Den är din, du får behålla den om du skulle behöva den senare.
- Vi får hoppas på att det inte kommer behövas.
- För tillfället har vi övertaget. Men kom ihåg att Veil är en extremt bra slagskämpe. Han vann trots allt över din kusin och ett litet misstag kan kosta dig livet. Vi får se till att få in några bra träffar.
Hon tittar allvarligt på mig och jag möter bestämt hennes blick. Med en nick lyfter jag upp väskan på axlarna och tar fram fotogenflaskan. Mina fingrar darrar lite när jag öppnar den och stänker några droppar över högen vi samlat ihop. När jag har stängt och lagt undan den släpper Katana en tändsticka. Det tar en stund men till slut fattar sakerna eld och en kraftig rökpelare stiger upp mot himlen. Vi står kvar ett tag och tittar på elden, lyssnar på sprakandet och de små smällarna från små saker som exploderar av hettan.
- Redo? frågar Katana.
- Redo, svarar jag.
Utan att ägna lägret ytterligare en blick tar vi våra första steg och går iväg. Min högra hand vilar på katanan som hänger i sin skida i bältet medan den vänstra handen fingrar med en shuriken under tiden vi går. Katana har börjat nynna på någon av de där sällsamma melodierna hon kan igen. Jag har lust att nynna med, men vill inte förstöra musiken så jag lyssnar bara istället. Vår plan just nu är att ta oss tillbaka mot Ymnighetshornet. Halva natten satt vi uppe och ritade ut hypotetiska kartor där vi försökte komma på bästa stället att ha som mål. Katana gissade på att Veil och Satine hade varit en hel del runt Hornet så det är troligt att Veil befinner sig där om han inte är alltför långt bort. I vilket fall som helst ligger det bra till, nära vatten och mitt på Arenan. Helst av allt vill vi dock möta Veil i utkanten av djungeln eftersom vi har störst chans att besegra honom där. För mig spelar det ingen större roll men jag har sett Katana öva ensam några gånger och hon är läskigt bra. Till skillnad från de andra deltagarna använder hon sig av sin omgivning när hon ska slåss. Hon är otroligt snabbtänkt och kommer hela tiden på nya sätt att vända nackdelar till någonting som istället hjälper henne. Jag inser att Tanks ilska mot Katana egentligen grundade sig på rädsla. Det enda positiva med att vara Katanas motståndare skulle vara att hon gör processen väldigt kort. Jag märker att hon ogillar att skada någon, även när hon jagar djur, och hon planerar sina attacker in i minsta detalj för att kunna göra slut på sin rival så fort som möjligt.
- Jag vet fortfarande ingenting om dig, säger jag när hon har slutat nynna.
- Jasså inte?
Hon höjer frågande på ena ögonbrynet.
- Nej… Jag vet inte mer än det jag fått höra under Caesars intervju. Och du var minst sagt undvikande.
- Jag ser det inte som en fördel att veta vem man försöker göra sig av med. Det är lättare att skada någon anonym, än en vän. Kan inte du se alla mina hemligheter med hjälp av den där… kraften du har eller något?
- Jag ser inte syner på befallning.
Frasen kommer automatiskt vid det här laget och Katana skrattar till.
- Okej, vad vill du veta om mig? Jag är inte bra på att svara på frågor som du säkert vet men jag kan göra ett försök. Jag tänker dock inte svara på varför jag hjälper dig, det håller jag för mig själv.
Att hon ger sig så snabbt förvånar mig och det tar lång tid för mig att över huvud taget komma på en fråga. Det hinner vara tyst ett bra tag innan jag får fram någonting att säga.
- Varför är dina ögon lila? Får jag fram till slut. Hon höjer frågande på ena ögonbrynet.
- Skönhetsingrepp, gör ni inte sånt i ert Disktrikt? Jag tyckte att jag passade bättre i lila än i brunt helt enkelt. Dessutom gör det mig mer unik.
- Och vad tyckte dina föräldrar om det?
Jag tänker på min familj och hur de skulle reagera om jag fick för mig att byta ögonfärg. Pappa skulle bli galen på mig, mamma skulle vara uppgiven och mormor skulle bli överlycklig.
- De har inte så mycket att säga till om. Precis som du har jag tränats till sedan jag var liten. Jag är snarare en robot, tränad till att döda, än en människa i vissas ögon. Inte för att det är någonting negativt men…
- Jag har inte tränats för det här, avbryter jag.
- Åh, jaha. Det förklarar en del… Jag ville inte säga något om jag skulle råka såra någon, men om du hade varit tränad var dina tränare extremt dåliga.
- Jag hamnade bara här för att ingen annan vågade möta Chrome.
Hemma i Distriktet gnisslar hälften av invånarna antagligen tänderna åt mig, medan den andra hälften skrattar åt min illa dolda pik. Men om jag ändå aldrig kommer träffa dem igen vill jag se till att visa mitt missnöje för svikarna som i vanliga fall skulle tagit min plats.
- Det är inte så lätt att anmäla sig som frivillig. Även om man vet att man har goda chanser att vinna vet man aldrig vilka man ger sig in på att möta. Distrikt 8 har varit ovanligt bra i år, medan jag måste säga att jag är besviken på Fyrorna, speciellt pojken. Han…
- Neptune blev förrådd av Lune, fräser jag. Katana tittar på mig och ler lite.
- Du gillade honom verkligen, eller hur?
Jag behöver inte svara, mina blossande kinder säger allt. Hur kom vi in på Neptune när det här skulle handla om att lära känna Katana bättre? Hon ber om ursäkt igen men jag är fortfarande irriterad och vägrar svara. Hon är arrogant, en besserwisser. Visst, hon kan mycket men hon tänker nästan som en psykopat ibland. Hon kan känna empati, men inte sympati med folk. Men vad mer kan man vänta sig av en femtonåring som tror att Hungerspelen betyder allt. Som till och med…
Plötsligt ser jag slåtterceremonierna framför mig. Inte bara min egen, utan även den för Distrikt 2. Jag ser ett namn ropas upp och en hysterisk liten flicka som försöker slita sig lös från fredsväktarna. Hon ser svimfärdig ut när Distriktets motsvarighet till Jade Shamrock frågar om det finns någon som vill ta flickans plats. Ingen säger någonting tills Katana reser sig upp. Halvt beundrande, halvt hatiska blickar vänds mot henne när hon självsäkert går upp på scenen. Det långa, turkosa håret blåser likt en mantel bakom henne och hjälper till att förstärka den drottninglika bilden hon inger.
- Du anmälde dig som frivillig, säger jag förvånat – Varför? Du hade tre år kvar på dig att träna.
- Flickan som drogs från mitt distrikt var yngre syster till en tidigare deltagare. Hennes äldre syster var med i Hungerspelen för några år sedan. Segertippad men hon mer eller mindre gav bort segern genom sin obetänksamhet.
- Vad gjorde hon?
- Samma sak som du, hon blev förälskad i en pojke från ett annat distrikt. Naiv som hon var trodde hon att han älskade henne tillbaka, men självklart var allt bara ett skådespel. Han gjorde sig av med henne utan att blinka. Hursomhelst drog hennes handlingar skam över hela den familjen och man ansåg att hennes syster behövde vinna tillbaka lite heder. Därför ville ingen annan ta systerns plats men flickan var bara 12 år. Det hade aldrig gått. Du kan hata mig för att jag förolämpade Neptune om du vill. Det gör det bara lättare för oss att skiljas åt. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Du, till exempel, ser inte alls ut som en överlevare men jag tror att du är villig att göra vad som helst för att vinna nu när du har kommit såhär långt.
- Vad får dig att tro att jag är så desperat?
- Jag säger inte att du är desperat, däremot känner du en skyldighet att vinna. Eller, det borde du i alla fall göra. Chrome och Neptune offrade sig mer eller mindre för dig och jag lägger min tid på att hjälpa dig när jag lika gärna skulle kunna gå bärsärk och göra mig av med alla som är kvar nu. Om jag var i din situation skulle jag i alla fall se det som ett svek att inte ens försöka.
Hennes ord träffar mitt i prick. Hon märker det och ler för sig själv. Det tar ett tag innan jag ens kommer på ett hyfsat bra svar och när jag väl har öppnat munnen är det för sent. För framför oss står ingen mindre än Veil.
