Kapitel 48
Synen av Veil får mig att tillfälligt frysa till. Jag kan inte göra annat än att stå och stirra dumt på honom. Min hjärna skriker hundratals olika kommandon åt mig, men kroppen lyder inte. Högerhanden ligger på katanans fäste men jag verkar ha glömt hur man försvarar sig. Veil klampar närmare mig och min puls skenar iväg. Inte ens när Katana skriker åt mig att flytta på mig reagerar jag med mer än ett stelt steg bakåt. Sedan virvlar någonting turkost upp i ansiktet på mig och jag får en hård knuff som får mig att trilla omkull. Äntligen lyckas jag röra på mig och jag reser mig panikartat och famlar efter något vapen. När jag väl har lyckats dra fram min katana känner jag mig bara överflödig och står dumt och tittar på medan Veil och Katana gör sitt bästa för att övermanna den andre. Katana har utan tvekan den bästa tekniken men det märks att hon inte är van vid att slåss mot någon som fäktar så vilt och till synes planlöst omkring sig som Veil gör. Ändå tar hon små stunder för att pika honom verbalt och han svarar någonting dräpande.
- Sluta flänga omkring, det här är inte en skönhetstävling, skriker Veil när Katana gör en smidig bakåtvolt för att undvika hans energiska viftande med sitt svärd.
- Tur det, annars hade jag vunnit överlägset för länge sedan, skrattar hon och svarar med att kasta en shuriken som träffar hans vad.
Veil drar ut den med en morrning och slänger tillbaka den. Hon måste använda sin wakizashi för att blockera den och ljudet av de båda metallerna som krockar skär i mina öron. Kaststjärnan går sönder och det blir ett djupt hack i svärdseggen.
- Jag skadade väl dig inte? frågar han.
- Din omtanke är rörande. Men den väger inte upp för mina förstörda vapen, svarar hon med ett iskallt lugn men hennes ögon avslöjar vreden och paniken över att ha förlorat två vapen på en och samma gång.
- Så bra, det skulle ju vara en synd att förstöra ditt söta lilla ansikte, babydoll.
- Domo arigato, baka.
Jag förstår inte innebörden av Katanas ord eftersom de är på något konstigt språk jag aldrig hört förut. Tonfallet indikerar dock att det inte är speciellt trevligt och Veil spottar mot henne. Hon skrattar igen och tar sig smidigt upp i ett träd. Jag funderar på varför hon väljer att fly istället för att attackera men en blick på henne gör att jag genast förstår. Hennes kroppsspråk säger att smärtan har kommit tillbaka men hon vägrar envist att visa det. Hon fortsätter slänga ur sig retsamma kommentarer vilket får Veil att ilskna till ännu mer. Efter en stund ger han upp sina försök att kasta saker efter henne och vänder sig istället mot mig. Mina muskler börjar genast krampa av skräcken igen så jag tar några stapplande steg åt sidan för att inte stelna till helt.
- Hey, dra inte in henne i det här, det är mellan oss! skriker Katana från trädet men hon håller sig hårt för magen och är definitivt inte i form för att slåss.
- Om du ändå bara ska klamra dig fast vid det där trädet kan jag lika gärna få någonting gjort. Efter att jag har återförenat det söta kusinparet lovar jag att fortsätta vår strid, oroa dig inte för det.
En till kaststjärna viner förbi hans öra och han gör en oartig gest mot Katana. På några snabba steg är han framme vid mig men istället för att skada mig direkt tar han tag i min högra arm.
- Du skulle bara våga, fräser jag när han höjer sin svärdshand. Vart mitt mod kommer ifrån har jag ingen aning om men till min förvåning stannar han upp halvvägs i luften.
- Tro mig, gullet. Jag separerade din kusin från sin arm utan att tveka och inte ens dina hundvalpsögon kan få mig att ändra mig.
- Så fint att du noterade mina ögon, säger jag syrligt.
- Självklart, jag har en talang för att se detaljer andra missar. Det är någonting ironiskt i det här egentligen. Att du kommer försvinna på samma vis som din kusin, alltså. Chrome hette han va? Jo, så var det… Chrome och Amethyst. Bara Distrikt 1 kan komma på så fjantiga namn.
- De har i alla fall klass. Värdefulla ädelstenar och starka metaller. Vad symboliserar ditt namn? Veil… En skör slöja. Genomskinlig, svag och barnsligt lätt att repa upp.
Vid de sista orden har jag lyckats få upp en ganska bred dolk ur bältet. Innan Veil hinner reagera har jag gjort ett lyckat utfall mot ahns vänstra arm. Han släpper genast taget om mig och jag hinner precis snurra ur vägen för hans svärd som sveper förbi farligt nära min axel. Han vrålar en rad med svordomar riktade mot mig men jag ignorerar dem. Istället försöker jag tänka på Chrome. För Katana har trots allt rätt, jag slåss inte bara för mig själv utan för att andra inte ska ha förlorat förgäves. Jag tänker även på det Tank sa till mig; ”du slåss bättre när du är arg”.
- Jag hade väntat mig mer, retas jag när Veil missar än en gång. Jag låter självsäkrare än jag är, för det känns som om han kommer få in en träff med det där svärdet vilken sekund som helst.
- Jaså, varför det? Din kusin var helt bedrövlig, det är inte konstigt att han slutade som han gjorde. En barnlek, jag hade blivit besviken om du var lika dål…
Han tystnar och kan inte dölja sin förvåning när jag ger honom en lång reva över bröstkorgen. Ett lågt fräsande hörs och jag inser att vår taktik att täcka svärden med vätskan har fungerat. Tiden verkar ha stannat upp och vi stirrar på varandra några sekunder innan han har återhämtat sig och rusar mot mig igen. Den här gången utväxlas inga ord mellan oss. Veil ser mer fokuserad ut och slår mer hänsynslöst. Jag inser att han faktiskt ser mig som ett riktigt hot nu. En gång får han in en träff på ett av mina handledsskydd och jag får bita ihop för att inte skrika högt när kollisionen skickar en kraftig stöt genom armen.
- Amethyst!
Katana slänger ner sitt svärd till mig. Jag vänder mig om, fångar upp det i luften och riktar båda vapnen mot Veil. Mina händer skakar av nervositet, jag har i stort sett aldrig försökt slåss med två svärd samtidigt förut. Men jag försöker ta det lugnt och tänker på vad Cashmere och Jade har lärt mig. Smidighet, grace. ”Det här är inte svårare än att dansa” intalar jag mig själv. Veil är rasande, men han är också sårad. Jag har övertaget och kan inte låta chansen glida ur händerna. Vi tittar avvaktande på varandra och försöker återhämta oss sedan den senaste striden. Den här gången är det jag som attackerar. Var min plötsliga talang kommer från har jag ingen aning men Veil backar förbluffat och gör några tafatta försök att försvara sig. För ovanlighetens skull känner jag att jag faktiskt har övertaget och jag tvingar honom att väja undan från mig gång på gång. Eftersom han inte vet var han sätter fötterna är det jag som ser stenen först. Ett skrik lämnar hans läppar när han snubblar över den, tappar balansen och handlöst faller bakåt. Svärdet flyger ur hans hand. Jag sänker den ena katanan hela vägen genom hans ben och ner i marken där den mer eller mindre fastnar. Mina annars så varmt bruna ögon utstrålar en iskyla som mormor hade avundats mig när jag bestämt höjer den andra katanan och tar sikte på hans högra arm. Sedan placerar jag knäet mot hans bröstkorg för att hålla ner honom mot marken och lutar mig över honom.
- Det är ironiskt, egentligen. Att du kommer försvinna på samma sätt som min kusin alltså, säger jag sockersött.
Han svarar med att spotta mot mig. Jag höjer handen för att skydda ansiktet och spottloskan träffar istället min ärm. Med en äcklad min torkar jag av det på hans axel och tar sedan upp den genomskinliga flaskan ur min ficka.
- Vad är det där? frågar han och ryggar tillbaka när rosendoften når hans näsa.
- Hälsa Satine från mig, svarar jag och vinklar handen så att innehållet töms rakt i hans ansikte.
- Sluta flänga omkring, det här är inte en skönhetstävling, skriker Veil när Katana gör en smidig bakåtvolt för att undvika hans energiska viftande med sitt svärd.
- Tur det, annars hade jag vunnit överlägset för länge sedan, skrattar hon och svarar med att kasta en shuriken som träffar hans vad.
Veil drar ut den med en morrning och slänger tillbaka den. Hon måste använda sin wakizashi för att blockera den och ljudet av de båda metallerna som krockar skär i mina öron. Kaststjärnan går sönder och det blir ett djupt hack i svärdseggen.
- Jag skadade väl dig inte? frågar han.
- Din omtanke är rörande. Men den väger inte upp för mina förstörda vapen, svarar hon med ett iskallt lugn men hennes ögon avslöjar vreden och paniken över att ha förlorat två vapen på en och samma gång.
- Så bra, det skulle ju vara en synd att förstöra ditt söta lilla ansikte, babydoll.
- Domo arigato, baka.
Jag förstår inte innebörden av Katanas ord eftersom de är på något konstigt språk jag aldrig hört förut. Tonfallet indikerar dock att det inte är speciellt trevligt och Veil spottar mot henne. Hon skrattar igen och tar sig smidigt upp i ett träd. Jag funderar på varför hon väljer att fly istället för att attackera men en blick på henne gör att jag genast förstår. Hennes kroppsspråk säger att smärtan har kommit tillbaka men hon vägrar envist att visa det. Hon fortsätter slänga ur sig retsamma kommentarer vilket får Veil att ilskna till ännu mer. Efter en stund ger han upp sina försök att kasta saker efter henne och vänder sig istället mot mig. Mina muskler börjar genast krampa av skräcken igen så jag tar några stapplande steg åt sidan för att inte stelna till helt.
- Hey, dra inte in henne i det här, det är mellan oss! skriker Katana från trädet men hon håller sig hårt för magen och är definitivt inte i form för att slåss.
- Om du ändå bara ska klamra dig fast vid det där trädet kan jag lika gärna få någonting gjort. Efter att jag har återförenat det söta kusinparet lovar jag att fortsätta vår strid, oroa dig inte för det.
En till kaststjärna viner förbi hans öra och han gör en oartig gest mot Katana. På några snabba steg är han framme vid mig men istället för att skada mig direkt tar han tag i min högra arm.
- Du skulle bara våga, fräser jag när han höjer sin svärdshand. Vart mitt mod kommer ifrån har jag ingen aning om men till min förvåning stannar han upp halvvägs i luften.
- Tro mig, gullet. Jag separerade din kusin från sin arm utan att tveka och inte ens dina hundvalpsögon kan få mig att ändra mig.
- Så fint att du noterade mina ögon, säger jag syrligt.
- Självklart, jag har en talang för att se detaljer andra missar. Det är någonting ironiskt i det här egentligen. Att du kommer försvinna på samma vis som din kusin, alltså. Chrome hette han va? Jo, så var det… Chrome och Amethyst. Bara Distrikt 1 kan komma på så fjantiga namn.
- De har i alla fall klass. Värdefulla ädelstenar och starka metaller. Vad symboliserar ditt namn? Veil… En skör slöja. Genomskinlig, svag och barnsligt lätt att repa upp.
Vid de sista orden har jag lyckats få upp en ganska bred dolk ur bältet. Innan Veil hinner reagera har jag gjort ett lyckat utfall mot ahns vänstra arm. Han släpper genast taget om mig och jag hinner precis snurra ur vägen för hans svärd som sveper förbi farligt nära min axel. Han vrålar en rad med svordomar riktade mot mig men jag ignorerar dem. Istället försöker jag tänka på Chrome. För Katana har trots allt rätt, jag slåss inte bara för mig själv utan för att andra inte ska ha förlorat förgäves. Jag tänker även på det Tank sa till mig; ”du slåss bättre när du är arg”.
- Jag hade väntat mig mer, retas jag när Veil missar än en gång. Jag låter självsäkrare än jag är, för det känns som om han kommer få in en träff med det där svärdet vilken sekund som helst.
- Jaså, varför det? Din kusin var helt bedrövlig, det är inte konstigt att han slutade som han gjorde. En barnlek, jag hade blivit besviken om du var lika dål…
Han tystnar och kan inte dölja sin förvåning när jag ger honom en lång reva över bröstkorgen. Ett lågt fräsande hörs och jag inser att vår taktik att täcka svärden med vätskan har fungerat. Tiden verkar ha stannat upp och vi stirrar på varandra några sekunder innan han har återhämtat sig och rusar mot mig igen. Den här gången utväxlas inga ord mellan oss. Veil ser mer fokuserad ut och slår mer hänsynslöst. Jag inser att han faktiskt ser mig som ett riktigt hot nu. En gång får han in en träff på ett av mina handledsskydd och jag får bita ihop för att inte skrika högt när kollisionen skickar en kraftig stöt genom armen.
- Amethyst!
Katana slänger ner sitt svärd till mig. Jag vänder mig om, fångar upp det i luften och riktar båda vapnen mot Veil. Mina händer skakar av nervositet, jag har i stort sett aldrig försökt slåss med två svärd samtidigt förut. Men jag försöker ta det lugnt och tänker på vad Cashmere och Jade har lärt mig. Smidighet, grace. ”Det här är inte svårare än att dansa” intalar jag mig själv. Veil är rasande, men han är också sårad. Jag har övertaget och kan inte låta chansen glida ur händerna. Vi tittar avvaktande på varandra och försöker återhämta oss sedan den senaste striden. Den här gången är det jag som attackerar. Var min plötsliga talang kommer från har jag ingen aning men Veil backar förbluffat och gör några tafatta försök att försvara sig. För ovanlighetens skull känner jag att jag faktiskt har övertaget och jag tvingar honom att väja undan från mig gång på gång. Eftersom han inte vet var han sätter fötterna är det jag som ser stenen först. Ett skrik lämnar hans läppar när han snubblar över den, tappar balansen och handlöst faller bakåt. Svärdet flyger ur hans hand. Jag sänker den ena katanan hela vägen genom hans ben och ner i marken där den mer eller mindre fastnar. Mina annars så varmt bruna ögon utstrålar en iskyla som mormor hade avundats mig när jag bestämt höjer den andra katanan och tar sikte på hans högra arm. Sedan placerar jag knäet mot hans bröstkorg för att hålla ner honom mot marken och lutar mig över honom.
- Det är ironiskt, egentligen. Att du kommer försvinna på samma sätt som min kusin alltså, säger jag sockersött.
Han svarar med att spotta mot mig. Jag höjer handen för att skydda ansiktet och spottloskan träffar istället min ärm. Med en äcklad min torkar jag av det på hans axel och tar sedan upp den genomskinliga flaskan ur min ficka.
- Vad är det där? frågar han och ryggar tillbaka när rosendoften når hans näsa.
- Hälsa Satine från mig, svarar jag och vinklar handen så att innehållet töms rakt i hans ansikte.
