Timmen jag har fått för att säga hejdå till släkt och vänner är slut alldeles för fort. Ändå har jag inte lika många att ta farväl av som Chrome. När vi går till tåget som ska ta oss till huvudstaden pratar och vinkar han fortfarande till en massa personer som vill ge honom en sista hälsning innan han upphöjs som gudomlig vinnare av spelen. För självklart räknar de med att han kommer vinna, något annat är otänkbart. Jag går tyst bredvid honom och försöker dölja mitt rödgråtna ansikte för kamerorna. Mest eftersom jag vet att hela Panem kommer se mig ikväll, och jag vill inte skämma ut min familj. Förhoppningsvis kan Chromes energi och attityd väga upp min svaghet. Han är trots allt släkt med Pearl, om än lite mer avlägset. Inte ens när tåget sakta lämnar perrongen bleknar hans leende. Kamerorna älskar honom.

- Gud vad skönt att äntligen vara ifred! utbrister han när vi går igenom vagnarna för att hitta våra kupéer.

- Kommer du inte sakna dem? frågar jag. Han tittar förvånat på mig.

- Varför skulle jag göra det? Jag kommer ju träffa dem snart igen?

- Det kan man aldrig vara säker på.

- Amethyst… inget illa menat, men jag är inte som du. Jag vet att jag kommer vinna Spelen.

Jag suckar åt hans arrogans, men han tolkar det som att jag håller med honom. Hans ansiktsuttryck mjuknar och han klappar mig lite vänskapligt på axeln.

- Du, oroa dig inte. Jag kommer ta hand om din familj när jag kommer tillbaka, jag lovar.

Med en kylig blick slår jag undan hans hand och tränger mig förbi honom. I ögonvrån ser jag hur han tittar förvirrat på mig. ”Stackars pojke” tänker jag. Jag har hunnit inse att jag faktiskt inte vill vinna de här spelen. Det är bättre att dö på arenan än att tvingas åka runt på någon fånig turné och le mot föräldrar vars barn jag har mördat.

Dessvärre hinner jag inte så långt innan Jade Shamrock krockar med mig i korridoren.

- Åh, Alette, vad bra att du är här. Och Chrome har du med dig, ser jag, säger hon med ett strålande leende.

- Amethyst, rättar jag henne vresigt. Hon skrattar åt min kommentar.

- Seså, inga sura miner. Ni måste se glada ut när ni kommer fram till Huvudstaden. Annars får ni inga sponsorer!

Sponsorer är viktiga i den här tävlingen. De har makten att avgöra hur länge du klarar dig. Fler sponsorer är lika med mer pengar, vilket i sin tur leder till fler gåvor på arenan. Självklart kommer gåvorna bli dyrare allteftersom kämparna blir färre men ser man bara tillräckligt bra ut kommer man långt. För några år sedan vann pojke från Distrikt 4 tack vare en dyrbar treudd som han fått i gåva. Treudden måste kostat mer än vad hela Distriktet är värt, men hans utseende vägde tydligen upp det. Jag har för mig att han hette Finnick Odair. Snygg var han i alla fall. Irriterande snygg.

- Okej, då ses vi i restaurangen om en timme, kvittrar Jade och avbryter mina funderingar över om Finnick kommer vara mentor eller inte.

- Restaurangen? upprepar jag dumt, men hon har redan trippat iväg på sina smala klackar.

- Middag. Sätt på dig någonting snyggt, säger Chrome och dunkar mig så hårt i ryggen att det svider innan han går mot sin kupé.

Jag kan inte avgöra om Chrome retas eller om han verkligen är så socialt inkompetent. Om han är det förstår jag inte hur han kan ha så många vänner. Men det är antagligen bara jag som inte förstår mig på människor, som vanligt.

   Någon har gjort det lätt för mig att hitta rätt kupé. Gulddörren är dekorerad med vackra pärlor och handtaget pryds av en gigantisk ametist. Själva kupén skulle bäst beskrivas som en liten lägenhet. Det finns ett vardagsrum, en toalett och ett litet sovrum. Allt är kliniskt rent och en konstgjord doft av lavendel slår emot mig i samma sekund som jag öppnar garderoben för att välja kläder. Egentligen skulle jag vilja ha på mig min lila klänning så länge som möjligt, men det är lika bra att göra ett gott intryck på Jade. Därför byter jag om till en ljusblå klänning och sätter upp håret i en slarvig knut med några slingor som hänger löst.

Chrome kan knappt slita blicken från mig under middagen, vilket roar mig. Jade ser däremot inte helt nöjd ut. Hon kommenterar kritiskt att ljusblått inte går ihop med mina ögon, att håret är slarvigt uppsatt, att sminket är asymmetriskt och att klackarna får mig att se löjlig och billig ut. Dessutom sitter jag tydligen som om jag har en pinne uppstucken i baken.

- Äsch, håll tyst Jade. Det kunde varit värre. Du kunde fått Distrikt 12, suckar Chrome när han är trött på hennes tjat.

Ett tag ser Jade lite förnärmad ut eftersom en minderårig precis har bett henne hålla tyst, men så kommer hon att tänka på Distrikt 12 och fnittrar till. Jag försöker att inte le, men misslyckas och snart skrattar vi alla tre.

   Egentligen är det synd om Effie Trinket, som representerar Distrikt 12. Vi har inte sett hur årets slåtterceremoni ser ut, men det lär inte vara bättre än tidigare år. Som jag har förstått det levererar Distrikt 12 kol till Huvudstaden. Kolen gör att allt ser fruktansvärt grått och trist ut, trots att ceremonin hålls på torget där det ska vara som finast. Men inte ens borgmästarens hus har klarat sig från sotet. Fasaden är grådaskig och eftersom de inte har råd med guld är det dekorerat med koppar som har börjat ärga.

   I alla fall brukar det vara ganska roande att se på Effie Trinket som kämpar för att åka därifrån med åtminstone lite heder i behåll. Distriktets enda vinnare som fortfarande är i livet, Haymitch, gör det avsevärt svårare för henne. Varje år får hon stå ut med att stötta upp ett halvt medvetslöst fyllo som försöker kyssa hennes kind, arm, ben… det han får tag på samtidigt som hon ropar upp två undernärda barn som ska till Arenan. Den enda fördelen Distrikt 12 har är att de inte behöver lägga en massa pengar på dyra gåvor. Deras ”kämpar” brukar vara döda inom de tre första dagarna.

- Vad skrattar ni åt? hörs en munter stämma. Vi reser oss snabbt och bugar eller niger för Cashmere som kommit in i rummet. Hon skrattar åt oss och gör en gest som säger att vi kan sätta oss igen.

- Cashmere, du som alltid ser så fantastisk ut. Du kanske kan ge några tips till Amethyst här, fjäskar Jade.

- Åh, jag tycker att hon verkar klara det rätt bra själv, svarar Cashmere och ler mot mig.

- Jag sa ju det, säger Chrome triumferande till Jade som snörper missnöjt på munnen.