Kapitel 51
Med viss möda tar vi oss tillbaka till lägret så fort Katana mår tillräckligt bra för att kunna stå upp. Under tiden vi går spelas Panems nationalsång och jag tittar fegt nog ned i marken för att slippa se Veils ansikte på himlen. Vi äter upp grytan och delar på ett av bröden till middag. Trots att grytan börjat kallna smakar den himmelskt gott och jag inser hur mycket jag har saknat att få äta riktig mat. Brödet är mjukt och luftigt och smakar nästan lite salt. Det gör oss törstiga, men vatten finns det gott om här. Katana äter inte mer än några få köttbitar och sin del av brödet. Resten överlåter hon åt mig. När vi är klara hjälper jag Katana att lägga sig någorlunda bekvämt på löven hon hunnit göra i ordning. Hon protesterar högljutt och säger åt mig att sluta vara så överbeskyddande men jag är envis.
- Du tar hand om alla hela tiden, det är din största svaghet, muttrar hon missnöjt när jag lyckas övertala henne att svepa en jacka om sig för att hon inte ska frysa.
- Jag ser det inte som en svaghet, blir mitt svar.
Efter bara några minuter andas hon djupt, vilket är ett tecken på att hon sover. Jag drar förstrött handen genom hennes hår medan jag funderar på vad vi ska göra nu. Sannolikheten att spelledarna låter Katana långsamt tyna bort så att jag vinner är ytterst liten. De kommer att göra slut på någon av oss förr eller senare. Katana kurar ihop sig lite när en kall vind blåser förbi och hennes ansikte vänds mot mig. Ögonen rör sig under ögonlocken och jag antar att hon drömmer. Det verkar vara en bra dröm, för hon ler lite i sömnen. Jag tror att det är första gången jag ser henne le ett äkta leende. Och det avslöjar hennes riktiga ålder. Det är svårt att komma ihåg att hon är ett helt år yngre än jag när man ser henne flänga mellan träden med två livsfarliga vapen i händerna. Att se henne såhär sårbar är någonting helt nytt för mig. Jag vet inte om jag trivs med det eller inte. En röst i mitt huvud säger åt mig att jag borde passa på nu. När hon sover och inte märker någonting. Innan sjukdomen gör jobbet åt mig. Men så fort jag ens skymtar de där turkosa lockarna inser jag att det är en omöjlighet. Bilden av Veils ansikte är inpräntad på insidan av mina ögonlock och jag vet att jag inte är stark nog att göra om samma sak igen. Eller? Hur många elimineringar är jag egentligen ansvarig för?
Jag antar att den första var Neptune. Om han inte blivit skadad när jag sprang in i den där lejonflocken hade inte incidenten med Lune hänt. Sedan var det Reaper som jag mer eller mindre hjälpte till att knuffa ner för berget. Efter honom lät jag Sirene få sin hämnd på Lune. Och det var faktiskt jag som högg Satine i magen. Vem vet om hon hade klarat av mutationerna om hon varit starkare? Min hand höll i kniven som Chrome använde och jag är utan tvekan skyldig till bortgången av Veil. Sex personer alltså. Av tjugofyra, det är en fjärdedel… Tanken borde göra mig mer illamående, men just nu känner jag snarare en sorts uppgivenhet.
Någonting rullar ur Katanas hittills knutna hand. Jag sträcker mig efter det och ser till min besvikelse att det är en brödbit. Hon åt alltså inte ens upp det lilla som vi kom överrens om att hon skulle försöka få i sig. Plötsligt slår det mig. Det grönaktiga brödet, meddelandet som undertecknades med ett F… Finnick Odair måste ha skickat gåvan till mig! Men varför gjorde han det? Och varför skickade han två uppsättningar av sakerna? Om jag ska vinna över Katana hjälper det knappast att ge henne mat. Men å andra sidan kanske det inte var tänkt att jag skulle ge hälften till henne. Jag kanske skulle behållit allt själv.
Ögonlocken blir allt tyngre och jag inser att jag borde få lite sömn. Vad kan hända nu när det bara är vi två kvar, liksom? Katana rör oroligt på sig när jag lägger mig ner bredvid henne. Trots att jag är utmattad kan jag inte riktigt släppa tankarna om gåvan jag fick. ”Katana är smart” tänker jag. ”Hon kan säkert hjälpa mig imorgon”.
*
Min sömn blir orolig. Jag drömmer att jag är i Distrikt 1 och har letat upp mitt hus. Det ser ut precis som jag minns det, men det känns ändå inte riktigt rätt. Allt är så… tyst. Händerna darrar när jag låser upp dörren. Den glider upp utan ett ljud. Mina steg ekar spöklikt när jag går kliver in i hallen.
- Hallå? ropar jag, men får inget svar.
Jag fortsätter in i köket, inga där heller. Men någon verkar ha varit där nyligen eftersom det står en korg med nygräddat bröd bredvid ett halvt urdrucket glas apelsinjuice på köksbänken. Bröden är identiska med de Finnick skickade och jag snappar åt mig ett innan jag lämnar köket för att gå vidare. I vardagsrummet står TV:n på. President Snow är i bild. Det verkar vara ett program från Hungerspelen för jag ser flera klipp från scener jag själv upplevt. Lune och Sirens möte, mutationerna i vattnet, Chromes sista strid med Veil… Jag rusar fram och försöker stänga av den när jag ser bilder från min och Katanas kamp med Veil. Hela tiden ekar Caesar Flickermanns kommentarer från högtalarna. När det inte ens fungerar att slita av alla sladdar till TV:n blundar jag för att slippa se bilderna på Veil men trots att jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan går det av någon anledning inte att stänga ute dem. En duns hörs, följt av ett rullande ljud. Kalla kårar sprider sig längs med min ryggrad när jag tittar ner. Jag står i en pöl med vatten och precis vid mina fötter ligger Lune. Ett gurglande ljud kommer ut från TV:n och jag ser till min skräck att en av mutationerna håller på att kravla sig ur rutan. Jag tvekar inte en sekund, utan vänder mig om och springer. Tittar mig inte ens om utan rusar bara upp för trapporna och in till mitt rum. Väl inne smäller jag igen dörren hårt och börjar barrikadera den. När jag flyttar på sängen möts jag av en mardrömslik scen. Amber och Jasper ligger still, hand i hand. Tiger vilar fortfarande mot mammas röst medan pappa ligger med ansiktet bortvänt några meter bort. Hans högra arm saknas. Gemma och Peridot är halvt dolda under en gardin som trillat ner. Och mitt bland alla ligger Ruby. Hennes ögon är förslutna. Jag sjunker ihop på golvet. ”Det här får inte hända” tänker jag. Det bultar och skrapar på dörren men jag orkar inte göra någonting åt det. Lika bra att få slut på allt. Utan vänner och familj har jag inget kvar att leva för.
- Amethyst!
En välbekant röst ropar mitt namn och jag tittar upp. Katanas lila ögon möter mina och hon drar upp mig på fötter.
- Du måste få koll på drömmen, hör du det? Kontrollera den. Ingenting av det här finns på riktigt, förstår du?
Jag nickar bestämt och försöker fokusera. Sakta men säkert börjar saker ställas i ordning igen. Skrapandet från dörren upphör och rummet runt mig ändras långsamt. Ett tag blir det helt svart, men så kommer ett flimrande, blåaktigt, ljus tillbaka. När jag tittar mig runt ser jag en tågstation med svarta, blanka pelare. En stor folkmassa har samlats runt oss och jag inser genast att jag befinner mig i Katanas dröm.
- Du tar hand om alla hela tiden, det är din största svaghet, muttrar hon missnöjt när jag lyckas övertala henne att svepa en jacka om sig för att hon inte ska frysa.
- Jag ser det inte som en svaghet, blir mitt svar.
Efter bara några minuter andas hon djupt, vilket är ett tecken på att hon sover. Jag drar förstrött handen genom hennes hår medan jag funderar på vad vi ska göra nu. Sannolikheten att spelledarna låter Katana långsamt tyna bort så att jag vinner är ytterst liten. De kommer att göra slut på någon av oss förr eller senare. Katana kurar ihop sig lite när en kall vind blåser förbi och hennes ansikte vänds mot mig. Ögonen rör sig under ögonlocken och jag antar att hon drömmer. Det verkar vara en bra dröm, för hon ler lite i sömnen. Jag tror att det är första gången jag ser henne le ett äkta leende. Och det avslöjar hennes riktiga ålder. Det är svårt att komma ihåg att hon är ett helt år yngre än jag när man ser henne flänga mellan träden med två livsfarliga vapen i händerna. Att se henne såhär sårbar är någonting helt nytt för mig. Jag vet inte om jag trivs med det eller inte. En röst i mitt huvud säger åt mig att jag borde passa på nu. När hon sover och inte märker någonting. Innan sjukdomen gör jobbet åt mig. Men så fort jag ens skymtar de där turkosa lockarna inser jag att det är en omöjlighet. Bilden av Veils ansikte är inpräntad på insidan av mina ögonlock och jag vet att jag inte är stark nog att göra om samma sak igen. Eller? Hur många elimineringar är jag egentligen ansvarig för?
Jag antar att den första var Neptune. Om han inte blivit skadad när jag sprang in i den där lejonflocken hade inte incidenten med Lune hänt. Sedan var det Reaper som jag mer eller mindre hjälpte till att knuffa ner för berget. Efter honom lät jag Sirene få sin hämnd på Lune. Och det var faktiskt jag som högg Satine i magen. Vem vet om hon hade klarat av mutationerna om hon varit starkare? Min hand höll i kniven som Chrome använde och jag är utan tvekan skyldig till bortgången av Veil. Sex personer alltså. Av tjugofyra, det är en fjärdedel… Tanken borde göra mig mer illamående, men just nu känner jag snarare en sorts uppgivenhet.
Någonting rullar ur Katanas hittills knutna hand. Jag sträcker mig efter det och ser till min besvikelse att det är en brödbit. Hon åt alltså inte ens upp det lilla som vi kom överrens om att hon skulle försöka få i sig. Plötsligt slår det mig. Det grönaktiga brödet, meddelandet som undertecknades med ett F… Finnick Odair måste ha skickat gåvan till mig! Men varför gjorde han det? Och varför skickade han två uppsättningar av sakerna? Om jag ska vinna över Katana hjälper det knappast att ge henne mat. Men å andra sidan kanske det inte var tänkt att jag skulle ge hälften till henne. Jag kanske skulle behållit allt själv.
Ögonlocken blir allt tyngre och jag inser att jag borde få lite sömn. Vad kan hända nu när det bara är vi två kvar, liksom? Katana rör oroligt på sig när jag lägger mig ner bredvid henne. Trots att jag är utmattad kan jag inte riktigt släppa tankarna om gåvan jag fick. ”Katana är smart” tänker jag. ”Hon kan säkert hjälpa mig imorgon”.
*
Min sömn blir orolig. Jag drömmer att jag är i Distrikt 1 och har letat upp mitt hus. Det ser ut precis som jag minns det, men det känns ändå inte riktigt rätt. Allt är så… tyst. Händerna darrar när jag låser upp dörren. Den glider upp utan ett ljud. Mina steg ekar spöklikt när jag går kliver in i hallen.
- Hallå? ropar jag, men får inget svar.
Jag fortsätter in i köket, inga där heller. Men någon verkar ha varit där nyligen eftersom det står en korg med nygräddat bröd bredvid ett halvt urdrucket glas apelsinjuice på köksbänken. Bröden är identiska med de Finnick skickade och jag snappar åt mig ett innan jag lämnar köket för att gå vidare. I vardagsrummet står TV:n på. President Snow är i bild. Det verkar vara ett program från Hungerspelen för jag ser flera klipp från scener jag själv upplevt. Lune och Sirens möte, mutationerna i vattnet, Chromes sista strid med Veil… Jag rusar fram och försöker stänga av den när jag ser bilder från min och Katanas kamp med Veil. Hela tiden ekar Caesar Flickermanns kommentarer från högtalarna. När det inte ens fungerar att slita av alla sladdar till TV:n blundar jag för att slippa se bilderna på Veil men trots att jag kniper ihop ögonen så hårt jag kan går det av någon anledning inte att stänga ute dem. En duns hörs, följt av ett rullande ljud. Kalla kårar sprider sig längs med min ryggrad när jag tittar ner. Jag står i en pöl med vatten och precis vid mina fötter ligger Lune. Ett gurglande ljud kommer ut från TV:n och jag ser till min skräck att en av mutationerna håller på att kravla sig ur rutan. Jag tvekar inte en sekund, utan vänder mig om och springer. Tittar mig inte ens om utan rusar bara upp för trapporna och in till mitt rum. Väl inne smäller jag igen dörren hårt och börjar barrikadera den. När jag flyttar på sängen möts jag av en mardrömslik scen. Amber och Jasper ligger still, hand i hand. Tiger vilar fortfarande mot mammas röst medan pappa ligger med ansiktet bortvänt några meter bort. Hans högra arm saknas. Gemma och Peridot är halvt dolda under en gardin som trillat ner. Och mitt bland alla ligger Ruby. Hennes ögon är förslutna. Jag sjunker ihop på golvet. ”Det här får inte hända” tänker jag. Det bultar och skrapar på dörren men jag orkar inte göra någonting åt det. Lika bra att få slut på allt. Utan vänner och familj har jag inget kvar att leva för.
- Amethyst!
En välbekant röst ropar mitt namn och jag tittar upp. Katanas lila ögon möter mina och hon drar upp mig på fötter.
- Du måste få koll på drömmen, hör du det? Kontrollera den. Ingenting av det här finns på riktigt, förstår du?
Jag nickar bestämt och försöker fokusera. Sakta men säkert börjar saker ställas i ordning igen. Skrapandet från dörren upphör och rummet runt mig ändras långsamt. Ett tag blir det helt svart, men så kommer ett flimrande, blåaktigt, ljus tillbaka. När jag tittar mig runt ser jag en tågstation med svarta, blanka pelare. En stor folkmassa har samlats runt oss och jag inser genast att jag befinner mig i Katanas dröm.
