Kapitel 52
Känslan är krypande, obehaglig men spännande på samma gång. Äntligen får jag chansen att ta reda på vad som rör sig i Katanas huvud. Personerna på perrongen tittar på något, vad det är har jag ingen aning om men jag är nyfiken så jag går närmare. När jag äntligen lyckats tränga mig förbi flera människor ser jag att det är en vit kista som bärs av några fredsväktare. De ropar åt folk att flytta på sig, men ingen lyssnar. Alla skriker sina protester högljutt. En av fredsväktarna snubblar till och kistan glider ner från deras axlar. Locket slås upp och i den ligger Katana. Med blekt ansikte och slutna ögon, men med en så fridfull min att man skulle kunna tro att hon sover. Jag backar hastigt undan och får flera arga blickar på mig när jag krockar med folk. En asiatisk kvinna som jag antar är Katanas mor tittar rakt på mig och hennes ansikte är minst sagt förvånat när hon känner igen mig. Hon höjer handen för att peka på mig men säger ingenting. Jag skakar på huvudet.
- Jag gjorde det inte, säger jag.
Hon svarar inte men fler personer får syn på mig. Sakta men säkert slits all fokus från Katana och riktas istället åt mitt håll. Mitt hjärta bultar hårt mot bröstkorgen när jag ser deras ursinniga ansikten.
- Det är hon! ropar någon och sedan är jakten igång.
Jag hittar inte i Distrikt 2, har aldrig ens satt min fot där. Ändå verkar mina fötter leda mig på rätt väg. Husen här är robusta och byggda i av stenar i olika grå och bruna nyanser. Gatorna är smala och slingrar sig som en labyrint. Under tiden jag springer försöker jag komma på hur jag ska ta mig här ifrån. Jag försöker mer att slå till mig själv så att jag vaknar men det fungerar inte, jag känner ingenting. Plötsligt tar någon med en mörk huva som täcker ansiktet tag i mig och sliter in mig i en portgång. Jag försöker slita mig lös men handen är stark och jag har inget annat val än att följa efter upp för trapporna. När vi passerar en pergamentrulle tycker jag mig se ordet ”Senshi” nedtecknat. Trots att jag känner igen ordet kan jag inte riktigt sätta fingret på vart jag sett det förut. Vi stannar framför en dörr som verkar vara gjord av flera bambustjälkar. Namnet ”Katana” är inristat flera gånger på stjälkarna. Jag minns plötsligt vart jag hört ”Senshi” förut. Det är Katanas efternamn.
Den mystiska personen har försvunnit spårlöst och lämnat mig ensam. Dörren öppnas automatiskt och avslöjar ett rum med karmosinröda väggar. En bred himmelssäng i mörkt körsbärsträ står längs med en av väggarna. Över den har någon målat en stor drake i guld. Sänggaveln vid fotändan är täckt av diverse lyckoamuletter som satts upp lite slarvigt med små kaststjärnor. Bortanför sängen står en halvt genomskinlig skärm i klassisk, japansk stil. Bakom den kan man skymta flera kläder och en guldig sidenklänning har slängts över kanten på skärmen. En stor fyrkantig garderob, även den i asiatisk stil, har ställts diagonalt i ena hörnet.
Åt andra hållet verkar Katana förvara alla sina vapen. Katanas, wakizashis, shurikens, skumma kedjor och ett stort antal andra vapen står eller ligger i långa rader. En sliten träningsdocka står bredvid en liten inomhusfontän som porlar lugnande. På ett lågt träbord som är blankslipat med jadedetaljer står en samling med fotografier, en pappershög och flera små askar. Jag går fram till bordet och har precis lyft upp en gulnande bild av en geisha när det hörs ett skramlande ljud bakom mig.
- Vad gör du här? frågar Katana. Hon håller ett av sina vapen mot min hals.
- Du är död, jag såg dig… säger jag dumt och håller upp händerna. Bilden signar ner mot golvet.
- Ut från min dröm! HÖR DU DET? FÖRSVINN!
När jag inte reagerar höjer hon handen och gör en svepande rörelse med armen. Jag slänger instinktivt upp armarna för att skydda ansiktet när katanan kommer svepande rakt mot mig.
*
Jag sätter mig genast upp. Det tar flera minuter för mig att inse att jag är kvar på arenan. Att jag har drömt allting om distrikten. När jag har lugnat ner mig tillräckligt för att kunna röra på mig tar jag mig försiktigt från sovplatsen för att inte väcka Katana som fortfarande sover. Solen skiner och värmer mig medan jag äter hälften av det sista brödet till frukost. Jag har lagt mig ner för att slappna av en stund när Katana vaknar. Hon verkar må bättre nu för kommer bort till mig och tar tacksamt emot resten av brödet som är kvar. Hela tiden är hon tyst och undvikande och jag funderar på om det är på grund av drömmen, eller om hon helt enkelt gått tillbaka till att bli sitt vanliga jag igen. Till slut kan jag inte hålla mig utan blir tvungen att ta upp samtalsämnet.
- Jag drömde om dig inatt, säger jag försiktigt. Hon svarar utan att titta på mig.
- Jag vet.
- Var det verkligen ditt rum jag såg?
- Tyvärr, ja.
- Så du hade målat bilden jag höll i?
Det rycker lite i hennes käke.
- Ja, säger hon sammanbitet.
- Du målar bra.
- Tack.
Tystnad igen. Jag har börjat irritera mig ganska rejält på den vid det här laget. Varför måste hon vara så krånglig att kommunicera med? Ena dagen är hon sprallig och gör allt för att bli ens vän, andra dagen är hon helt tvärtom. Inåtriktad, tyst och butter. Jag tänker inte ens på att jag suckar högt förrän hon vänder sig mot mig. Jag sitter på helspänn medan hon tittar på mig. Sedan ler hon svagt.
- Det är inte ditt fel, förlåt, säger hon.
- Vad?
- Du kan inte hjälpa att du kom in i min dröm. Jag uppmuntrade dig mer eller mindre till det.
- Jag hade aldrig gått in i den om du…
Hon skrattar till.
- Vad? frågar jag förvånat.
- Du är riktigt nyfiken av dig. Är det bara på mig eller är det folk rent generellt? Har du drömt om andra personer än mig här på arenan?
Till en början vill jag inte svara men mitt rodnande ansikte säger allt så jag ger upp.
- Ja, säger jag till slut.
- Om Neptune?
- Ja.
- Hm, ska jag tolka det här som att du har känslor för både mig och Neptune?
Frågan gör mig helt ställd och jag tittar konstigt på henne.
- N-nej. Alltså… jag… du…
Hon börjar skratta.
- Jag driver med dig! Du har säkert drömt om andra också. Lune? Veil? Vi behandlar starka intryck i drömmar när vi sover. Jag har alltså lämnat ett avtryck hos dig, arigato.
- Vad betyder det egentligen?
- Vad? Arigato?
- Ja.
- Tack.
- Jag gjorde det inte, säger jag.
Hon svarar inte men fler personer får syn på mig. Sakta men säkert slits all fokus från Katana och riktas istället åt mitt håll. Mitt hjärta bultar hårt mot bröstkorgen när jag ser deras ursinniga ansikten.
- Det är hon! ropar någon och sedan är jakten igång.
Jag hittar inte i Distrikt 2, har aldrig ens satt min fot där. Ändå verkar mina fötter leda mig på rätt väg. Husen här är robusta och byggda i av stenar i olika grå och bruna nyanser. Gatorna är smala och slingrar sig som en labyrint. Under tiden jag springer försöker jag komma på hur jag ska ta mig här ifrån. Jag försöker mer att slå till mig själv så att jag vaknar men det fungerar inte, jag känner ingenting. Plötsligt tar någon med en mörk huva som täcker ansiktet tag i mig och sliter in mig i en portgång. Jag försöker slita mig lös men handen är stark och jag har inget annat val än att följa efter upp för trapporna. När vi passerar en pergamentrulle tycker jag mig se ordet ”Senshi” nedtecknat. Trots att jag känner igen ordet kan jag inte riktigt sätta fingret på vart jag sett det förut. Vi stannar framför en dörr som verkar vara gjord av flera bambustjälkar. Namnet ”Katana” är inristat flera gånger på stjälkarna. Jag minns plötsligt vart jag hört ”Senshi” förut. Det är Katanas efternamn.
Den mystiska personen har försvunnit spårlöst och lämnat mig ensam. Dörren öppnas automatiskt och avslöjar ett rum med karmosinröda väggar. En bred himmelssäng i mörkt körsbärsträ står längs med en av väggarna. Över den har någon målat en stor drake i guld. Sänggaveln vid fotändan är täckt av diverse lyckoamuletter som satts upp lite slarvigt med små kaststjärnor. Bortanför sängen står en halvt genomskinlig skärm i klassisk, japansk stil. Bakom den kan man skymta flera kläder och en guldig sidenklänning har slängts över kanten på skärmen. En stor fyrkantig garderob, även den i asiatisk stil, har ställts diagonalt i ena hörnet.
Åt andra hållet verkar Katana förvara alla sina vapen. Katanas, wakizashis, shurikens, skumma kedjor och ett stort antal andra vapen står eller ligger i långa rader. En sliten träningsdocka står bredvid en liten inomhusfontän som porlar lugnande. På ett lågt träbord som är blankslipat med jadedetaljer står en samling med fotografier, en pappershög och flera små askar. Jag går fram till bordet och har precis lyft upp en gulnande bild av en geisha när det hörs ett skramlande ljud bakom mig.
- Vad gör du här? frågar Katana. Hon håller ett av sina vapen mot min hals.
- Du är död, jag såg dig… säger jag dumt och håller upp händerna. Bilden signar ner mot golvet.
- Ut från min dröm! HÖR DU DET? FÖRSVINN!
När jag inte reagerar höjer hon handen och gör en svepande rörelse med armen. Jag slänger instinktivt upp armarna för att skydda ansiktet när katanan kommer svepande rakt mot mig.
*
Jag sätter mig genast upp. Det tar flera minuter för mig att inse att jag är kvar på arenan. Att jag har drömt allting om distrikten. När jag har lugnat ner mig tillräckligt för att kunna röra på mig tar jag mig försiktigt från sovplatsen för att inte väcka Katana som fortfarande sover. Solen skiner och värmer mig medan jag äter hälften av det sista brödet till frukost. Jag har lagt mig ner för att slappna av en stund när Katana vaknar. Hon verkar må bättre nu för kommer bort till mig och tar tacksamt emot resten av brödet som är kvar. Hela tiden är hon tyst och undvikande och jag funderar på om det är på grund av drömmen, eller om hon helt enkelt gått tillbaka till att bli sitt vanliga jag igen. Till slut kan jag inte hålla mig utan blir tvungen att ta upp samtalsämnet.
- Jag drömde om dig inatt, säger jag försiktigt. Hon svarar utan att titta på mig.
- Jag vet.
- Var det verkligen ditt rum jag såg?
- Tyvärr, ja.
- Så du hade målat bilden jag höll i?
Det rycker lite i hennes käke.
- Ja, säger hon sammanbitet.
- Du målar bra.
- Tack.
Tystnad igen. Jag har börjat irritera mig ganska rejält på den vid det här laget. Varför måste hon vara så krånglig att kommunicera med? Ena dagen är hon sprallig och gör allt för att bli ens vän, andra dagen är hon helt tvärtom. Inåtriktad, tyst och butter. Jag tänker inte ens på att jag suckar högt förrän hon vänder sig mot mig. Jag sitter på helspänn medan hon tittar på mig. Sedan ler hon svagt.
- Det är inte ditt fel, förlåt, säger hon.
- Vad?
- Du kan inte hjälpa att du kom in i min dröm. Jag uppmuntrade dig mer eller mindre till det.
- Jag hade aldrig gått in i den om du…
Hon skrattar till.
- Vad? frågar jag förvånat.
- Du är riktigt nyfiken av dig. Är det bara på mig eller är det folk rent generellt? Har du drömt om andra personer än mig här på arenan?
Till en början vill jag inte svara men mitt rodnande ansikte säger allt så jag ger upp.
- Ja, säger jag till slut.
- Om Neptune?
- Ja.
- Hm, ska jag tolka det här som att du har känslor för både mig och Neptune?
Frågan gör mig helt ställd och jag tittar konstigt på henne.
- N-nej. Alltså… jag… du…
Hon börjar skratta.
- Jag driver med dig! Du har säkert drömt om andra också. Lune? Veil? Vi behandlar starka intryck i drömmar när vi sover. Jag har alltså lämnat ett avtryck hos dig, arigato.
- Vad betyder det egentligen?
- Vad? Arigato?
- Ja.
- Tack.
