Kapitel 53
Under förmiddagen sitter vi och försöker komma på varför Finnick egentligen skickade den där gåvan till mig. Flera teorier kommer upp, den ena mer orimlig än den andra och i slutändan har vi ändå inte fått några svar. Jag kan fortsätta diskutera det här i evigheter men Katana blir allt tystare ju längre tiden går. När jag kommer in på mina konspirationsteorier om att han lurat mig och egentligen vill ta livet av mig säger hon ifrån och påpekar att det låter högst orimligt. Varför skulle han vara ute efter att skada en deltagare från ett annat distrikt.
- Han kanske tycker om dig? föreslår jag.
- Efter igår? Inte en chans, fnyser hon.
- Gåvan skickades innan du talade om det här.
- Amethyst, släpp det. Finnick tycker inte mer om mig än någon annan deltagare här. Möjligtvis Neptune eller Sirene som är från hans distrikt, men de är båda ute ur Spelen så varför skulle han favorisera en av oss?
Jag vill säga att Huvudstaden kanske har manipulerat honom till att göra det men inser att vi blir avlyssnade varenda sekund. Då är det säkrast att hålla tyst om allt som Huvudstaden eller spelledarna skulle kunna uppfatta som kritik. Speciellt i ett så kritiskt läge som nu. Ett enda litet snedsteg kan innebära att de tär mitt porträtt som visas på himlen nästa gång. På tal om porträtten… jag börjar gå igenom dem i huvudet och gör ett förvånat utrop när jag är klar.
- Vad? frågar Katana.
- S-Sirene, stammar jag.
- Ja? Vad är det med henne? säger Katana förvirrat.
- Jag antog att hon blev uppäten av mutationerna, men nu när jag tänker efter har jag inte sett hennes ansikte på himlen, och jag hörde ingen kanon vid sjön. Gjorde du?
- Njaej… jag minns faktiskt inte. Men nu när du säger det så…
- En av oss kan ha missat hennes bortgång, men det låter inte så troligt att vi båda missade den. Det här måste betyda att hon fortfarande är med i tävlingen. Alltså skulle det vara mer logiskt om Finnick skickade förgiftad mat till mig för att hålla ”sin” deltagare vid liv.
- Jag går med på att vi kan ha missat att Sirene är vid liv men släpp det där med att Finnick försöker ta livet av dig. Det gör han inte, jag lovar.
- Hur kan du veta det?
- Jag bara vet det.
- Det var nog det sämsta svaret du någonsin kommit med.
- Lev med att jag är dålig på att svara på frågor då!
Hennes snäsiga svar betonar att diskussionen är över och hon lämnar mig ensam för att återgå till att vila istället. Jag tittar ilsket efter henne men försöker lugna ner mig genom att intala mig själv att hon är sjuk och att hon behöver mycket sömn. Speciellt nu när oddsen har ändrats. Hur kan vi ha missat att Sirene fortfarande lever? Hade jag vetat det hade jag antagligen sökt mig till henne istället för Katana. Vi hade säkert klarat oss bättre, vi kanske till och med hade kunnat rädda Chrome. Men det går inte att ändra på det förflutna. För tillfället har jag ingen större lust att leta upp Sirene. Vad ska jag göra om jag väl hittar henne liksom? Vi blev nära vänner, och jag har ingen större lust att skada henne. Jag skulle kunna överlåta det åt Katana men med tanke på hur hon mår skulle det vara samma sak som att sända henne rakt i famnen på liemannen. Nej, förr eller senare kommer jag att tvingas möta Sirene… Om inte Finnick har gjort jobbet åt henne genom den där gåvan. Några turkosa hårslingor dinglar ner framför mitt ansikte och när jag tittar upp ser jag Katana som lutar sig över mig.
- Jag är törstig, vi går ner till floden, säger hon kort.
- Du borde inte röra på dig, jag kan hämta det åt dig, erbjuder jag mig hastigt.
- Så svag är jag inte. Skärp dig, Amethyst. Du får mig att känna mig som din mormor eller någonting.
- Jag skulle inte tro att Pearl behöver hjälp med någonting.
- Förlåt, jag glömde bort att legendariskt blod flyter i dina ådror. Jag går i alla fall ner till vattnet nu. Du får följa med om du vill.
Hon svassar iväg. Stegen är inte lika graciösa som de än gång varit, men hon är fortfarande långt smidigare än de flesta andra. Inklusive jag själv. Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon menar och halvspringer ikapp henne. Hon stannar nära några stenar där vattnet forsar lite extra våldsamt. Där sätter hon sig ner och kupar sina händer i den klara vätskan. Ljudet brusar högt i mina öron och iskalla droppar blöter ner mig när jag hukar mig bredvid henne. Hennes läppar rör sig knappt när hon mumlar:
- Innan jag berättar någonting för dig vill jag ha någonting i utbyte.
- Vad? säger jag och låtsas som om jag måste skölja av händerna.
- Förutse min framtid.
- Jag har redan sagt att jag inte kan spå folk på begäran.
- Försök. Svara åtminstone på om det är du eller Sirene som kommer avsluta min tid på arenan.
Med en suck tar jag tag i hennes hand och följer de fina linjerna. Hon väntar tålmodigt i flera minuter innan jag släpper taget om den med en beklagande min.
- Du kommer inte komma från Arenan levande, men både jag och Sirene är oskyldiga. Jag kan inte se vem eller vad som blir ditt slut, tyvärr.
- Okej…
- Din tur att berätta vad du döljer för Huvudstaden.
- Vem har sagt att jag döljer det från Huvudstaden?
- Du tar dig till det mest högljudda stället som går att hitta i närheten och pratar ovanligt lågt. Det måste innebära att du inte vill att de ska höra dig.
- Kan du inte försöka läsa mina tankar? frågar hon. Jag skakar på huvudet.
- Det fungerar inte så.
- Men det är värt ett försök.
Ännu en suck undslipper mina läppar när jag tittar in i hennes ögon och försöker fokusera på att utläsa någonting. Det känns väldigt dumt att sitta och glo på varandra och jag antar att det här kommer starta rykten bland tittarna, men jag bryr mig ärligt talat inte längre. Efter ett tag, när till och med Katana börjar bli otålig, ger jag dock upp. Hon drar besvärat handen genom håret och tittar ut över vattnet. Jag antar att hon försöker komma på hur hon ska formulera sig så jag säger ingenting utan roar mig med att rita sirliga mönster på stenarna genom att doppa pekfingret i strömmen och göra blöta streck. Till slut får hon någonting beslutsamt i blicken och tar ett djupt andetag.
- Det jag säger nu stannar mellan oss för all framtid. Vårt samtal kommer aldrig ha ägt rum, förstått?
- Han kanske tycker om dig? föreslår jag.
- Efter igår? Inte en chans, fnyser hon.
- Gåvan skickades innan du talade om det här.
- Amethyst, släpp det. Finnick tycker inte mer om mig än någon annan deltagare här. Möjligtvis Neptune eller Sirene som är från hans distrikt, men de är båda ute ur Spelen så varför skulle han favorisera en av oss?
Jag vill säga att Huvudstaden kanske har manipulerat honom till att göra det men inser att vi blir avlyssnade varenda sekund. Då är det säkrast att hålla tyst om allt som Huvudstaden eller spelledarna skulle kunna uppfatta som kritik. Speciellt i ett så kritiskt läge som nu. Ett enda litet snedsteg kan innebära att de tär mitt porträtt som visas på himlen nästa gång. På tal om porträtten… jag börjar gå igenom dem i huvudet och gör ett förvånat utrop när jag är klar.
- Vad? frågar Katana.
- S-Sirene, stammar jag.
- Ja? Vad är det med henne? säger Katana förvirrat.
- Jag antog att hon blev uppäten av mutationerna, men nu när jag tänker efter har jag inte sett hennes ansikte på himlen, och jag hörde ingen kanon vid sjön. Gjorde du?
- Njaej… jag minns faktiskt inte. Men nu när du säger det så…
- En av oss kan ha missat hennes bortgång, men det låter inte så troligt att vi båda missade den. Det här måste betyda att hon fortfarande är med i tävlingen. Alltså skulle det vara mer logiskt om Finnick skickade förgiftad mat till mig för att hålla ”sin” deltagare vid liv.
- Jag går med på att vi kan ha missat att Sirene är vid liv men släpp det där med att Finnick försöker ta livet av dig. Det gör han inte, jag lovar.
- Hur kan du veta det?
- Jag bara vet det.
- Det var nog det sämsta svaret du någonsin kommit med.
- Lev med att jag är dålig på att svara på frågor då!
Hennes snäsiga svar betonar att diskussionen är över och hon lämnar mig ensam för att återgå till att vila istället. Jag tittar ilsket efter henne men försöker lugna ner mig genom att intala mig själv att hon är sjuk och att hon behöver mycket sömn. Speciellt nu när oddsen har ändrats. Hur kan vi ha missat att Sirene fortfarande lever? Hade jag vetat det hade jag antagligen sökt mig till henne istället för Katana. Vi hade säkert klarat oss bättre, vi kanske till och med hade kunnat rädda Chrome. Men det går inte att ändra på det förflutna. För tillfället har jag ingen större lust att leta upp Sirene. Vad ska jag göra om jag väl hittar henne liksom? Vi blev nära vänner, och jag har ingen större lust att skada henne. Jag skulle kunna överlåta det åt Katana men med tanke på hur hon mår skulle det vara samma sak som att sända henne rakt i famnen på liemannen. Nej, förr eller senare kommer jag att tvingas möta Sirene… Om inte Finnick har gjort jobbet åt henne genom den där gåvan. Några turkosa hårslingor dinglar ner framför mitt ansikte och när jag tittar upp ser jag Katana som lutar sig över mig.
- Jag är törstig, vi går ner till floden, säger hon kort.
- Du borde inte röra på dig, jag kan hämta det åt dig, erbjuder jag mig hastigt.
- Så svag är jag inte. Skärp dig, Amethyst. Du får mig att känna mig som din mormor eller någonting.
- Jag skulle inte tro att Pearl behöver hjälp med någonting.
- Förlåt, jag glömde bort att legendariskt blod flyter i dina ådror. Jag går i alla fall ner till vattnet nu. Du får följa med om du vill.
Hon svassar iväg. Stegen är inte lika graciösa som de än gång varit, men hon är fortfarande långt smidigare än de flesta andra. Inklusive jag själv. Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon menar och halvspringer ikapp henne. Hon stannar nära några stenar där vattnet forsar lite extra våldsamt. Där sätter hon sig ner och kupar sina händer i den klara vätskan. Ljudet brusar högt i mina öron och iskalla droppar blöter ner mig när jag hukar mig bredvid henne. Hennes läppar rör sig knappt när hon mumlar:
- Innan jag berättar någonting för dig vill jag ha någonting i utbyte.
- Vad? säger jag och låtsas som om jag måste skölja av händerna.
- Förutse min framtid.
- Jag har redan sagt att jag inte kan spå folk på begäran.
- Försök. Svara åtminstone på om det är du eller Sirene som kommer avsluta min tid på arenan.
Med en suck tar jag tag i hennes hand och följer de fina linjerna. Hon väntar tålmodigt i flera minuter innan jag släpper taget om den med en beklagande min.
- Du kommer inte komma från Arenan levande, men både jag och Sirene är oskyldiga. Jag kan inte se vem eller vad som blir ditt slut, tyvärr.
- Okej…
- Din tur att berätta vad du döljer för Huvudstaden.
- Vem har sagt att jag döljer det från Huvudstaden?
- Du tar dig till det mest högljudda stället som går att hitta i närheten och pratar ovanligt lågt. Det måste innebära att du inte vill att de ska höra dig.
- Kan du inte försöka läsa mina tankar? frågar hon. Jag skakar på huvudet.
- Det fungerar inte så.
- Men det är värt ett försök.
Ännu en suck undslipper mina läppar när jag tittar in i hennes ögon och försöker fokusera på att utläsa någonting. Det känns väldigt dumt att sitta och glo på varandra och jag antar att det här kommer starta rykten bland tittarna, men jag bryr mig ärligt talat inte längre. Efter ett tag, när till och med Katana börjar bli otålig, ger jag dock upp. Hon drar besvärat handen genom håret och tittar ut över vattnet. Jag antar att hon försöker komma på hur hon ska formulera sig så jag säger ingenting utan roar mig med att rita sirliga mönster på stenarna genom att doppa pekfingret i strömmen och göra blöta streck. Till slut får hon någonting beslutsamt i blicken och tar ett djupt andetag.
- Det jag säger nu stannar mellan oss för all framtid. Vårt samtal kommer aldrig ha ägt rum, förstått?
