Kapitel 54
- Ta inte det här fel nu. Jag har trivts med dig den senaste tiden, men det är inte därför jag har bestämt mig för att du ska vinna. Mitt beslut fattades långt innan det. När vi fortfarande var kvar i Huvudstaden. Jag slåss inte för din överlevnad, utan för Panems frihet.… Det är så svårt att förklara det här…
- Försök ändå, snälla? Vi har gott om tid på oss.
- Nej, det är det vi inte har. Snart kommer de att undra varför vi sitter här så länge och försöka få mikrofoner och kameror att komma närmare oss. Men okej, jag antar att du har hört historien om Distrikt 13?
En ofrivillig rysning går igenom min kropp när Katana nämner Distrikt 13. När Panem grundades delade Huvudstaden upp landet i tretton distrikt. Alla distrikt fick som uppgift att leverera olika råvaror till Huvudstaden som i sin tur fördelade det mellan befolkningen. Jag vet inte säkert vad Distrikt Trettons huvudsakliga transporter var, men jag skulle tro att de försedde Huvudstaden med grafit även om det går rykten om att de egentligen ägnade sig åt kärnkraft. För ungefär 70 år sedan utbröt ett inbördeskrig i Panem som Huvudstaden vann. Det var efter detta krig som Hungerspelen skapades för att skrämma distrikten till lydnad. Under kriget var det många distrikt som förstördes, men inget distrikt blev utsatt för värre bombningar än Distrikt 13. Det jämnades med marken och är fortfarande obeboeligt. Varje år får vi se filmer från det där man fortfarande kan se hur de giftiga ångorna från kraftfulla sprängladdningar läcker upp mellan ruinerna.
- Så till att börja med; Distrikt 13 existerar fortfarande.
Jag stirrar misstroget på Katana.
- Det är omöjligt, du måste också ha sett filmen där de visar…
- Ja, det har jag. Och jag har precis som många andra noterat att det är samma film varje år. I en scen kan man se en fågel flyga. Det är samma fågel, varje gång. Huvudstaden vill inte att vi ska se hur Distrikt 13 ser ut idag.
- Vet du hur det ser ut?
- Nej, jag vet bara att det har samlats folk där under flera decennier. Rebeller som sökt en fristad och som inte vill annat än att störta Huvudstaden. Och det är här du kommer in i bilden.
- Katana… Fram tills för några dagar sedan kunde jag knappt skada en människa. Och nu kommer du och säger att jag mer eller mindre ska göra uppror mot en hel stad? Jag vet att jag är feg, men jag skulle aldrig våga sätta mig upp mot Huvudstaden. Det är sånt som du är stark nog för att göra, varför vill de inte ha dig istället?
- De ville det först… men sen fick de reda på min… defekt. Men de fick även reda på din gåva innan du skickades in på Arenan.
- Hur är det möjligt?
- För att spelledaren Plutarch Heavensbee är en av rebellernas spioner i Huvudstaden.
Om det inte vore för att Katana låter gravallvarlig skulle jag tro att hon yrade på grund av sin sjukdom. Att Distrikt 13 existerar och att Plutarch Heavensbee leder någon hemlig rebellgrupp som vill störta Huvudstaden låter absurt. Dessutom, på vilket sätt skulle jag kunna hjälpa dem? Jag är bara… Amethyst. En tjej från Distrikt 1 som haft otrolig otur på senaste tiden.
- Under din uppvisning förutsåg du Huvudstadens fall. Plutarch pratade med dig om det här, eller hur?
- Hur visste du att… börjar jag men inser att frågan är överflödig. Det är bara att låta Katana berätta klart och förhoppningsvis förstå hur åtminstone hälften av det hänger ihop efteråt.
- Du sa ett namn under ditt transliknande tillstånd, Katniss Everdeen. En flicka med grå ögon, mörkt hår i en fläta och med pilbågar som sitt främsta vapen. Du pratade även om en härmskrika och beskrev en mörkhårig, ung man och en blond pojke i övre tonåren. Sedan Plutarch vidarebefordrade informationen har rebellerna i hemlighet letat efter den här flickan och lyckats få upp ett antal träffar i de olika distrikten. De två troligaste befinner i Distrikt 4 och i Distrikt 12.
- Vilka fler vet om det här?
- Jag vet inte om alla, men en av dem är Finnick Odair. Det är därför jag är säker på att han inte försöker ta livet av dig – tvärtom. Din gåva skulle vara till otroligt stor hjälp för rebellerna så jag antar att de gör sitt yttersta för att hålla dig vid liv. Cashmere och Gloss är dock omedvetna om vad som pågår. Så vad du än gör, säg ingenting till dem.
- Visste några andra deltagare om det här? Sirene?
- Sirene vet ingenting om det här, men man misstänkte att pojken från Distrikt 5, Suetidi, hade varit i närheten när Finnick pratade med Plutarch precis innan spelens början…
- … Det var därför hans platta sprängdes så fort han kom upp på Arenan. Han tappade ingenting, de ville bara försäkra sig om att han inte skulle föra vidare informationen?
- Troligtvis, ja.
Paniken kommer långsamt krypande när jag inser hur mycket som varit planerat redan från första början. Det är inte bara Huvudstaden, utan även rebellerna som styr över mitt liv. En av dem sitter just nu i ett kontrollrum och styr över spelens utgång.
- Du inser säkert hur allvarlig situationen är. Om någon får veta det här är det fler än ett huvud som ryker, precis som i din dröm inatt. Men jag tycker ändå att du borde få veta om planen. På så vis förstår du förhoppningsvis vad som väntar dig när du kommer tillbaka till ditt distrikt, och varför jag har agerat som jag gjort här på Arenan. Jag står på rebellernas sida, vi vill få slut på Hungerspelen en gång för alla. Du kan vara med och påverka. Du kan rädda din syster från att möta samma öde som Neptune och Chrome.
Självklart slår Katana mot mina svaga punkter. Hon är, som jag tidigare nämnt, läskigt smart och taktisk. Hur skulle jag kunna förråda rebellerna om jag vet att hela min familjs liv står på spel? Jag är fast i en omöjlig situation. På sätt och vis ångrar jag att jag bad Katana berätta allt för mig. Det hade varit mycket lättare om jag varit omedveten om vad som skett runt mig åtminstone ett tag till. Samtidigt har det här gett mig ytterligare anledning att kämpa. Precis som Katana slåss jag inte längre för min egen överlevnad, utan för Panems frihet. Men är det verkligen vad jag vill? Vill jag bli fri från Huvudstadens grymma spel bara för att kastas in i nya intriger och försätta mig i en mer sårbar situation än någonsin? Egentligen finns det bara en enda väg till total frihet men till skillnad från Chrome är jag rädd för att ta ödet i mina egna händer.
- Hör du? frågar Katana plötsligt.
- Nej, vad? säger jag.
- Precis…
Först förstår jag inte vad hon menar, men så inser jag att hon syftar på den obehagliga tystnaden. Vattnet har slutat forsa och flyter stilla fram. Hur länge har det varit såhär? Är det möjligt att Huvudstaden har hört allt som sagts? Jag utbyter några nervösa blickar med Katana. Det är då jag ser den. Mutationen.
- Försök ändå, snälla? Vi har gott om tid på oss.
- Nej, det är det vi inte har. Snart kommer de att undra varför vi sitter här så länge och försöka få mikrofoner och kameror att komma närmare oss. Men okej, jag antar att du har hört historien om Distrikt 13?
En ofrivillig rysning går igenom min kropp när Katana nämner Distrikt 13. När Panem grundades delade Huvudstaden upp landet i tretton distrikt. Alla distrikt fick som uppgift att leverera olika råvaror till Huvudstaden som i sin tur fördelade det mellan befolkningen. Jag vet inte säkert vad Distrikt Trettons huvudsakliga transporter var, men jag skulle tro att de försedde Huvudstaden med grafit även om det går rykten om att de egentligen ägnade sig åt kärnkraft. För ungefär 70 år sedan utbröt ett inbördeskrig i Panem som Huvudstaden vann. Det var efter detta krig som Hungerspelen skapades för att skrämma distrikten till lydnad. Under kriget var det många distrikt som förstördes, men inget distrikt blev utsatt för värre bombningar än Distrikt 13. Det jämnades med marken och är fortfarande obeboeligt. Varje år får vi se filmer från det där man fortfarande kan se hur de giftiga ångorna från kraftfulla sprängladdningar läcker upp mellan ruinerna.
- Så till att börja med; Distrikt 13 existerar fortfarande.
Jag stirrar misstroget på Katana.
- Det är omöjligt, du måste också ha sett filmen där de visar…
- Ja, det har jag. Och jag har precis som många andra noterat att det är samma film varje år. I en scen kan man se en fågel flyga. Det är samma fågel, varje gång. Huvudstaden vill inte att vi ska se hur Distrikt 13 ser ut idag.
- Vet du hur det ser ut?
- Nej, jag vet bara att det har samlats folk där under flera decennier. Rebeller som sökt en fristad och som inte vill annat än att störta Huvudstaden. Och det är här du kommer in i bilden.
- Katana… Fram tills för några dagar sedan kunde jag knappt skada en människa. Och nu kommer du och säger att jag mer eller mindre ska göra uppror mot en hel stad? Jag vet att jag är feg, men jag skulle aldrig våga sätta mig upp mot Huvudstaden. Det är sånt som du är stark nog för att göra, varför vill de inte ha dig istället?
- De ville det först… men sen fick de reda på min… defekt. Men de fick även reda på din gåva innan du skickades in på Arenan.
- Hur är det möjligt?
- För att spelledaren Plutarch Heavensbee är en av rebellernas spioner i Huvudstaden.
Om det inte vore för att Katana låter gravallvarlig skulle jag tro att hon yrade på grund av sin sjukdom. Att Distrikt 13 existerar och att Plutarch Heavensbee leder någon hemlig rebellgrupp som vill störta Huvudstaden låter absurt. Dessutom, på vilket sätt skulle jag kunna hjälpa dem? Jag är bara… Amethyst. En tjej från Distrikt 1 som haft otrolig otur på senaste tiden.
- Under din uppvisning förutsåg du Huvudstadens fall. Plutarch pratade med dig om det här, eller hur?
- Hur visste du att… börjar jag men inser att frågan är överflödig. Det är bara att låta Katana berätta klart och förhoppningsvis förstå hur åtminstone hälften av det hänger ihop efteråt.
- Du sa ett namn under ditt transliknande tillstånd, Katniss Everdeen. En flicka med grå ögon, mörkt hår i en fläta och med pilbågar som sitt främsta vapen. Du pratade även om en härmskrika och beskrev en mörkhårig, ung man och en blond pojke i övre tonåren. Sedan Plutarch vidarebefordrade informationen har rebellerna i hemlighet letat efter den här flickan och lyckats få upp ett antal träffar i de olika distrikten. De två troligaste befinner i Distrikt 4 och i Distrikt 12.
- Vilka fler vet om det här?
- Jag vet inte om alla, men en av dem är Finnick Odair. Det är därför jag är säker på att han inte försöker ta livet av dig – tvärtom. Din gåva skulle vara till otroligt stor hjälp för rebellerna så jag antar att de gör sitt yttersta för att hålla dig vid liv. Cashmere och Gloss är dock omedvetna om vad som pågår. Så vad du än gör, säg ingenting till dem.
- Visste några andra deltagare om det här? Sirene?
- Sirene vet ingenting om det här, men man misstänkte att pojken från Distrikt 5, Suetidi, hade varit i närheten när Finnick pratade med Plutarch precis innan spelens början…
- … Det var därför hans platta sprängdes så fort han kom upp på Arenan. Han tappade ingenting, de ville bara försäkra sig om att han inte skulle föra vidare informationen?
- Troligtvis, ja.
Paniken kommer långsamt krypande när jag inser hur mycket som varit planerat redan från första början. Det är inte bara Huvudstaden, utan även rebellerna som styr över mitt liv. En av dem sitter just nu i ett kontrollrum och styr över spelens utgång.
- Du inser säkert hur allvarlig situationen är. Om någon får veta det här är det fler än ett huvud som ryker, precis som i din dröm inatt. Men jag tycker ändå att du borde få veta om planen. På så vis förstår du förhoppningsvis vad som väntar dig när du kommer tillbaka till ditt distrikt, och varför jag har agerat som jag gjort här på Arenan. Jag står på rebellernas sida, vi vill få slut på Hungerspelen en gång för alla. Du kan vara med och påverka. Du kan rädda din syster från att möta samma öde som Neptune och Chrome.
Självklart slår Katana mot mina svaga punkter. Hon är, som jag tidigare nämnt, läskigt smart och taktisk. Hur skulle jag kunna förråda rebellerna om jag vet att hela min familjs liv står på spel? Jag är fast i en omöjlig situation. På sätt och vis ångrar jag att jag bad Katana berätta allt för mig. Det hade varit mycket lättare om jag varit omedveten om vad som skett runt mig åtminstone ett tag till. Samtidigt har det här gett mig ytterligare anledning att kämpa. Precis som Katana slåss jag inte längre för min egen överlevnad, utan för Panems frihet. Men är det verkligen vad jag vill? Vill jag bli fri från Huvudstadens grymma spel bara för att kastas in i nya intriger och försätta mig i en mer sårbar situation än någonsin? Egentligen finns det bara en enda väg till total frihet men till skillnad från Chrome är jag rädd för att ta ödet i mina egna händer.
- Hör du? frågar Katana plötsligt.
- Nej, vad? säger jag.
- Precis…
Först förstår jag inte vad hon menar, men så inser jag att hon syftar på den obehagliga tystnaden. Vattnet har slutat forsa och flyter stilla fram. Hur länge har det varit såhär? Är det möjligt att Huvudstaden har hört allt som sagts? Jag utbyter några nervösa blickar med Katana. Det är då jag ser den. Mutationen.
