Kapitel 55
- Akta!
Katana rycker till och tittar sig förvirrat omkring men hon sitter med ryggen mot vattnet och är inte tillräckligt snabb. Trots att jag backar undan och försöker dra henne med mig hinner mutationens tänder slutas runt hennes ena vad. Jag lyckas få tag på min wakizashi och skadar nosen på mutationen. Den fnyser till och hugger istället efter mig men missar med så mycket att jag nästan tror att den inte ens försöker ordentligt. Såret i Katanas ben ser allvarligt ut och hon är blek i ansiktet. Trots det skriker hon inte utan biter envist ihop och sträcker sig efter sina vapen. Nästa gång mutationen anfaller har hon i alla fall hunnit vända sig om men den kastar sig bokstavligt talat över henne och pressar fast henne mot stenen nedanför.
- Amethyst, spring! skriker hon halvkvävt men jag står envist kvar. Jag har inte råd att förlora Katana också.
Mutationen ger ifrån sig ett hemskt läte nästa gång jag gör ett utfall mot den och skadar dess fenor denna gången. Den rycker krampaktigt på stenen och jag ser att den här, till skillnad från de tidigare, även har sylvassa klor. Den är dock mindre än ”Neptunes” mutation, vilket borde underlätta för mig. När jag drar fram min katana hinner den räkna ut vad jag tänker göra och sprattlar sig ner i vattnet igen. Jag tar tillfället i akt och lyckas släpa upp Katana ännu längre på stranden. Hon är täckt av små rispor som de hårda fjällen gjort mot hennes hud och kläderna är helt söndertrasade.
- Spring, upprepar hon med raspig röst.
- Nej.
- Har du inte lyssnat på vad jag sagt den senaste halvtimmen? Se till att sätta dig i säkerhet! morrar hon.
- Du har själv sagt att min största svaghet är att jag hela tiden känner en skyldighet att hjälpa andra. I det här fallet passar den bra ihop med min styrka, som är min envishet.
- När det kommer till dina vänner och din familj får du mer än gärna visa omtänksamhet, men det här är liksom fel tillfälle! Leta upp Sirene istället, jag har gjort allt jag kan. Den största tjänsten du kan göra för mig är att se till att komma tillbaka till ditt distrikt i säkerhet!
- Det är inte säkert att jag är den som går vinnande ur det här.
- Du måste i alla fall försöka. Och en sak till… Att gråta över mig är bortkastade tårar. Jag har uppnått vad jag ville i spelen och du behöver spara all energi du kan få för att vinna över Sirene, okej?
- Du kan inte bestämma om jag…
- Lycka till, Amethyst.
Det går för fort för att jag ska hinna reagera. Mutationen har slängt sig upp efter Katana och med ett enda knyck drar den ner henne i vattnet. Precis som när jag mötte Veil blir jag helt paralyserad och har ingen aning om hur jag ska styra min kropp. Hennes förvånade utrop ringer i mina öron och dör ut när hon försvinner ner under utan. Sedan, utan förvarning, verkar det som om någon fördämning brister och vattnet börjar forsa som vanligt igen. Vitt skum yr runt, kalla droppar stänker upp på stenarna och gör dem hala.
- Katana!
Äntligen kan jag röra mig igen och rusar mot strandkanten. Mutationen möter mig så fort jag kommer fram och jag hugger instinktivt efter den. Innan den försvinner ner i vattnet igen hinner jag uppfatta Suetidis ögon. Någonting turkost virvlar runt i strömmen och jag funderar på hur jag ska kunna dra upp Katana. Innerst inne vet jag ändå att det är för sent. Som i slow motion ser jag hur hon drivs med vattnet och faller ner i den mörka ravinen. Samtidigt som mutationen också sugs över kanten hörs det omisskännliga ljudet av kanonen som avfyras.
Jag är själv inte medveten om att jag skriker förrän det forsande vattnet lugnar ner sig. Först då uppfattar jag min egen röst som skriker ut Katanas namn och ekar mellan ravinens väggar. Det är önsketänkande, men jag hoppas på att hon överlevde fallet. Försiktigt klättrar jag fram till kanten och tittar ner. Det är nästan så att jag får svindel och jag ryggar snabbt tillbaka. Min puls skenar iväg och hjärtat bultar hårt mot bröstkorgen. Trots höjdrädslan tar jag mig fram och tittar ner igen. Jag får verkligen perspektiv på hur djupt det är när jag ser en svävare, till synes inte större än ett ankägg där nere. Den måste vara ovanligt liten, eller så blir ravinen bredare ju längre ner man kommer. Jag backar långsamt undan och kryper ihop till en liten boll. Samma tankar upprepas om och om igen i mitt huvud. ”Hon kommer inte tillbaka. Vackra, starka, intelligenta Katana är borta för alltid.”. Det är inte möjligt, får inte vara sant. Jag gömmer ansiktet i händerna och försöker vända bort det från kamerorna som antagligen bevakar mig med spänt intresse. Men även om tårarna är nära bestämmer jag mig för att uppfylla Katanas önskemål och håller envist tillbaka dem.
*
Efter ett tag inser jag att jag inte kan ligga kvar och stirra ut i luften framför mig hur länge som helst. Långsamt reser jag mig från marken och sträcker ut mina stela leder. Med ett närapå apatisk ansiktsuttryck stapplar jag mig fram till klippan där hennes katana och en shuriken fortfarande ligger kvar. Med stela fingrar lyfter jag upp dem och tar med dem till det lilla lägret vi ändå fick ihop. Bladen vi sov på har skrumpnat ihop och prasslar när jag trampar på dem. Sirene kan antagligen höra mig på flera hundra meters avstånd men just nu känns det som om det gör detsamma om hon hittar mig.
Att röja undan efter Chrome var jobbigt, även om jag inte var så delaktig. Men det är ingenting emot att försöka samla ihop alla mina och Katanas saker. Vid tidpunkten för Chromes död hade jag ändå någon att prata med, nu är jag alldeles ensam. När jag ser några turkosa hårstrån som sitter fast på hennes väska är tårarna inte långt borta och jag inser hur patetisk jag måste se ut som har svårt att borsta ner dem på marken där de verkar försvinna bland alla löv. ”Skärp dig, Amethyst”, tänker jag. Neptune, Chrome, Katana… de har alla fallit för min skull och jag kan inte ge upp nu.
Det känns lite pinsamt att rota igenom hennes tillhörigheter, samtidigt som det är väldigt spännande. Hon har dessvärre inte så mycket intressanta saker. Grundutrustningen som ligger i väskan är samma som jag har, med vissa färgändringar. Hon har dock kvar de två stickorna som hon brukade sätta upp sitt hår med. Jag bestämmer mig för att försöka mig på att göra hennes frisyr och samlar ihop mina fuktiga lockar till en knut. Sedan sätter jag försiktigt i de två stickorna. Av någon anledning får det mig att känna mig lite bättre till mods. I ytterfacket på väskan hittar jag en papperslapp som liknar de jag fått av Cashmere och Finnick. Bokstäverna har suddats ut med tiden och är svårtydda, men jag ser att lappen är signerad ”E” vilket får mig att minnas att hon hade en mentor som hette Enobaria. Alltså har hon fått en gåva utan att jag vet om det. När och vad den innehöll har jag dessvärre ingen aning om.
Jackan hon lämnat kvar innehåller mer personliga ting. Det första jag får upp är en liten lyckoamulett som troligtvis var hennes maskot. Jag tvekar en stund men sedan lägger jag den i fickan. Av någon anledning känner jag mig inte helt bekväm med att hänga den runt halsen som jag gjorde med Neptunes hajtand. Jag hittar även en träring som jag antar har tillhört Acacia då det är ett ”A” och en bild på ett träd inbränd i den. Ringen låter jag ligga kvar, jag träffade aldrig Acacia och det känns lite som att plundra någons grav om jag bara plockar på mig allt jag hittar. När jag hittar en brun flaska lyckas jag koppla ihop den med gåvan och inser att Katana bad om någon medicin som kunde ge henne mer tid. I en innerficka ligger två broscher som verkar matcha varandra. Den grova designen och mörka, nästan sotiga, metallen gör att jag genast tänker på Distrikt 12 och inser att de måste vara Sukari och Jeromes. Jag funderar på varför hon har sparat på alla dessa maskotar. Det är inte som om hon skulle ha någon användning för dem i alla fall. Försiktigt nålar jag fast broscherna på min tröja innan jag trycker ner hennes jacka i väskan.
På kvällen tar jag en paus för att lyssna på nationalsången som spelas, och titta på Katanas ansikte som projiceras på himlen. De har tagit ett fotografi där hon ser fokuserad och vildsint ut, som om hon är mitt inne i en strid och jag antar att det är så andra kommer minnas henne, även om jag inte håller med dem. Jag hade snarare valt en bild där hon inte ser lika barbarisk ut, utan mer tankfull. Det är trots allt så jag såg, och ser, på henne. När jag ser bilden kommer minnen från mutationen tillbaka och jag blir påmind om Suetidis ögon. Det får mig att börja tänka. De mer eller mindre valde Neptune åt mig, så varför Suetidi för Katana? Det var inte som om de hade någonting gemensamt. Om inte… Plötsligt slår det mig. Det var som en varning till oss båda. Spelledarna måste ha uppfattat delar av vårt samtal trots att vi var försiktiga. Katana berättade för mycket, så de gjorde sig av med henne. Jag sväljer nervöst. Vad jag vet finns det bara en spelledare som är införstådd med den här planen. Plutarch Heavensbee eliminerade Katana.
Katana rycker till och tittar sig förvirrat omkring men hon sitter med ryggen mot vattnet och är inte tillräckligt snabb. Trots att jag backar undan och försöker dra henne med mig hinner mutationens tänder slutas runt hennes ena vad. Jag lyckas få tag på min wakizashi och skadar nosen på mutationen. Den fnyser till och hugger istället efter mig men missar med så mycket att jag nästan tror att den inte ens försöker ordentligt. Såret i Katanas ben ser allvarligt ut och hon är blek i ansiktet. Trots det skriker hon inte utan biter envist ihop och sträcker sig efter sina vapen. Nästa gång mutationen anfaller har hon i alla fall hunnit vända sig om men den kastar sig bokstavligt talat över henne och pressar fast henne mot stenen nedanför.
- Amethyst, spring! skriker hon halvkvävt men jag står envist kvar. Jag har inte råd att förlora Katana också.
Mutationen ger ifrån sig ett hemskt läte nästa gång jag gör ett utfall mot den och skadar dess fenor denna gången. Den rycker krampaktigt på stenen och jag ser att den här, till skillnad från de tidigare, även har sylvassa klor. Den är dock mindre än ”Neptunes” mutation, vilket borde underlätta för mig. När jag drar fram min katana hinner den räkna ut vad jag tänker göra och sprattlar sig ner i vattnet igen. Jag tar tillfället i akt och lyckas släpa upp Katana ännu längre på stranden. Hon är täckt av små rispor som de hårda fjällen gjort mot hennes hud och kläderna är helt söndertrasade.
- Spring, upprepar hon med raspig röst.
- Nej.
- Har du inte lyssnat på vad jag sagt den senaste halvtimmen? Se till att sätta dig i säkerhet! morrar hon.
- Du har själv sagt att min största svaghet är att jag hela tiden känner en skyldighet att hjälpa andra. I det här fallet passar den bra ihop med min styrka, som är min envishet.
- När det kommer till dina vänner och din familj får du mer än gärna visa omtänksamhet, men det här är liksom fel tillfälle! Leta upp Sirene istället, jag har gjort allt jag kan. Den största tjänsten du kan göra för mig är att se till att komma tillbaka till ditt distrikt i säkerhet!
- Det är inte säkert att jag är den som går vinnande ur det här.
- Du måste i alla fall försöka. Och en sak till… Att gråta över mig är bortkastade tårar. Jag har uppnått vad jag ville i spelen och du behöver spara all energi du kan få för att vinna över Sirene, okej?
- Du kan inte bestämma om jag…
- Lycka till, Amethyst.
Det går för fort för att jag ska hinna reagera. Mutationen har slängt sig upp efter Katana och med ett enda knyck drar den ner henne i vattnet. Precis som när jag mötte Veil blir jag helt paralyserad och har ingen aning om hur jag ska styra min kropp. Hennes förvånade utrop ringer i mina öron och dör ut när hon försvinner ner under utan. Sedan, utan förvarning, verkar det som om någon fördämning brister och vattnet börjar forsa som vanligt igen. Vitt skum yr runt, kalla droppar stänker upp på stenarna och gör dem hala.
- Katana!
Äntligen kan jag röra mig igen och rusar mot strandkanten. Mutationen möter mig så fort jag kommer fram och jag hugger instinktivt efter den. Innan den försvinner ner i vattnet igen hinner jag uppfatta Suetidis ögon. Någonting turkost virvlar runt i strömmen och jag funderar på hur jag ska kunna dra upp Katana. Innerst inne vet jag ändå att det är för sent. Som i slow motion ser jag hur hon drivs med vattnet och faller ner i den mörka ravinen. Samtidigt som mutationen också sugs över kanten hörs det omisskännliga ljudet av kanonen som avfyras.
Jag är själv inte medveten om att jag skriker förrän det forsande vattnet lugnar ner sig. Först då uppfattar jag min egen röst som skriker ut Katanas namn och ekar mellan ravinens väggar. Det är önsketänkande, men jag hoppas på att hon överlevde fallet. Försiktigt klättrar jag fram till kanten och tittar ner. Det är nästan så att jag får svindel och jag ryggar snabbt tillbaka. Min puls skenar iväg och hjärtat bultar hårt mot bröstkorgen. Trots höjdrädslan tar jag mig fram och tittar ner igen. Jag får verkligen perspektiv på hur djupt det är när jag ser en svävare, till synes inte större än ett ankägg där nere. Den måste vara ovanligt liten, eller så blir ravinen bredare ju längre ner man kommer. Jag backar långsamt undan och kryper ihop till en liten boll. Samma tankar upprepas om och om igen i mitt huvud. ”Hon kommer inte tillbaka. Vackra, starka, intelligenta Katana är borta för alltid.”. Det är inte möjligt, får inte vara sant. Jag gömmer ansiktet i händerna och försöker vända bort det från kamerorna som antagligen bevakar mig med spänt intresse. Men även om tårarna är nära bestämmer jag mig för att uppfylla Katanas önskemål och håller envist tillbaka dem.
*
Efter ett tag inser jag att jag inte kan ligga kvar och stirra ut i luften framför mig hur länge som helst. Långsamt reser jag mig från marken och sträcker ut mina stela leder. Med ett närapå apatisk ansiktsuttryck stapplar jag mig fram till klippan där hennes katana och en shuriken fortfarande ligger kvar. Med stela fingrar lyfter jag upp dem och tar med dem till det lilla lägret vi ändå fick ihop. Bladen vi sov på har skrumpnat ihop och prasslar när jag trampar på dem. Sirene kan antagligen höra mig på flera hundra meters avstånd men just nu känns det som om det gör detsamma om hon hittar mig.
Att röja undan efter Chrome var jobbigt, även om jag inte var så delaktig. Men det är ingenting emot att försöka samla ihop alla mina och Katanas saker. Vid tidpunkten för Chromes död hade jag ändå någon att prata med, nu är jag alldeles ensam. När jag ser några turkosa hårstrån som sitter fast på hennes väska är tårarna inte långt borta och jag inser hur patetisk jag måste se ut som har svårt att borsta ner dem på marken där de verkar försvinna bland alla löv. ”Skärp dig, Amethyst”, tänker jag. Neptune, Chrome, Katana… de har alla fallit för min skull och jag kan inte ge upp nu.
Det känns lite pinsamt att rota igenom hennes tillhörigheter, samtidigt som det är väldigt spännande. Hon har dessvärre inte så mycket intressanta saker. Grundutrustningen som ligger i väskan är samma som jag har, med vissa färgändringar. Hon har dock kvar de två stickorna som hon brukade sätta upp sitt hår med. Jag bestämmer mig för att försöka mig på att göra hennes frisyr och samlar ihop mina fuktiga lockar till en knut. Sedan sätter jag försiktigt i de två stickorna. Av någon anledning får det mig att känna mig lite bättre till mods. I ytterfacket på väskan hittar jag en papperslapp som liknar de jag fått av Cashmere och Finnick. Bokstäverna har suddats ut med tiden och är svårtydda, men jag ser att lappen är signerad ”E” vilket får mig att minnas att hon hade en mentor som hette Enobaria. Alltså har hon fått en gåva utan att jag vet om det. När och vad den innehöll har jag dessvärre ingen aning om.
Jackan hon lämnat kvar innehåller mer personliga ting. Det första jag får upp är en liten lyckoamulett som troligtvis var hennes maskot. Jag tvekar en stund men sedan lägger jag den i fickan. Av någon anledning känner jag mig inte helt bekväm med att hänga den runt halsen som jag gjorde med Neptunes hajtand. Jag hittar även en träring som jag antar har tillhört Acacia då det är ett ”A” och en bild på ett träd inbränd i den. Ringen låter jag ligga kvar, jag träffade aldrig Acacia och det känns lite som att plundra någons grav om jag bara plockar på mig allt jag hittar. När jag hittar en brun flaska lyckas jag koppla ihop den med gåvan och inser att Katana bad om någon medicin som kunde ge henne mer tid. I en innerficka ligger två broscher som verkar matcha varandra. Den grova designen och mörka, nästan sotiga, metallen gör att jag genast tänker på Distrikt 12 och inser att de måste vara Sukari och Jeromes. Jag funderar på varför hon har sparat på alla dessa maskotar. Det är inte som om hon skulle ha någon användning för dem i alla fall. Försiktigt nålar jag fast broscherna på min tröja innan jag trycker ner hennes jacka i väskan.
På kvällen tar jag en paus för att lyssna på nationalsången som spelas, och titta på Katanas ansikte som projiceras på himlen. De har tagit ett fotografi där hon ser fokuserad och vildsint ut, som om hon är mitt inne i en strid och jag antar att det är så andra kommer minnas henne, även om jag inte håller med dem. Jag hade snarare valt en bild där hon inte ser lika barbarisk ut, utan mer tankfull. Det är trots allt så jag såg, och ser, på henne. När jag ser bilden kommer minnen från mutationen tillbaka och jag blir påmind om Suetidis ögon. Det får mig att börja tänka. De mer eller mindre valde Neptune åt mig, så varför Suetidi för Katana? Det var inte som om de hade någonting gemensamt. Om inte… Plötsligt slår det mig. Det var som en varning till oss båda. Spelledarna måste ha uppfattat delar av vårt samtal trots att vi var försiktiga. Katana berättade för mycket, så de gjorde sig av med henne. Jag sväljer nervöst. Vad jag vet finns det bara en spelledare som är införstådd med den här planen. Plutarch Heavensbee eliminerade Katana.
