Kapitel 56
Jag tar mig tillbaka in i djungeln där jag klättrar upp i ett träd för att sova. Det är långt ifrån bekvämt men jag känner mig tryggare när jag befinner mig på en högre höjd. Speciellt nu när jag är ensam. Min sömn blir orolig och inatt drömmer jag om den där flickan. Katniss Everdeen. Hon står på en grå platta, identisk med den jag stod på vid början av spelen. I ena handen håller hon några mörkröda bär, vars saft sipprar ut mellan hennes smala fingrar. På jackan sitter broschen med härmskrikan fastnålad. Håret är stramt tillbakadraget och uppsatt i en enkel fläta. Hennes blick sveper över de andra ungdomarna och jag får en chans att se deras ansikten blixtra förbi. Jag känner igen Glimmer och Marvel från mitt distrikt och en sorgsen känsla sänker sig över mig. De kommer inte att överleva det här. Förhoppningsvis är det inte jag som kommer att träna dem. Inte så överraskande känner jag inte igen någon annan, mer än pojken från Katniss distrikt. Han har blont hår som faller ner i hans ögon. Någonting vitt som liknar mjöl är pudrat på hans högra kind. När hon möter hans blick verkar han skaka lätt på huvudet. Jag funderar på vem den mörkhåriga killen i min syn var. Kanske hennes bror, de var ändå rätt lika. Mina tankar bryts dock av en plötslig uppenbarelse och jag vaknar med ett ryck. Den blonda pojkens namn är Peeta Mellark.
Att somna om efter drömmen är omöjligt så jag tänker att jag lika gärna kan ägna resten av natten åt att jaga. Någonting måste ändå finnas kvar. Min egen ryggsäck hänger jag på ryggen medan jag låter Katanas dingla över min vänstra axel. Samtidigt som jag letar efter ett lämpligt byte försöker jag minnas så många detaljer som möjligt. Bären har jag ingen aning om varför hon håller i, det låter högst otroligt att hon skulle ha med dem till Arenan. Och varför skulle Peeta ha mjöl på sig? Huvudstaden har konstiga skönhetsideal, men inte SÅ konstiga väl? Mina tankar får mig att missa den första fågeln jag kastar en shuriken efter och jag får släppa drömmen ett tag medan jag siktar mot nästa. Den här gången lyckas jag bättre och jag håller tillbaka en kväljning när jag ser hur den träffar kroppen som faller ner bland buskarna. Efter att ha tittat mig noga omkring smyger jag fram och plockar upp mitt byte. Det är en fågel i samma storlek som en höna men utan huvudet kan jag inte avgöra exakt vad det är för sort och jag har ingen större lust att leta upp det heller. Den är troligtvis ätbar ändå, så jag plockar och rensar den innan jag lägger delarna i Katanas väska som jag häver upp på axeln igen. Jag vågar inte tillaga den nu när det fortfarande mörkt och elden skulle synas på flera hundra meters avstånd. Istället passar jag på att leta frukter medan det håller på att ljusna, och att samla ihop morgondagg som samlats på stora blad.
Solens första, guldiga strålar lyser med ett underbart vackert sken mellan träden. Jag beundrar den frånvarande medan jag gör upp en liten eld. Katana har lärt mig hur man kan göra en enkel marinad så jag slänger ihop en snabb röra av några frukter, lägger den i ett stort blad tillsammans med köttet och lindar in allting hårt i flera lager. Vattnet kokar jag rent över elden så länge den brinner och när det endast är glöd kvar lägger jag ner knytet bland de rykande heta träpinnarna. Varför jag engagerar mig såhär mycket helt plötsligt vet jag inte, men det luktar gott så jag antar att jag har lyckats. Jag har dock ingen aning om när det är klart men efter ungefär en halvtimme orkar jag inte vänta längre så jag häller lite vatten på glöden för att släcka den och lindar upp knytet. Köttet är nästan vitt, vilket borde betyda att det är klart och den första tuggan är gudomlig. Om jag inte får några biverkningar av maten senare och lyckas ta mig hem måste jag definitivt komma ihåg hur jag gjorde. Jag äter inte mer än ungefär en tredjedel av köttet. Resten sveper jag in i ett nytt löv och lägger försiktigt ner det i Katanas väska. Sedan dricker jag lite vatten, reser mig och fortsätter gå med ymnighetshornet som mål.
Jag rör mig inte speciellt snabbt framåt eftersom jag har två väskor att bära på. Egentligen borde jag slänga undan den ena men jag vet inte om jag kommer behöva sakerna än. Till slut blir det dock för irriterande att väskan glider ner för axeln och ner i armvecket så jag sätter mig ner för att packa om. Basala saker som tändstickor och rep flyttar jag över i min väska men jag lämnar Katanas jacka. Jag snurrar Acacias ring mellan fingrarna några gånger. Funderar in i det längsta på om jag ska ta med den eller inte men beslutar mig för att ändå sätta den på pekfingret, då den är alldeles för stor för att kunna sitta kvar på mitt ringfinger. Det känns som om Katana faktiskt ville att jag skulle ta hand om ringen eftersom hon lade den i jackan istället för att ha den på sig. Konstig tanke, jag vet, men jag vill ändå se om jag kan komma på något samband mellan sakerna hon lämnade efter sig. Det svåraste är att välja vilka vapen jag ska behålla. Jag är inte speciellt kunnig, trots att både Karriäristerna och Katana försökte köra några snabbkurser om olika svärds egenskaper med mig. Det enda jag kan göra är att gå efter magkänsla. Båda katanorna väljer jag att behålla, och lämnar istället en halvt sliten dolk för att få plats med min wakizashi i bältet. Kaststjärnorna granskar jag noggrant och sorterar bort de som ser ut att vara naggade i kanterna. Jag behåller ändå fem stycken, de är inte så svåra att ta med sig. Eftersom en liten kniv faktiskt räddade mig från Satine när hon försökte hålla mig som gisslan uppe vid vulkanen behåller jag en med ett smalt blad som jag gissar på är gjord för att kunna slinka in mellan någons revben.
När jag är klar ligger en fin liten samling med vapen kvar på marken. Jag trycker ner allt utom två kaststjärnor i väskan. Den skramlar tungt och jag inser att det måste gå mycket fortare för mig att ta mig framåt med all den tyngden ur vägen. Ena kaststjärnan använder jag som graveringsverktyg medan jag koncentrerar mig för att minnas tecknen som stod på Katanas dörr. När jag är klar lägger jag ner mitt ”verktyg” och polerar det färdiga resultatet med ärmen. Om det har blivit rätt ska namnet ”Katana Senshi” vara ingraverat i metallen. Jag tittar mig runt och får syn på ett extra tjockt träd med ljusgrå, slät bark. Kaststjärnor var Katanas specialitet, snarare än min, och mina händer darrar lite när jag höjer min högra hand och tar sikte. Så fort stjärnan lämnar handen vet jag dock att jag har lyckats. Ett dovt ljud, nästan som ett yxhugg, hörs när den begraver sig djupt i en trädgren flera meter ovanför marken. Jag ler nöjt för mig själv. Någonting säger mig att spelledarna kommer vilja spara stjärnan som en sevärdhet när de ordnar turer till arenan i framtiden. Huvudstadens invånare har ett sjukligt intresse för Hungerspelen och det är vanligt att de flyger över hela Panem bara för att få se gamla Arenor och kunna ”uppleva spelen” själva. Egentligen vill jag skratta åt att de ens tror att de är i närheten av verkligheten, men de vet antagligen inte bättre. Det gjorde inte jag heller för några veckor sen.
Tack vare kaststjärnan har jag sett till att bevara Katanas minne, åtminstone för ett litet tag framöver. Jag gör en liten bugning framför den innan jag återvänder till mitt rensande av väskor. Meddelandet från Enobaria säger mig inte speciellt mycket men det känns privat så jag lämnar det i väskan. Lappen ger mig ändå en idé. Jag skyndar mig att leta upp Cashmeres meddelande till mig. Läser igenom det flera gånger.
”Diamanter (eller ädelstenar i allmänhet) är en flickas bästa vän”.
Det är någon sorts ledtråd och jag måste komma på vad hon menade med texten. Mitt armband slår irriterande mot min hand och berlockerna dinglar fram och tillbaka. Jag skakar upp det längre på armen för att det inte ska vara i vägen men hejdar mig snabbt. Hon kan väl inte ha menat…
Ivrigt drar jag fram silverpistolen och öppnar den. Det finns bara plats för en kula. En kula som inte riktigt är rund, utan nästan lite droppformad. Mina fingrar känns klumpiga och fumlar med låset till armbandet men till slut lyckas jag krångla av det. Berlockerna med de olika ädelstenarna glittrar mot mig i solen. Bara en av dem har rätt form. Peridots ljusgröna sten.
- Perry… viskar jag och tittar upp mot himlen, som om han skulle kunna se mig. Vilket han antagligen kan om kamerorna tycker att det är tillräckligt intressant.
Jag monterar loss silverspännet som ädelstenen är fäst i och stoppar sedan in den i det tomma magasinet. Den passar perfekt. När jag osäkrar vapnet hörs ett mjukt klickande. Jag tittar fascinerat på pistolen. Allt är så genialiskt genomtänkt. Det krävs någonting som antänds när man ska fyra av vapnet och det placerades listigt nog i stenen som Perry gav till mig. Ett tag funderar jag på om de faktiskt planerade att jag skulle vara med i spelen, men jag avfärdar tankarna. Att tänka så sätter bara ännu större press på mig så jag intalar mig att det antagligen bara är en slump. Så försiktigt jag kan kopplar jag i säkringen och lägger ner pistolen i jackfickan. Jag har bara ett skott på mig, det finns inget utrymme för mig att missa. Innan jag reser mig tar jag på mig armbandet igen och låter det glida in i jackärmen. Huvudstaden har antagligen redan sett allt jag gjort, men jag vill inte göra det ännu mer uppenbart för dem att min ”maskot” är ett av de dödligaste vapnen som någonsin funnits på Arenan.
Att somna om efter drömmen är omöjligt så jag tänker att jag lika gärna kan ägna resten av natten åt att jaga. Någonting måste ändå finnas kvar. Min egen ryggsäck hänger jag på ryggen medan jag låter Katanas dingla över min vänstra axel. Samtidigt som jag letar efter ett lämpligt byte försöker jag minnas så många detaljer som möjligt. Bären har jag ingen aning om varför hon håller i, det låter högst otroligt att hon skulle ha med dem till Arenan. Och varför skulle Peeta ha mjöl på sig? Huvudstaden har konstiga skönhetsideal, men inte SÅ konstiga väl? Mina tankar får mig att missa den första fågeln jag kastar en shuriken efter och jag får släppa drömmen ett tag medan jag siktar mot nästa. Den här gången lyckas jag bättre och jag håller tillbaka en kväljning när jag ser hur den träffar kroppen som faller ner bland buskarna. Efter att ha tittat mig noga omkring smyger jag fram och plockar upp mitt byte. Det är en fågel i samma storlek som en höna men utan huvudet kan jag inte avgöra exakt vad det är för sort och jag har ingen större lust att leta upp det heller. Den är troligtvis ätbar ändå, så jag plockar och rensar den innan jag lägger delarna i Katanas väska som jag häver upp på axeln igen. Jag vågar inte tillaga den nu när det fortfarande mörkt och elden skulle synas på flera hundra meters avstånd. Istället passar jag på att leta frukter medan det håller på att ljusna, och att samla ihop morgondagg som samlats på stora blad.
Solens första, guldiga strålar lyser med ett underbart vackert sken mellan träden. Jag beundrar den frånvarande medan jag gör upp en liten eld. Katana har lärt mig hur man kan göra en enkel marinad så jag slänger ihop en snabb röra av några frukter, lägger den i ett stort blad tillsammans med köttet och lindar in allting hårt i flera lager. Vattnet kokar jag rent över elden så länge den brinner och när det endast är glöd kvar lägger jag ner knytet bland de rykande heta träpinnarna. Varför jag engagerar mig såhär mycket helt plötsligt vet jag inte, men det luktar gott så jag antar att jag har lyckats. Jag har dock ingen aning om när det är klart men efter ungefär en halvtimme orkar jag inte vänta längre så jag häller lite vatten på glöden för att släcka den och lindar upp knytet. Köttet är nästan vitt, vilket borde betyda att det är klart och den första tuggan är gudomlig. Om jag inte får några biverkningar av maten senare och lyckas ta mig hem måste jag definitivt komma ihåg hur jag gjorde. Jag äter inte mer än ungefär en tredjedel av köttet. Resten sveper jag in i ett nytt löv och lägger försiktigt ner det i Katanas väska. Sedan dricker jag lite vatten, reser mig och fortsätter gå med ymnighetshornet som mål.
Jag rör mig inte speciellt snabbt framåt eftersom jag har två väskor att bära på. Egentligen borde jag slänga undan den ena men jag vet inte om jag kommer behöva sakerna än. Till slut blir det dock för irriterande att väskan glider ner för axeln och ner i armvecket så jag sätter mig ner för att packa om. Basala saker som tändstickor och rep flyttar jag över i min väska men jag lämnar Katanas jacka. Jag snurrar Acacias ring mellan fingrarna några gånger. Funderar in i det längsta på om jag ska ta med den eller inte men beslutar mig för att ändå sätta den på pekfingret, då den är alldeles för stor för att kunna sitta kvar på mitt ringfinger. Det känns som om Katana faktiskt ville att jag skulle ta hand om ringen eftersom hon lade den i jackan istället för att ha den på sig. Konstig tanke, jag vet, men jag vill ändå se om jag kan komma på något samband mellan sakerna hon lämnade efter sig. Det svåraste är att välja vilka vapen jag ska behålla. Jag är inte speciellt kunnig, trots att både Karriäristerna och Katana försökte köra några snabbkurser om olika svärds egenskaper med mig. Det enda jag kan göra är att gå efter magkänsla. Båda katanorna väljer jag att behålla, och lämnar istället en halvt sliten dolk för att få plats med min wakizashi i bältet. Kaststjärnorna granskar jag noggrant och sorterar bort de som ser ut att vara naggade i kanterna. Jag behåller ändå fem stycken, de är inte så svåra att ta med sig. Eftersom en liten kniv faktiskt räddade mig från Satine när hon försökte hålla mig som gisslan uppe vid vulkanen behåller jag en med ett smalt blad som jag gissar på är gjord för att kunna slinka in mellan någons revben.
När jag är klar ligger en fin liten samling med vapen kvar på marken. Jag trycker ner allt utom två kaststjärnor i väskan. Den skramlar tungt och jag inser att det måste gå mycket fortare för mig att ta mig framåt med all den tyngden ur vägen. Ena kaststjärnan använder jag som graveringsverktyg medan jag koncentrerar mig för att minnas tecknen som stod på Katanas dörr. När jag är klar lägger jag ner mitt ”verktyg” och polerar det färdiga resultatet med ärmen. Om det har blivit rätt ska namnet ”Katana Senshi” vara ingraverat i metallen. Jag tittar mig runt och får syn på ett extra tjockt träd med ljusgrå, slät bark. Kaststjärnor var Katanas specialitet, snarare än min, och mina händer darrar lite när jag höjer min högra hand och tar sikte. Så fort stjärnan lämnar handen vet jag dock att jag har lyckats. Ett dovt ljud, nästan som ett yxhugg, hörs när den begraver sig djupt i en trädgren flera meter ovanför marken. Jag ler nöjt för mig själv. Någonting säger mig att spelledarna kommer vilja spara stjärnan som en sevärdhet när de ordnar turer till arenan i framtiden. Huvudstadens invånare har ett sjukligt intresse för Hungerspelen och det är vanligt att de flyger över hela Panem bara för att få se gamla Arenor och kunna ”uppleva spelen” själva. Egentligen vill jag skratta åt att de ens tror att de är i närheten av verkligheten, men de vet antagligen inte bättre. Det gjorde inte jag heller för några veckor sen.
Tack vare kaststjärnan har jag sett till att bevara Katanas minne, åtminstone för ett litet tag framöver. Jag gör en liten bugning framför den innan jag återvänder till mitt rensande av väskor. Meddelandet från Enobaria säger mig inte speciellt mycket men det känns privat så jag lämnar det i väskan. Lappen ger mig ändå en idé. Jag skyndar mig att leta upp Cashmeres meddelande till mig. Läser igenom det flera gånger.
”Diamanter (eller ädelstenar i allmänhet) är en flickas bästa vän”.
Det är någon sorts ledtråd och jag måste komma på vad hon menade med texten. Mitt armband slår irriterande mot min hand och berlockerna dinglar fram och tillbaka. Jag skakar upp det längre på armen för att det inte ska vara i vägen men hejdar mig snabbt. Hon kan väl inte ha menat…
Ivrigt drar jag fram silverpistolen och öppnar den. Det finns bara plats för en kula. En kula som inte riktigt är rund, utan nästan lite droppformad. Mina fingrar känns klumpiga och fumlar med låset till armbandet men till slut lyckas jag krångla av det. Berlockerna med de olika ädelstenarna glittrar mot mig i solen. Bara en av dem har rätt form. Peridots ljusgröna sten.
- Perry… viskar jag och tittar upp mot himlen, som om han skulle kunna se mig. Vilket han antagligen kan om kamerorna tycker att det är tillräckligt intressant.
Jag monterar loss silverspännet som ädelstenen är fäst i och stoppar sedan in den i det tomma magasinet. Den passar perfekt. När jag osäkrar vapnet hörs ett mjukt klickande. Jag tittar fascinerat på pistolen. Allt är så genialiskt genomtänkt. Det krävs någonting som antänds när man ska fyra av vapnet och det placerades listigt nog i stenen som Perry gav till mig. Ett tag funderar jag på om de faktiskt planerade att jag skulle vara med i spelen, men jag avfärdar tankarna. Att tänka så sätter bara ännu större press på mig så jag intalar mig att det antagligen bara är en slump. Så försiktigt jag kan kopplar jag i säkringen och lägger ner pistolen i jackfickan. Jag har bara ett skott på mig, det finns inget utrymme för mig att missa. Innan jag reser mig tar jag på mig armbandet igen och låter det glida in i jackärmen. Huvudstaden har antagligen redan sett allt jag gjort, men jag vill inte göra det ännu mer uppenbart för dem att min ”maskot” är ett av de dödligaste vapnen som någonsin funnits på Arenan.
