Kapitel 57
För att få ner det allra sista i min väska äter jag ytterligare en del av köttet till lunch och dricker ur den ena vattenflaskan helt så att jag kan slänga bort den sen. Spelen lär vara slut snart och jag kommer inte behöva två uppsättningar av allt. När rensningen av väskorna är klar går jag med viss möda bort till vattnet. Jag har inte velat gå nära det på grund av mutationerna men jag har ändå hållit mig i närheten så att jag ska kunna lokalisera mig någorlunda. Med en kraftansträngning häver jag ner den ena väskan i vattnet och ser hur den slår mot stenarna några gånger innan den sjunker till bottnen och försvinner utom synhåll. Planen är att Sirene inte ska kunna få tag på vapnen, och det lär fungera så länge floden är kvar. Ingen människa med vettet i behåll skulle försöka dyka ner i de iskalla strömmarna för att plocka upp en väska med okänt innehåll. Hoppas jag. Hon är bra på att simma och skulle kunna vara riktigt desperat. Med en sista misstänksam blick mot vattenytan som krusar sig vänder jag mig om och återvänder till djungelns tryggare lövverk.
Drömmen om Katniss och Peeta förföljer mig vare sig jag vill det eller inte. Jag har i och för sig inte så mycket bättre saker för mig än att tänka medan jag går men det distraherar mig från att komma på hur jag hade tänkt vinna över Sirene. Mina nerver är på helspänn och min hand håller hela tiden om pistolen. Sirene skulle troligtvis kunna hoppa in mitt framför mig och jag skulle ändå missa henne men det känns tryggare att veta att den finns där. Jag tänker på en tidigare deltagare, Annie Cresta. Hon blev galen, men hon lyckades ändå vinna spelen. Kanske finns det möjlighet för mig med? Men Annie vann för att hon var bra på att simma. Det är jag och Sirene kvar. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut vem av oss som skulle hålla ut längst om arenan plötsligt skulle översvämmas.
Hela tiden får jag göra mitt yttersta för att trycka bort skuldkänslorna som hotar att välla upp i mig. Om jag vinner kommer Sirenes dotter få växa upp utan sin mor. Det kommer vara mitt fel, och hon kommer med stor rätt aldrig att förlåta mig. Även om jag vill överleva inser jag att mitt liv kommer bli så komplicerat om jag vinner. Under hela min uppväxt har jag gjort allt för att hålla mig i skymundan. Jag har varit konflikträdd, osäker och alltid känt ett behov av att få folk att gilla mig. Hur bra det har gått vet jag inte, men hittills har min tillbakadragna taktik gjort att jag åtminstone inte har några fiender (om man inte räknar med de som Chrome har hetsat till att provocera mig). I och med spelen har jag hamnat i hela Panems fokus, och jag är säker på att hundratals personer sitter klistrade framför sina skärmar och önskar livet ur mig. Efter Hungerspelen kommer jag aldrig kunna gå tillbaka till ett normalt liv igen. Att avsluta min utbildning på Diamond Rough är uteslutet, likaså att umgås naturligt med Gemma och Peridot. Ett halvår får jag på mig, max. Sedan lär Huvudstaden släpa tillbaka mig i rampljuset och jag måste åka på en förhatlig vinnarturné till de olika distrikten. Efter det förväntas jag träna de nya deltagarna inför nästa Hungerspel, eller åtminstone finnas tillgänglig i Huvudstaden som stöd under deras träning. Och det är inte som om Plutarch eller Finnick kommer lämna mig ifred om det visar sig att mina syner är sanna. Jag ryser vid tanken på att jag ofrivilligt skulle kunna starta ett uppror som inte bara skulle försätta mig, utan även min familj och mina vänner, i en otroligt stor fara. Att vinna Spelen är långt ifrån en garanti för ett liv i säkerhet. Vem vet, det kanske är först efter dess slut som min riktiga kamp för överlevnad börjar?
Luften blir allt fuktigare och solen bränner. I kombination med min tidiga morgon gör det att jag känner mig ovanligt dåsig på eftermiddagen. Ögonlocken känns tyngre och väskan skär in obekvämt i mina axlar. Jag inser att jag behöver sova åtminstone fem minuter innan jag kan fortsätta och letar därför upp ett träd jag kan vila i. Det är obekvämt och jag kan inte riktigt slappna av, utan fastnar i något jobbigt läge mellan dröm och vakenhet. Omgivningen blir suddig och jag tycker mig höra avlägsna steg. Därför sätter jag mig mödosamt upp och spanar ut över skogen. Men hur mycket jag än gnuggar mig i ögonen eller kisar kan jag få in någon ordentlig skärpa. Så hör jag hur någon harklar sig och trädet skakar till. När jag tittar ner ser jag President Snow stå lutad mot stammen. Genast börjar min hjärna tänka ut möjliga flyktvägar men jag inser att jag är fast. Presidenten verkar dock inte bry sig om mig utan harklar sig igen. När han sedan börjar prata är det som om han talar inför Panem och hans kraftiga stämma ekar mellan träden. Ekot gör att jag inte riktigt hör vad han säger, men av det jag förstår är det dags för ytterligare en Kvartsekelskuvning.
Kvartsekelskuvningarna hålls var tjugofemte år och spelen hålls då på speciella villkor. Detta som en ytterligare påminnelse om att det är Distrikten som själva är ansvariga för att Hungerspelen hålls, och att Huvudstaden har makten över oss alla. Jag funderar på om mormor, Pearl, faktiskt var med i den första kvartsekelskuvningen och vann. Det året skulle man rösta fram två representanter inom sitt eget Distrikt. Om Pearl var lika känslokall och tävlingsinriktad när hon var yngre, som hon är nu, förstår jag om de andra röstade på henne. Vid den andra kvartsekelskuvningen valdes det ut dubbelt så många deltagare. Den tog förvånande nog fram en vinnare från Distrikt 12. Och ja, det var Haymitch. Hur han vann är en gåta. Han råkade antagligen ha ihjäl folk på fyllan eller gömde sig och drack i några veckor medan alla andra slog ihjäl varandra.
Den här gången tillkännager President Snow att Hungerspelen kommer att bestå av gamla vinnare från distrikten. Jag börjar fundera på om alla distrikt ens har två vinnare som kan representera dem. I Distrikt 1 vet jag att vi har flera att välja mellan (även om det känns hemskt hoppas jag nästan på att de ska dra mormors namn) men hur gör Distrikt 12? Blir det Haymitch och Katniss då eller? Svaret kommer utan att jag behöver fundera vidare på det.
- Peeta!
President Snow är som bortblåst och istället ser jag ett virrvarr av människor nedanför trädet. Cashmere slänger med sina glänsande lockar och kastar en okynnig blick mot mig medan hon attackerar en äldre man som ser ut att befinna sig i något euforiskt tillstånd. En bit ifrån henne står Gloss och har en fight med en annan man som jag inte ser ansiktet på.
- PEETA!
Katniss röst når fram till mig igen, närmare den här gången. Jag förstår inte hur det är möjligt att de båda är vid liv men jag ser dem rusa förbi mig, hand i hand. En tjej med mahognyfärgat hår och bruna ögon håller i en tung yxa som hon lätt skulle kunna döda både Katniss och Peeta med, men hon låter dem passera och tittar bara efter dem med ett slugt leende. Jag minns inte riktigt, men jag har för mig att hon heter Johanna. Min fokus dras dock snabbt från alla andra när jag får syn på Honom. Finnick Odair
Drömmen om Katniss och Peeta förföljer mig vare sig jag vill det eller inte. Jag har i och för sig inte så mycket bättre saker för mig än att tänka medan jag går men det distraherar mig från att komma på hur jag hade tänkt vinna över Sirene. Mina nerver är på helspänn och min hand håller hela tiden om pistolen. Sirene skulle troligtvis kunna hoppa in mitt framför mig och jag skulle ändå missa henne men det känns tryggare att veta att den finns där. Jag tänker på en tidigare deltagare, Annie Cresta. Hon blev galen, men hon lyckades ändå vinna spelen. Kanske finns det möjlighet för mig med? Men Annie vann för att hon var bra på att simma. Det är jag och Sirene kvar. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut vem av oss som skulle hålla ut längst om arenan plötsligt skulle översvämmas.
Hela tiden får jag göra mitt yttersta för att trycka bort skuldkänslorna som hotar att välla upp i mig. Om jag vinner kommer Sirenes dotter få växa upp utan sin mor. Det kommer vara mitt fel, och hon kommer med stor rätt aldrig att förlåta mig. Även om jag vill överleva inser jag att mitt liv kommer bli så komplicerat om jag vinner. Under hela min uppväxt har jag gjort allt för att hålla mig i skymundan. Jag har varit konflikträdd, osäker och alltid känt ett behov av att få folk att gilla mig. Hur bra det har gått vet jag inte, men hittills har min tillbakadragna taktik gjort att jag åtminstone inte har några fiender (om man inte räknar med de som Chrome har hetsat till att provocera mig). I och med spelen har jag hamnat i hela Panems fokus, och jag är säker på att hundratals personer sitter klistrade framför sina skärmar och önskar livet ur mig. Efter Hungerspelen kommer jag aldrig kunna gå tillbaka till ett normalt liv igen. Att avsluta min utbildning på Diamond Rough är uteslutet, likaså att umgås naturligt med Gemma och Peridot. Ett halvår får jag på mig, max. Sedan lär Huvudstaden släpa tillbaka mig i rampljuset och jag måste åka på en förhatlig vinnarturné till de olika distrikten. Efter det förväntas jag träna de nya deltagarna inför nästa Hungerspel, eller åtminstone finnas tillgänglig i Huvudstaden som stöd under deras träning. Och det är inte som om Plutarch eller Finnick kommer lämna mig ifred om det visar sig att mina syner är sanna. Jag ryser vid tanken på att jag ofrivilligt skulle kunna starta ett uppror som inte bara skulle försätta mig, utan även min familj och mina vänner, i en otroligt stor fara. Att vinna Spelen är långt ifrån en garanti för ett liv i säkerhet. Vem vet, det kanske är först efter dess slut som min riktiga kamp för överlevnad börjar?
Luften blir allt fuktigare och solen bränner. I kombination med min tidiga morgon gör det att jag känner mig ovanligt dåsig på eftermiddagen. Ögonlocken känns tyngre och väskan skär in obekvämt i mina axlar. Jag inser att jag behöver sova åtminstone fem minuter innan jag kan fortsätta och letar därför upp ett träd jag kan vila i. Det är obekvämt och jag kan inte riktigt slappna av, utan fastnar i något jobbigt läge mellan dröm och vakenhet. Omgivningen blir suddig och jag tycker mig höra avlägsna steg. Därför sätter jag mig mödosamt upp och spanar ut över skogen. Men hur mycket jag än gnuggar mig i ögonen eller kisar kan jag få in någon ordentlig skärpa. Så hör jag hur någon harklar sig och trädet skakar till. När jag tittar ner ser jag President Snow stå lutad mot stammen. Genast börjar min hjärna tänka ut möjliga flyktvägar men jag inser att jag är fast. Presidenten verkar dock inte bry sig om mig utan harklar sig igen. När han sedan börjar prata är det som om han talar inför Panem och hans kraftiga stämma ekar mellan träden. Ekot gör att jag inte riktigt hör vad han säger, men av det jag förstår är det dags för ytterligare en Kvartsekelskuvning.
Kvartsekelskuvningarna hålls var tjugofemte år och spelen hålls då på speciella villkor. Detta som en ytterligare påminnelse om att det är Distrikten som själva är ansvariga för att Hungerspelen hålls, och att Huvudstaden har makten över oss alla. Jag funderar på om mormor, Pearl, faktiskt var med i den första kvartsekelskuvningen och vann. Det året skulle man rösta fram två representanter inom sitt eget Distrikt. Om Pearl var lika känslokall och tävlingsinriktad när hon var yngre, som hon är nu, förstår jag om de andra röstade på henne. Vid den andra kvartsekelskuvningen valdes det ut dubbelt så många deltagare. Den tog förvånande nog fram en vinnare från Distrikt 12. Och ja, det var Haymitch. Hur han vann är en gåta. Han råkade antagligen ha ihjäl folk på fyllan eller gömde sig och drack i några veckor medan alla andra slog ihjäl varandra.
Den här gången tillkännager President Snow att Hungerspelen kommer att bestå av gamla vinnare från distrikten. Jag börjar fundera på om alla distrikt ens har två vinnare som kan representera dem. I Distrikt 1 vet jag att vi har flera att välja mellan (även om det känns hemskt hoppas jag nästan på att de ska dra mormors namn) men hur gör Distrikt 12? Blir det Haymitch och Katniss då eller? Svaret kommer utan att jag behöver fundera vidare på det.
- Peeta!
President Snow är som bortblåst och istället ser jag ett virrvarr av människor nedanför trädet. Cashmere slänger med sina glänsande lockar och kastar en okynnig blick mot mig medan hon attackerar en äldre man som ser ut att befinna sig i något euforiskt tillstånd. En bit ifrån henne står Gloss och har en fight med en annan man som jag inte ser ansiktet på.
- PEETA!
Katniss röst når fram till mig igen, närmare den här gången. Jag förstår inte hur det är möjligt att de båda är vid liv men jag ser dem rusa förbi mig, hand i hand. En tjej med mahognyfärgat hår och bruna ögon håller i en tung yxa som hon lätt skulle kunna döda både Katniss och Peeta med, men hon låter dem passera och tittar bara efter dem med ett slugt leende. Jag minns inte riktigt, men jag har för mig att hon heter Johanna. Min fokus dras dock snabbt från alla andra när jag får syn på Honom. Finnick Odair
