Kapitel 58
Med ens försvinner mitt underlag och jag inser att jag har rört mig så mycket i sömnen att jag kommer att trilla ur trädet jag sover i. Marken är obarmhärtigt hård. Fallet får mig att tappa andan och jag ligger kvar i flera minuter medan jag funderar på exakt hur många revben som är brutna. Dock så är jag mer klarvaken än någonsin. Det är som om jag inte vet var jag ska göra av min överskottsenergi. Jag vill bara springa hela vägen till huvudstaden, kasta mig över Plutarch Heavensbee och prata om exakt allt jag har sett. Eller Finnick Odair, även om själva synen av honom antagligen skulle få mig att börja rodna och stamma något hysteriskt. Självklart är det fysiskt omöjligt för mig att förverkliga detta nu då jag vet att jag inte kommer ifrån arenan förrän Sirene är död men just nu är jag mer driven än någonsin till att vinna Hungerspelen. För tillfället kan jag dock endast driva mig själv till vansinne genom att gå runt i frustrerade cirklar samtidigt som jag försöker förstå meningen med det jag precis sett. Efter en stund sätter jag mig och andas djupt för att lugna ner mig och rensa skallen tillräckligt mycket för att komma på vad jag ska göra nu. För att inte sitta helt sysslolös tar jag fram sakerna Katana lämnade efter sig. Två broscher, en amulett och en träring…
Mina fingrar tvinnar Neptunes halsband och plötsligt slår det mig. Broscherna symboliserar Distrikt 12 medan Acacias ring är från Distrikt 7. Katana har på sitt eget lilla vis försökt skicka ett meddelande om vilka jag kan lita på, vilka som är med på upproret hon pratade om. Katniss och Peeta är uppenbart, sedan antar jag att Johanna representerar sitt och Acacias distrikt. Det skulle vara logiskt med tanke på att hon och Finnick alltid har framstått som extra goda vänner medan de handleder de nya deltagarna inför varje hungerspel.
Jag sitter kvar och tänker på samma ställe så länge att mina leder kallnar och blir alldeles stela. Först när jag hör ett avlägset ljud mellan träden börjar jag röra på mig igen. Ljudet är obehagligt bekant. Hur lång tid det har gått sedan jag kom till Arenan har jag ingen aning om längre, jag tappade räkningen redan efter de första dagarna. Men rösten som skär igenom luften skulle jag kunna känna igen även om jag tvingats leva utan den i flera år. Skriken går rakt in i mitt hjärta som genast drar ihop sig av oro. Med ens är jag uppe på fötter och tittar mig skräckslaget omkring.
- Ruby? frågar jag rakt ut och nyper mig hårt i armen för att försäkra mig om att det här inte bara är en dröm. Men smärtan är verklig, vilket får min panik att stiga ännu mer.
- RUBY! upprepar jag, högre den här gången. Nu får jag ett svar.
- AMETHYST! Hjälp! skriker hon.
Hennes röst är förtvivlad och dränks i höga snyftanden. Jag känner hur pulsen rusar iväg, får en adrenalinkick som gör att jag nästan flyger fram igenom djungeln. Då och då gör jag korta pauser för att lokalisera vart ljudet kommer ifrån innan jag fortsätter springa. Det finns gott om giftiga djur och Sirene skulle kunna ha sikte på mig här och nu, men det enda jag bryr mig om är att hinna fram till Ruby innan det är för sent. Vad har de gjort emot henne? Och vad har jag gjort för att hon ska bestraffas? Hörde fler än Plutarch mitt och Katanas samtal vid vattenfallet? Tusentals tankar flyger igenom mitt huvud, den ena hemskare än den andra. Det går inte att skaka av sig dem.
- Amethyst!
Peridots röst blandas med Rubys. Han försöker trösta henne, men ett surrande ljud hörs och han skriker till som om han fått en kraftig stöt. Någon annan, antagligen Gemma, skriker hans namn och gråter. Min fot fastnar i en uppstickande trädgren och jag faller handlöst. Det skulle inte förvåna mig om min axel vrids ur led eftersom en våg av smärta skjuter upp i armen när jag landar på den fuktiga marken. Ändå tvingar jag mig upp på fötter igen, ingen fysisk smärta skulle kunna göra så ont som om jag förlorade Ruby, Peridot och Gemma. Snyftningarna blir lägre ju längre tiden går men hela tiden hörs det surrande lätet i bakgrunden.
- Det kommer bli bra Ruby, oroa dig inte, hör jag Gemma säga.
Rösten darrar lätt men hon låter beundransvärt lugn och samlad. Jag kan nästan se henne framför mig när hon sitter på knä med armarna runt lilla Ruby som klänger sig fast runt hennes hals. Föreställer mig hur hon mumlar betryggande ord mot Rubys lena, mörkbruna hår. Gemma har alltid varit bra med barn. De tycker om henne automatiskt. Kanske för att hon ser ut som en levande solstråle. Peridot å andra sidan har svurit på att aldrig skaffa barn. Han påstår att det är på grund av Hungerspelen men jag vet att han, även om han aldrig skulle erkänna det, skulle tyckt om att ha blivit vald. Att anmäla sig som frivillig har han dock (tack och lov) uteslutit, så viktigt är det inte för honom.
Underlaget jag springer på har blivit allt jämnare och träden glesnar successivt. Vegetationen går snarare åt det bärnstensfärgade, än det smaragdgröna hållet. Men undantag för små tovor av ljusgröna grässtrån. Större delen av marken är dock täckt av rödaktig sand, eller jord. Jag börjar bli trött av att springa, men jag är fast besluten att ta mig hela vägen fram om jag så faller ner död framför spelledarnas fötter när jag väl når dit. Då får Ruby i alla fall se att jag försökte rädda henne, att jag inte bara var en känslokall mördare. Ytterligare ett skrik får mig att göra en sista kraftansträngning och rusa vidare. När jag kisar ser jag hur tjugotre, mörkklädda personer verkar huka sig i en ring runt det som ljudet verkar komma ifrån. Scenen är bekant, men jag kan ändå inte riktigt placera den. Inte förrän jag kommer så pass nära att jag ser att det inte är personer, utan mörkgrå upphöjningar förstår jag. En grop omgiven av metallsplitter vittnar om att det har funnits en tjugofjärde upphöjning.
Tjallarskrikor… Jag sjunker utmattat ihop på marken. Känner mig helt tom inombords, och hatar mig själv för att jag gick på deras billiga knep. Det är klart att det bara var ett trick, det är det alltid. Varför skulle de straffa Ruby, Peridot och de andra där hemma? Hur skulle deras skrik kunna nå mig här på arenan? Ljudet verkar komma från det guldiga ymnighetshornet och jag reser mig mödosamt. Det känns som om det tar en evighet, men jag stapplar envist fram till hornet. Sträcker ut en darrande hand och låter fingertopparna svepa över den guldglänsande ytan bara för att försäkra mig om att det verkligen är där. Gemmas, Peridots och Rubys röster ekar och blandas inne i hornet. Jag lutar mig mot hornet och blundar medan jag försöker hämta andan. En känsla av uppgivenhet sänker sig över mig och jag vill inte ens tänka på hur mycket Spelledarna måste skratta där borta i Huvudstaden. Hur Panem hånler åt den dumma flickan från Distrikt Ett. Det sticker i mina torra läppar och jag drar med tungan över dem för att återfukta dem. Det smakar lite salt och metalliskt vilket innebär att de troligtvis redan har spruckit. Solen som står mitt på himlen bränner på min hjässa. Rösterna dör långsamt ut och ersätts av en spöklik tystnad. Det enda ljud jag kan uppfatta är ett rasslande när vinden susar igenom de torra grästuvorna.
Plötsligt hör jag steg bakom mig. En isande känsla sprids längs med ryggraden och jag öppnar ögonen samtidigt som jag långsamt vänder mig om. Några meter bort står Sirene med en pilbåge riktad rakt mot mig. Som i slow motion ser jag hur hon släpper taget om pilen och den lämnar hennes hand.
Mina fingrar tvinnar Neptunes halsband och plötsligt slår det mig. Broscherna symboliserar Distrikt 12 medan Acacias ring är från Distrikt 7. Katana har på sitt eget lilla vis försökt skicka ett meddelande om vilka jag kan lita på, vilka som är med på upproret hon pratade om. Katniss och Peeta är uppenbart, sedan antar jag att Johanna representerar sitt och Acacias distrikt. Det skulle vara logiskt med tanke på att hon och Finnick alltid har framstått som extra goda vänner medan de handleder de nya deltagarna inför varje hungerspel.
Jag sitter kvar och tänker på samma ställe så länge att mina leder kallnar och blir alldeles stela. Först när jag hör ett avlägset ljud mellan träden börjar jag röra på mig igen. Ljudet är obehagligt bekant. Hur lång tid det har gått sedan jag kom till Arenan har jag ingen aning om längre, jag tappade räkningen redan efter de första dagarna. Men rösten som skär igenom luften skulle jag kunna känna igen även om jag tvingats leva utan den i flera år. Skriken går rakt in i mitt hjärta som genast drar ihop sig av oro. Med ens är jag uppe på fötter och tittar mig skräckslaget omkring.
- Ruby? frågar jag rakt ut och nyper mig hårt i armen för att försäkra mig om att det här inte bara är en dröm. Men smärtan är verklig, vilket får min panik att stiga ännu mer.
- RUBY! upprepar jag, högre den här gången. Nu får jag ett svar.
- AMETHYST! Hjälp! skriker hon.
Hennes röst är förtvivlad och dränks i höga snyftanden. Jag känner hur pulsen rusar iväg, får en adrenalinkick som gör att jag nästan flyger fram igenom djungeln. Då och då gör jag korta pauser för att lokalisera vart ljudet kommer ifrån innan jag fortsätter springa. Det finns gott om giftiga djur och Sirene skulle kunna ha sikte på mig här och nu, men det enda jag bryr mig om är att hinna fram till Ruby innan det är för sent. Vad har de gjort emot henne? Och vad har jag gjort för att hon ska bestraffas? Hörde fler än Plutarch mitt och Katanas samtal vid vattenfallet? Tusentals tankar flyger igenom mitt huvud, den ena hemskare än den andra. Det går inte att skaka av sig dem.
- Amethyst!
Peridots röst blandas med Rubys. Han försöker trösta henne, men ett surrande ljud hörs och han skriker till som om han fått en kraftig stöt. Någon annan, antagligen Gemma, skriker hans namn och gråter. Min fot fastnar i en uppstickande trädgren och jag faller handlöst. Det skulle inte förvåna mig om min axel vrids ur led eftersom en våg av smärta skjuter upp i armen när jag landar på den fuktiga marken. Ändå tvingar jag mig upp på fötter igen, ingen fysisk smärta skulle kunna göra så ont som om jag förlorade Ruby, Peridot och Gemma. Snyftningarna blir lägre ju längre tiden går men hela tiden hörs det surrande lätet i bakgrunden.
- Det kommer bli bra Ruby, oroa dig inte, hör jag Gemma säga.
Rösten darrar lätt men hon låter beundransvärt lugn och samlad. Jag kan nästan se henne framför mig när hon sitter på knä med armarna runt lilla Ruby som klänger sig fast runt hennes hals. Föreställer mig hur hon mumlar betryggande ord mot Rubys lena, mörkbruna hår. Gemma har alltid varit bra med barn. De tycker om henne automatiskt. Kanske för att hon ser ut som en levande solstråle. Peridot å andra sidan har svurit på att aldrig skaffa barn. Han påstår att det är på grund av Hungerspelen men jag vet att han, även om han aldrig skulle erkänna det, skulle tyckt om att ha blivit vald. Att anmäla sig som frivillig har han dock (tack och lov) uteslutit, så viktigt är det inte för honom.
Underlaget jag springer på har blivit allt jämnare och träden glesnar successivt. Vegetationen går snarare åt det bärnstensfärgade, än det smaragdgröna hållet. Men undantag för små tovor av ljusgröna grässtrån. Större delen av marken är dock täckt av rödaktig sand, eller jord. Jag börjar bli trött av att springa, men jag är fast besluten att ta mig hela vägen fram om jag så faller ner död framför spelledarnas fötter när jag väl når dit. Då får Ruby i alla fall se att jag försökte rädda henne, att jag inte bara var en känslokall mördare. Ytterligare ett skrik får mig att göra en sista kraftansträngning och rusa vidare. När jag kisar ser jag hur tjugotre, mörkklädda personer verkar huka sig i en ring runt det som ljudet verkar komma ifrån. Scenen är bekant, men jag kan ändå inte riktigt placera den. Inte förrän jag kommer så pass nära att jag ser att det inte är personer, utan mörkgrå upphöjningar förstår jag. En grop omgiven av metallsplitter vittnar om att det har funnits en tjugofjärde upphöjning.
Tjallarskrikor… Jag sjunker utmattat ihop på marken. Känner mig helt tom inombords, och hatar mig själv för att jag gick på deras billiga knep. Det är klart att det bara var ett trick, det är det alltid. Varför skulle de straffa Ruby, Peridot och de andra där hemma? Hur skulle deras skrik kunna nå mig här på arenan? Ljudet verkar komma från det guldiga ymnighetshornet och jag reser mig mödosamt. Det känns som om det tar en evighet, men jag stapplar envist fram till hornet. Sträcker ut en darrande hand och låter fingertopparna svepa över den guldglänsande ytan bara för att försäkra mig om att det verkligen är där. Gemmas, Peridots och Rubys röster ekar och blandas inne i hornet. Jag lutar mig mot hornet och blundar medan jag försöker hämta andan. En känsla av uppgivenhet sänker sig över mig och jag vill inte ens tänka på hur mycket Spelledarna måste skratta där borta i Huvudstaden. Hur Panem hånler åt den dumma flickan från Distrikt Ett. Det sticker i mina torra läppar och jag drar med tungan över dem för att återfukta dem. Det smakar lite salt och metalliskt vilket innebär att de troligtvis redan har spruckit. Solen som står mitt på himlen bränner på min hjässa. Rösterna dör långsamt ut och ersätts av en spöklik tystnad. Det enda ljud jag kan uppfatta är ett rasslande när vinden susar igenom de torra grästuvorna.
Plötsligt hör jag steg bakom mig. En isande känsla sprids längs med ryggraden och jag öppnar ögonen samtidigt som jag långsamt vänder mig om. Några meter bort står Sirene med en pilbåge riktad rakt mot mig. Som i slow motion ser jag hur hon släpper taget om pilen och den lämnar hennes hand.
