Kapitel 59
Sirenes armar är alldeles för skakiga och hon missar mig med flera decimeter. Ändå skriker jag och slänger upp händerna beskyddande över huvudet. Hon svär och laddar om, men jag hinner upp på fötter innan hon är klar. När jag är i samma höjd som henne ser jag att mycket har hänt sedan vulkanutbrottet. Kroppen är mer utmärglad än senast jag såg henne, lockarna verkar ha tappat både volym och färg och det insjunkna ansiktet får hennes bruna ögon att se onaturligt stora ut. Hela hennes kroppsspråk utstrålar en trötthet. Ringarna under de rödkantade ögonen hjälper inte heller. Jag vill inte ens tänka på hur jag ser ut. Om den annars så vackra Sirene ser ut som ett vrak måste det vara illa. Hon släpper iväg ytterligare en pil som viner förbi högt ovanför mitt huvud.
- Hör du dem också? frågar jag högt, medan hon fumlar med kogret som hänger över hennes rygg.
Två silverblänkande pilar kvar. Hon stannar upp mitt i rörelsen och stirrar nästan galet på mig. Jag tar det som ett ja.
- Vilka hör du? Jag hör Ruby, min yngsta syster…
- Prata inte med mig, fräser hon.
Nu när hon talar hör jag även hur sprucken och hes hennes röst är. Det slår mig att jag antagligen är i bättre skick än henne, och det har jag Katana att tacka för.
- Och jag hör Peridot, fortsätter jag.
- Håll tyst, håll tyst, håll tyst!
Rösten skär sig när hon ger ifrån sig så gälla läten. Hela hennes kropp skakar så mycket att till och med hon förstår att hon omöjligt kan skjuta mig nu. Hon sänker långsamt pilbågen till sin sida och lägger tillbaka pilen i kogret, men håller kvar handen på dess axelband, som för att rätta till det.
- Du hör din dotter, eller hur?
Jag behöver egentligen inte fråga, ingenting annat skulle kunna plåga Sirene så mycket. Möjligtvis om hon hörde Neptunes röst, men han är död sedan länge, det vet vi båda. Plötsligt gör hon en snabb rörelse och jag känner hur det bränner till i min vänstra arm. Jag inser att hon endast låtsades rätta till kogret. I själva verket tog hon fram en av sina knivar som hon slungade iväg mot mig. Lyckligtvis siktar hon sämre än vanligt och kniven har bara gjort ett ytligt sår i min överarm. Ändå rycker jag till och stirrar förvånat på henne. Jag hade trott att hon skulle ha mer ångest över att försöka skada en före detta allierad. Men så minns jag; hon är en Karriärist. Segern betyder allt för henne och det borde den även göra för mig. Speciellt efter allt jag har sett i mina drömmar.
- Du lovade mig, säger hon hest. - Du lovade mig uppe på berget!
Det tar ett tag för mig att förstå vad hon menar, men så minns jag. Spådomen.
- Du sa att du såg en vinnare, du sa att jag skulle vinna spelen.
- Sirene… Jag är inte synsk, jag sa det jag trodde var rätt för stunden. För att stötta dig.
- Vi är rivaler, varför skulle du göra något sånt? Varför skulle jag lita på dig den här gången?
- När vi var där uppe på berget levde Tank, Chrome, Katana, Veil… Jag kunde aldrig drömma om att det här scenariot skulle uppstå och det är inget jag någonsin skulle önskat. Jag gillar dig Sirene, det har jag alltid gjort och jag antar att det är mitt problem. Att jag fäster mig vid folk alldeles för lätt.
- Innebär det att du tänker låta mig vinna?
För en stund blir jag mållös och stirrar bara dumt, oförmögen att sätta ihop en hel tanke i huvudet. Sirene tittar på mig med en intensiv blick som brinner av såväl hopp som hat. Om det är mot mig eller mot Spelledarna vet jag inte. Sekunderna tickar på medan vi bara står där mitt emot varandra, sedan skakar jag långsamt på huvudet.
- Jag kan inte bara låta dig vinna, Sirene. Du har en dotter det vet jag, men jag har också en familj och vänner där hemma.
Jag sväljer nervöst när jag ser hur det där hoppet i hennes ögon långsamt släcks.
- Jag är ledsen… viskar jag och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Men jag får inte börja gråta nu. Som Katana sa; jag har inte råd att bli sentimental. Hungerspelen behöver en vinnare och sakta men säkert inser jag att jag på riktigt har en chans.
Sirenes hand faller till hennes sida. Axlarna slokar och hon släpper kogret på marken med en duns. Pilbågen skramlar mot pilarna när hennes fingrar lossar sitt grepp om den. Hela hon ser så uppgiven och svag ut. Hon vänder bort huvudet och jag ser hur hon skakar lätt, som om hon gråter men håret täcker hennes ansikte. Så tar hon några ytterst långsamma steg åt sidan. Hennes fötter bildar släpande spår i jorden när hon går. Jag följer vaksamt hennes rörelser medan min hand långsamt går ner till fickan med pistolen. Mitt hjärta bultar hårt och jag är glad att jag har Ymnighetshornet bakom mig, det känns tryggare på något vis. Hela tiden försöker jag kontrollera min andning för att kunna tänka ordentligt igen. Sirene har nu kommit bort till öppningen av hornet. Det är skuggigt så jag ser inte riktigt vad hon håller på med, men det ser ut som om hon har sjunkit ner på knä för att be eller något. Jag har fått upp pistolen och riktar den darrande mot henne. Mitt finger vilar på avtryckaren men jag kan inte förmå mig att skjuta. Inte när hon sitter i en så sårbar situation. Motvilligt sänker jag handen och har precis hunnit fästa pistolen i bältet när Sirene vänder sig om.
I ena sekunden verkar tiden stå stilla och sedan händer allt samtidigt. Det är som om den försöker kompensera dödtid genom att köra livet i snabbspolning. Med en enda smidig rörelse reser hon sig och slungar iväg ett spjut rakt mot mitt hjärta.
- Hör du dem också? frågar jag högt, medan hon fumlar med kogret som hänger över hennes rygg.
Två silverblänkande pilar kvar. Hon stannar upp mitt i rörelsen och stirrar nästan galet på mig. Jag tar det som ett ja.
- Vilka hör du? Jag hör Ruby, min yngsta syster…
- Prata inte med mig, fräser hon.
Nu när hon talar hör jag även hur sprucken och hes hennes röst är. Det slår mig att jag antagligen är i bättre skick än henne, och det har jag Katana att tacka för.
- Och jag hör Peridot, fortsätter jag.
- Håll tyst, håll tyst, håll tyst!
Rösten skär sig när hon ger ifrån sig så gälla läten. Hela hennes kropp skakar så mycket att till och med hon förstår att hon omöjligt kan skjuta mig nu. Hon sänker långsamt pilbågen till sin sida och lägger tillbaka pilen i kogret, men håller kvar handen på dess axelband, som för att rätta till det.
- Du hör din dotter, eller hur?
Jag behöver egentligen inte fråga, ingenting annat skulle kunna plåga Sirene så mycket. Möjligtvis om hon hörde Neptunes röst, men han är död sedan länge, det vet vi båda. Plötsligt gör hon en snabb rörelse och jag känner hur det bränner till i min vänstra arm. Jag inser att hon endast låtsades rätta till kogret. I själva verket tog hon fram en av sina knivar som hon slungade iväg mot mig. Lyckligtvis siktar hon sämre än vanligt och kniven har bara gjort ett ytligt sår i min överarm. Ändå rycker jag till och stirrar förvånat på henne. Jag hade trott att hon skulle ha mer ångest över att försöka skada en före detta allierad. Men så minns jag; hon är en Karriärist. Segern betyder allt för henne och det borde den även göra för mig. Speciellt efter allt jag har sett i mina drömmar.
- Du lovade mig, säger hon hest. - Du lovade mig uppe på berget!
Det tar ett tag för mig att förstå vad hon menar, men så minns jag. Spådomen.
- Du sa att du såg en vinnare, du sa att jag skulle vinna spelen.
- Sirene… Jag är inte synsk, jag sa det jag trodde var rätt för stunden. För att stötta dig.
- Vi är rivaler, varför skulle du göra något sånt? Varför skulle jag lita på dig den här gången?
- När vi var där uppe på berget levde Tank, Chrome, Katana, Veil… Jag kunde aldrig drömma om att det här scenariot skulle uppstå och det är inget jag någonsin skulle önskat. Jag gillar dig Sirene, det har jag alltid gjort och jag antar att det är mitt problem. Att jag fäster mig vid folk alldeles för lätt.
- Innebär det att du tänker låta mig vinna?
För en stund blir jag mållös och stirrar bara dumt, oförmögen att sätta ihop en hel tanke i huvudet. Sirene tittar på mig med en intensiv blick som brinner av såväl hopp som hat. Om det är mot mig eller mot Spelledarna vet jag inte. Sekunderna tickar på medan vi bara står där mitt emot varandra, sedan skakar jag långsamt på huvudet.
- Jag kan inte bara låta dig vinna, Sirene. Du har en dotter det vet jag, men jag har också en familj och vänner där hemma.
Jag sväljer nervöst när jag ser hur det där hoppet i hennes ögon långsamt släcks.
- Jag är ledsen… viskar jag och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Men jag får inte börja gråta nu. Som Katana sa; jag har inte råd att bli sentimental. Hungerspelen behöver en vinnare och sakta men säkert inser jag att jag på riktigt har en chans.
Sirenes hand faller till hennes sida. Axlarna slokar och hon släpper kogret på marken med en duns. Pilbågen skramlar mot pilarna när hennes fingrar lossar sitt grepp om den. Hela hon ser så uppgiven och svag ut. Hon vänder bort huvudet och jag ser hur hon skakar lätt, som om hon gråter men håret täcker hennes ansikte. Så tar hon några ytterst långsamma steg åt sidan. Hennes fötter bildar släpande spår i jorden när hon går. Jag följer vaksamt hennes rörelser medan min hand långsamt går ner till fickan med pistolen. Mitt hjärta bultar hårt och jag är glad att jag har Ymnighetshornet bakom mig, det känns tryggare på något vis. Hela tiden försöker jag kontrollera min andning för att kunna tänka ordentligt igen. Sirene har nu kommit bort till öppningen av hornet. Det är skuggigt så jag ser inte riktigt vad hon håller på med, men det ser ut som om hon har sjunkit ner på knä för att be eller något. Jag har fått upp pistolen och riktar den darrande mot henne. Mitt finger vilar på avtryckaren men jag kan inte förmå mig att skjuta. Inte när hon sitter i en så sårbar situation. Motvilligt sänker jag handen och har precis hunnit fästa pistolen i bältet när Sirene vänder sig om.
I ena sekunden verkar tiden stå stilla och sedan händer allt samtidigt. Det är som om den försöker kompensera dödtid genom att köra livet i snabbspolning. Med en enda smidig rörelse reser hon sig och slungar iväg ett spjut rakt mot mitt hjärta.
