När vi äntligen har tagit oss igenom alla måltider går vi till en kupé där en gigantisk skärm har satts upp över en hel vägg. Vi får dessutom sällskap av Cashmeres bror, Gloss. Jag kan inte hjälpa att jag känner en rysning gå igenom kroppen när han slår sig ner bredvid mig. Precis som sin syster har han utseendet med sig, men ögonen känns döda och kalla. Det är tur att Cashmere kommer vara min mentor. Jade knäpper med fingrarna och ljuset dämpas.

- Vi har spelat in alla slåtterceremonier, säger hon stolt.

- Tro det eller ej, men det kommer vara till fördel att se vilka ni kommer möta, skyndar Cashmere sig att säga när Chrome öppnar munnen för att ifrågasätta meningen med att se det här.

Först ut är vårt Distrikt. Jade ser mycket nöjd ut över sitt framträdande. Hon fnissar åt sina egna dåliga skämt och Cashmere skrattar inställsamt. Chromes ansikte dyker upp på skärmen och kommentatorerna har självklart noterat att han har band till Pearl.  De beundrar allt från hans intensiva ögon till säkra handslag. Sen ser jag hur Jade läser upp mitt namn. Jag minns inte att tystnaden var så lång och så intensiv. Kommentatorerna viskar ivrigt till varandra. Pearls dotterdotter har valts ut för att delta i spelen. Mitt ansiktsuttryck är ändå hyfsat lugnt när jag går upp på scenen och tack vare mammas tjat har jag bra hållning. Först när Jade börjar prata med mig ser man hur jag svajar till och plötsligt faller jag bara ihop. Chrome hinner dock rusa fram och fångar upp mig innan jag slår i golvet och Jade applåderar entusiastiskt. Likaså gör kommentatorerna. De passar även på att säga hur gulliga vi ser ut ihop och spekulerar i om romantiska relationer mellan kusiner är tillåtet eller inte.

Efter en väl uttänkt slutbild på Chrome som nästan kärleksfullt lutar sig över mig växlar de över till Distrikt två. Jag tittar lite extra uppmärksamt eftersom de kommer bli våra största hot. De ropar upp killen först. Han heter Tank, och han ser verkligen ut som en stridsvagn. Lång, vältränad och med en skoningslös blick. Tjejen som anmäler sig är hans raka motsats. Katana är en slank och nätt flicka med asiatiskt utseende. Två långa, turkosa tofsar sveper graciöst efter henne när hon kliver upp på scenen. Ögonen, som är mörka och kattliknande, ser sluga ut. Chrome tittar på mig och jag förstår vad han tänker. Katana måste bort så fort som möjligt.

Deltagarna från Distrikt 3 är ovanligt unga och jag minns bara flickans namn; Apple. Trots att de från Distrikt 4 ser bra ut överglänser Finnick Odair dem där han står lite vid sidan om och ler självsäkert mot publiken. En fnysning hörs från Chrome och jag försöker att inte rodna när de zoomar in på Finnicks ansikte. Distrikten mellan 5 och 7 glömmer jag snart bort, men jag minns tjejen från Distrikt 8 eftersom hon har samma namn som Chromes syster; Satine. Sen blir allt ett blurr fram till Distrikt 12. Det är otroligt elakt, men vi bryter ihop av skratt när Haymitch tacklar ner Effie och spyr i hennes illgröna handväska. De som redigerar filmerna sätter in en skylt där det står ”Tillfälligt avbrott” och har klippt in en massa korta scener från tidigare slåtterdagar som Haymitch har gjort minnesvärda. Ungefär tjugo scener hinner de med innan de återgår till dagens slåtterceremoni. Min mage värker efter alla skrattattacker men jag känner hur all lycka bara rinner av mig när jag ser ungdomarna som valts ut. De är undernärda som vanligt och försöker inte ens se glada ut när de dras. Man ser hur de redan förbereder sig mentalt för att dö.

- Vad är det Amethyst? Du ser så blek ut. Du är väl inte sjuk?

Chrome tittar oroligt på mig och jag skakar lite på huvudet. Han suckar lättat.

- Bra, för om du är sjuk ryker alla våra chanser att få sponsorer. Dessutom är du försvagad på arenan.

Självklart. Han tänker inte på mig utan på sig själv och sitt eget bästa. Jag ska bara finnas där som en accessoar som hjälper honom till segern. Till min ilska håller både Jade och Cashmere med honom. I mitt läge betyder utseendet allt.

- Du kanske ska försöka få lite sömn så att du ser utvilad ut under Invigningsceremonin, föreslår Cashmere.

- Ja, det skulle vara jättebra, instämmer Jade snabbt.

- Jag kan följa dig till rummet, säger Chrome artigt.

- Nej tack, jag tror att jag hittar själv, svarar jag högdraget och reser mig från soffan.

- Det där tonfallet kommer inte hjälpa dig i Huvudstaden! ropar Cashmere oroligt efter mig när jag går ut från kupén.

Tårarna börjar rinna innan jag ens kommit halvvägs tillbaka. Mitt smink smetas ut men jag orkar inte bry mig om det. Just nu vet jag inte om jag gråter av ilska eller sorg. Antagligen det första, eftersom jag inte känner någon större sorg över att lämna Chrome, Cashmere och de andra. Tvärtom grips jag av en läskig tanke. Om det inte vore för att jag vägde hälften så mycket som Chrome hade jag lätt kunnat döda honom här och nu.

Dörren till min kupé är trög att öppna. Till slut tappar jag tålamodet och mer eller mindre sparkar in den. När jag väl kommit in måste jag tackla den med axeln för att den ska stängas. Än en gång påminns jag om min svaghet då det ömmar i hela överarmen efteråt. Jag tvättar bort sminket, byter om till första bästa nattlinne jag hittar och kryper ner under det fluffiga täcket i sängen. Sen ligger jag klarvaken och tittar upp i taket. Det kränger lite när tåget svänger men i övrigt känner jag knappt av att vi rör oss. Jag undrar hur långt hemifrån vi är egentligen. Hur långt vi har kvar. Jag reser mig i halvliggande ställning och försöker titta ut bakom rullgardinen. Ett platt landskap susar förbi utanför. Det säger mig inte så mycket och jag lägger mig ner igen. Jag försöker stänga ute tankarna på familjen och vännerna där hemma men så fort jag blundar känner jag Peridots kyss som brännande kol mot mina läppar.