Kapitel 60
Än en gång har jag dansen att tacka för mitt liv. Innan jag ens hinner tänka efter har jag lyckats göra en snabb bakåtvolt och undviker spjutet med en hårsmån. Katanorna jag bär med mig lossnar dock från sina fästen och faller skramlande ner på sanden. Sirenes blick dras till dem och jag förstår att hon redan tänker ut ett sätt att få tag på minst en av dem.
- Så du dödade Katana? frågar hon högt. Svagheten i hennes röst är som bortblåst och har ersatts av en kyla som till och med får den brännande middagssolen att kännas obehagligt kall.
- Det angår dig inte, svarar jag så lugnt jag förmår och snappar åt mig vapnen igen.
Det är ett misstag, under tiden jag böjer mig ner hinner Sirene rusa fram till mig och får in en välriktad spark. Luften går ur mig men jag håller ändå hotfullt katanorna mot henne medan jag försöker att hämta andan. Hon tittar avvaktande på mig och lyfter upp spjutet på nytt. Min puls skenar iväg igen. Sedan vår tid i träningscentret minns jag att spjut är något av hennes specialitet. Att hon missade första gången var ren tur från min sida. Nu kommer hon mot mig och kör ner det i marken, bara några millimeter från mitt huvud. Som om hon försöker spetsa en fisk som sprattlar i vattnet. Jag rullar åt sidan och lyckas äntligen ta mig upp på fötter. Jag hukar mig lätt för att få bättre balans, struntar i om det inte ser speciellt graciöst ut. Sirene rycker bestämt ut spjutet och tar sikte på mig igen. Trots att jag försöker avvärja hennes attack genom att hugga av spjutet med en av katanorna träffar det min vänstra arm. Jag släpper taget om den högra katanan, den är ändå otjänlig efter kollisionen med spjutet, och rycker ut det. Jag vill inte ens se hur mycket som följer med ut när jag äcklat slänger det ifrån mig och träffar en av de grå metallplattorna. Med ett öronbedövande dån sprängs den i luften. Explosionen är inte lika stor som de var i början men plattorna har uppenbarligen aktiverats igen och jag och Sirene står mer eller mindre mitt i ett minfält.
Upptäckten öppnar upp nya möjligheter för oss båda. Eller svårigheter, hur man nu ser på det. Min vänstra arm känns kall och fingrarna börjar stelna trots värmen från vätskan som hela tiden strömmar från såret. Det ringer fortfarande i öronen sedan smällen och jag aktar mig för att komma för nära en av plattorna nu när jag vet vad som kommer hända. Sirene verkar också vara lite mer på sin vakt och jag antar att vi båda försöker utveckla en ny taktik. Jag kastar iväg en shuriken som spränger bort ytterligare en platta. Sirene håller för öronen och hennes ögon smalnar, vilket bekräftar mina misstankar. I en fysisk närkamp vet jag att hon kommer vinna och hon kan utan vidare slunga in mig i en av plattorna. Jag är dock bättre på att slåss med svärd, och jag har dessutom min pistol, så om plattorna är ur vägen ligger jag definitivt i överläge.
Flera gånger missar jag, men genom att kasta iväg ett flertal shurikens och större stenar som grävts upp ur jorden lyckas jag eliminera ytterligare tre plattor. Trots att ljudet får det att brusa och slå lock för mina öron är det värt det. Sirene börjar se smått panikslagen ut när jag träffar den fjärde som dessutom sveper in henne i ett dammoln. Men innan jag hinner spränga en femte får hon in en fullträff med en sten mot min axel. Min vänstra arm värker när jag höjer den som skydd för nästa slag och en våg av smärta skjuter rakt upp i den när stenen träffar de breda armringarna jag har på mig. Den bucklar dessutom till metallen ganska rejält så att den hela tiden trycks in i min handled. Jag lyckas ändå fälla henne så att hon tappar stenen som rullar iväg och spränger nästa platta. Tryckvågen får mig att tappa katanan och hon är snabb på att plocka upp den. Hon släpper den dock snabbt med en svordom då hon har råkat ta tag i bladet, som fortfarande är täckt av den där skumma vätskan jag och Katana smorde in våra vapen i. Ett rött märke växer och pulserar i hennes handflata och hon stirrar som förlamad på den.
- Vad har du gjort med den? Du har satt en förbannelse över den, ditt freak!
Hennes röst är låg och dämpad, som om jag hör den under vatten, på grund av allt ljud från explosionerna men med tanke på hur mycket hennes hals spänner sig skulle jag tro att hon vrålar för full hals. Jag orkar inte skrika utan svarar med att blåsa en retsam slängkyss till henne. Hon är framme vid mig på tre snabba steg och sliter tag i mig. Naglarna rispar mot i min redan skadade arm. Jag skriker och kryper ihop mot marken. Endast hennes bestämda grepp om mig håller mig kvar på fötter. Men hon låter inte lika arg som förväntat när hon placerar sin mun bredvid mitt öra.
- Jag vill inte göra det här Amethyst, men jag måste. Jag har en dotter där hemma och jag förtjänar att vinna.
Jag känner en rörelse vid min midja och inser att hon har spänt loss min pistol. Nu riktar hon den mot min tinning. Konstigt nog passerar inte livet revy framför mina ögon som folk ofta säger. Jag ser inga bilder av minnen, inga ansikten… Ingenting. Jag ser bara Sirene framför mig och någonting silvrigt som glimmar i hennes bälte.
- Jag har alltid tyckt om dig Amethyst… Förlåt.
Hennes finger har hunnit halvvägs ner till avtryckaren när jag skallar henne i bröstkorgen och sliter åt mig dolken som sitter i hennes bälte. Den är inte stor och ser ut ungefär som den jag högg Satine med på berget. Ett vackert utsirat handtag och ett smalt blad som går in precis mellan revbenen… Jag vet att jag har missat hjärtat men Sirene vacklar ändå till. Ögonen vidgas i chock när hon för ner sin lediga hand och känner dolkens skaft. Hon hostar till några gånger. Ljudet från mitt hårt bultande hjärta pulserar i huvudet och får mig att känna mig yr. Jag faller till marken och hur mycket jag än försöker orkar jag inte ta mig upp. Jag är helt utmattad och blicken blir dimmig. Någonstans i diset ser jag hur Sirene siktar med pistolen mot mig och trycker av samtidigt som hon trampar ner på den silvriga plattan bakom sig. Jag kniper snabbt ihop ögonen och känner hur kulan träffar mig rakt i bröstet. En sista smäll hörs och sedan blir allt svart.
- Så du dödade Katana? frågar hon högt. Svagheten i hennes röst är som bortblåst och har ersatts av en kyla som till och med får den brännande middagssolen att kännas obehagligt kall.
- Det angår dig inte, svarar jag så lugnt jag förmår och snappar åt mig vapnen igen.
Det är ett misstag, under tiden jag böjer mig ner hinner Sirene rusa fram till mig och får in en välriktad spark. Luften går ur mig men jag håller ändå hotfullt katanorna mot henne medan jag försöker att hämta andan. Hon tittar avvaktande på mig och lyfter upp spjutet på nytt. Min puls skenar iväg igen. Sedan vår tid i träningscentret minns jag att spjut är något av hennes specialitet. Att hon missade första gången var ren tur från min sida. Nu kommer hon mot mig och kör ner det i marken, bara några millimeter från mitt huvud. Som om hon försöker spetsa en fisk som sprattlar i vattnet. Jag rullar åt sidan och lyckas äntligen ta mig upp på fötter. Jag hukar mig lätt för att få bättre balans, struntar i om det inte ser speciellt graciöst ut. Sirene rycker bestämt ut spjutet och tar sikte på mig igen. Trots att jag försöker avvärja hennes attack genom att hugga av spjutet med en av katanorna träffar det min vänstra arm. Jag släpper taget om den högra katanan, den är ändå otjänlig efter kollisionen med spjutet, och rycker ut det. Jag vill inte ens se hur mycket som följer med ut när jag äcklat slänger det ifrån mig och träffar en av de grå metallplattorna. Med ett öronbedövande dån sprängs den i luften. Explosionen är inte lika stor som de var i början men plattorna har uppenbarligen aktiverats igen och jag och Sirene står mer eller mindre mitt i ett minfält.
Upptäckten öppnar upp nya möjligheter för oss båda. Eller svårigheter, hur man nu ser på det. Min vänstra arm känns kall och fingrarna börjar stelna trots värmen från vätskan som hela tiden strömmar från såret. Det ringer fortfarande i öronen sedan smällen och jag aktar mig för att komma för nära en av plattorna nu när jag vet vad som kommer hända. Sirene verkar också vara lite mer på sin vakt och jag antar att vi båda försöker utveckla en ny taktik. Jag kastar iväg en shuriken som spränger bort ytterligare en platta. Sirene håller för öronen och hennes ögon smalnar, vilket bekräftar mina misstankar. I en fysisk närkamp vet jag att hon kommer vinna och hon kan utan vidare slunga in mig i en av plattorna. Jag är dock bättre på att slåss med svärd, och jag har dessutom min pistol, så om plattorna är ur vägen ligger jag definitivt i överläge.
Flera gånger missar jag, men genom att kasta iväg ett flertal shurikens och större stenar som grävts upp ur jorden lyckas jag eliminera ytterligare tre plattor. Trots att ljudet får det att brusa och slå lock för mina öron är det värt det. Sirene börjar se smått panikslagen ut när jag träffar den fjärde som dessutom sveper in henne i ett dammoln. Men innan jag hinner spränga en femte får hon in en fullträff med en sten mot min axel. Min vänstra arm värker när jag höjer den som skydd för nästa slag och en våg av smärta skjuter rakt upp i den när stenen träffar de breda armringarna jag har på mig. Den bucklar dessutom till metallen ganska rejält så att den hela tiden trycks in i min handled. Jag lyckas ändå fälla henne så att hon tappar stenen som rullar iväg och spränger nästa platta. Tryckvågen får mig att tappa katanan och hon är snabb på att plocka upp den. Hon släpper den dock snabbt med en svordom då hon har råkat ta tag i bladet, som fortfarande är täckt av den där skumma vätskan jag och Katana smorde in våra vapen i. Ett rött märke växer och pulserar i hennes handflata och hon stirrar som förlamad på den.
- Vad har du gjort med den? Du har satt en förbannelse över den, ditt freak!
Hennes röst är låg och dämpad, som om jag hör den under vatten, på grund av allt ljud från explosionerna men med tanke på hur mycket hennes hals spänner sig skulle jag tro att hon vrålar för full hals. Jag orkar inte skrika utan svarar med att blåsa en retsam slängkyss till henne. Hon är framme vid mig på tre snabba steg och sliter tag i mig. Naglarna rispar mot i min redan skadade arm. Jag skriker och kryper ihop mot marken. Endast hennes bestämda grepp om mig håller mig kvar på fötter. Men hon låter inte lika arg som förväntat när hon placerar sin mun bredvid mitt öra.
- Jag vill inte göra det här Amethyst, men jag måste. Jag har en dotter där hemma och jag förtjänar att vinna.
Jag känner en rörelse vid min midja och inser att hon har spänt loss min pistol. Nu riktar hon den mot min tinning. Konstigt nog passerar inte livet revy framför mina ögon som folk ofta säger. Jag ser inga bilder av minnen, inga ansikten… Ingenting. Jag ser bara Sirene framför mig och någonting silvrigt som glimmar i hennes bälte.
- Jag har alltid tyckt om dig Amethyst… Förlåt.
Hennes finger har hunnit halvvägs ner till avtryckaren när jag skallar henne i bröstkorgen och sliter åt mig dolken som sitter i hennes bälte. Den är inte stor och ser ut ungefär som den jag högg Satine med på berget. Ett vackert utsirat handtag och ett smalt blad som går in precis mellan revbenen… Jag vet att jag har missat hjärtat men Sirene vacklar ändå till. Ögonen vidgas i chock när hon för ner sin lediga hand och känner dolkens skaft. Hon hostar till några gånger. Ljudet från mitt hårt bultande hjärta pulserar i huvudet och får mig att känna mig yr. Jag faller till marken och hur mycket jag än försöker orkar jag inte ta mig upp. Jag är helt utmattad och blicken blir dimmig. Någonstans i diset ser jag hur Sirene siktar med pistolen mot mig och trycker av samtidigt som hon trampar ner på den silvriga plattan bakom sig. Jag kniper snabbt ihop ögonen och känner hur kulan träffar mig rakt i bröstet. En sista smäll hörs och sedan blir allt svart.
