Kapitel 61
Det är tyst och varmt. Långt bort i fjärran hörs ett pipande ljud. Jag antar att det fortfarande ringer i mina öron sedan alla explosioner. Hjärnan är alldeles grumlig men det känns ändå bra på något vis. Att äntligen få släppa alla tankar. Att släppa kontrollen. Ett avlägset ljus tänds. Först är det bara en liten prick men det växer snabbt. Lite halvt funderar jag på om det faktiskt är såhär det är att dö. Om ljuset jag ser är det som ska ta mig vidare till nästa värld. En värld där jag inte har min familj, men där jag får återse Katana, Chrome och Neptune. Men med ljuset växer även ljudet runt mig och jag hör långsamt fler saker runt mig. Maskiner som tjuter, hjul som rullar och människor som ropar. Motvilligt öppnar jag ögonen och bländas genast av en stark lampa som lyser mig rakt i ögonen. I samma stund som jag vaknar till liv känner jag även en smärta i magen och om det inte vore för masken som är placerad över min näsa och mun skulle jag skrika.
- Hon är vaken! Ropar någon. Jag känner ett snabbt stick i armen och sedan återvänder jag till det behagliga mörkret och tystnaden.
*
- Okej Amethyst, ett steg i taget… Du klarar det här. Duktig flicka…
Ariels arm är sval och trygg. Jag lyfter motvilligt på det högra benet igen och tar ett stelt steg framåt. Trots att jag är barfota och slipper de höga klackarna har jag svårt att hålla balansen och vacklar till. Hon är snabbt framme och stöttar upp mig. Jag gör en liten grimas när hon kommer åt min arm och hon ber om ursäkt flera gånger innan jag lyckas få fram att det är okej. Utanför dörren hör jag hur Kanya, Mithuna och Tula ivrigt viskar och försöker se in genom dörrspringan. Jag ler svagt och Ariel besvarar mitt leende. Jag ville inte att de skulle vara inne i rummet när jag fick se mig själv för första gången sedan arenan. De har troligtvis redan sett mig när jag låg medvetslös men av någon anledning känns det bättre att endast ha Ariel närvarande nu.
- Beredd? Frågar hon nervöst.
- Jag vet inte… mumlar jag och hon ler igen.
- Ett... Två… Tre!
Med en knyck på handleden vänder hon på spegeln och jag får äntligen se hur jag ser ut. Huvudstaden har pysslat ihop mig rätt bra. Det finns inga spår av alla sår jag fått på arenan, med undantag för vänsterarmen som fortfarande ser lätt blåslagen ut där jag tydligen slet loss ungefär halva min biceps. Men allt annat har de fixat till och min brunbrända hy är alldeles jämn. Håret är glansigt och lockat som vanligt men mina ögon är onormalt stora trots att jag inte har något smink på mig som framhäver dem. Kinderna är insjunkna, höftbenen sticker ut vid linningen av mina jeans och det tighta linnet spänner som en extrahud över mina revben. Av någon anledning har de dock fixat till mina bröst som jag nästan tycker ser lite större ut än innan jag skickades in på arenan. Men det är så de brukar göra, ta till skönhetsingrepp för att få vinnarna att se mer hälsosamma ut.
”Vinnarna”… Ordet känns fortfarande obekant och främmande i mitt huvud. Jag har ännu inte insett att jag mot alla odds har kommit tillbaka till Huvudstaden levande. Eller ja, så levande man kan vara. För jag räknar inte mig själv som en person längre. Jag är en robot, en vara som snart kommer att slitas mellan olika intressenter. Plutarch har redan sökt upp mig och gett antydningar om att han vet vad Katana berättade för mig. Jag stirrade bara iskallt på honom. Delvis orkade jag inte prata, delvis hatar jag honom för vad han gjorde mot Katana. För det är ingen tvekan om att han låg bakom Mutationernas attack.
- Går det bra? frågar Ariel försiktigt.
Jag nickar lite mot henne. Hon verkar fingra på något och biter sig osäkert i läppen flera gånger innan hon tittar på mig igen. Med darrande händer lyfter hon upp mitt armband. Utan ett ord spänner hon fast det runt min smala handled och jag tittar på det. Alla berlocker är kvar, till och med Peridots sten.
- De ville slänga den efter att de hade plockat ut den från dig men jag visste inte om du ville ha kvar den, mumlar hon generat.
- Det är okej. Trots allt har alla som någonsin sagt att de älskar mig någon gång haft i åtanke att döda mig. Han är inte precis den första.
Min röst är aningen mer bitter än tänkt. Ariel noterar det men säger ingenting utan slår bara ner med blicken. Jag stryker med fingrarna över den gröna stenen och försöker tänka på Peridot. Men hur mycket jag än försöker kan jag bara se en bild av hans ansikte framför mig, ingenting mer. Samma sak gäller när jag bläddrar vidare mellan stenarna och tänker på min familj. Jag är snarare likgiltig än sorgsen när jag inser att jag antagligen aldrig kommer våga känna känslor för någon igen.
- Hon är vaken! Ropar någon. Jag känner ett snabbt stick i armen och sedan återvänder jag till det behagliga mörkret och tystnaden.
*
- Okej Amethyst, ett steg i taget… Du klarar det här. Duktig flicka…
Ariels arm är sval och trygg. Jag lyfter motvilligt på det högra benet igen och tar ett stelt steg framåt. Trots att jag är barfota och slipper de höga klackarna har jag svårt att hålla balansen och vacklar till. Hon är snabbt framme och stöttar upp mig. Jag gör en liten grimas när hon kommer åt min arm och hon ber om ursäkt flera gånger innan jag lyckas få fram att det är okej. Utanför dörren hör jag hur Kanya, Mithuna och Tula ivrigt viskar och försöker se in genom dörrspringan. Jag ler svagt och Ariel besvarar mitt leende. Jag ville inte att de skulle vara inne i rummet när jag fick se mig själv för första gången sedan arenan. De har troligtvis redan sett mig när jag låg medvetslös men av någon anledning känns det bättre att endast ha Ariel närvarande nu.
- Beredd? Frågar hon nervöst.
- Jag vet inte… mumlar jag och hon ler igen.
- Ett... Två… Tre!
Med en knyck på handleden vänder hon på spegeln och jag får äntligen se hur jag ser ut. Huvudstaden har pysslat ihop mig rätt bra. Det finns inga spår av alla sår jag fått på arenan, med undantag för vänsterarmen som fortfarande ser lätt blåslagen ut där jag tydligen slet loss ungefär halva min biceps. Men allt annat har de fixat till och min brunbrända hy är alldeles jämn. Håret är glansigt och lockat som vanligt men mina ögon är onormalt stora trots att jag inte har något smink på mig som framhäver dem. Kinderna är insjunkna, höftbenen sticker ut vid linningen av mina jeans och det tighta linnet spänner som en extrahud över mina revben. Av någon anledning har de dock fixat till mina bröst som jag nästan tycker ser lite större ut än innan jag skickades in på arenan. Men det är så de brukar göra, ta till skönhetsingrepp för att få vinnarna att se mer hälsosamma ut.
”Vinnarna”… Ordet känns fortfarande obekant och främmande i mitt huvud. Jag har ännu inte insett att jag mot alla odds har kommit tillbaka till Huvudstaden levande. Eller ja, så levande man kan vara. För jag räknar inte mig själv som en person längre. Jag är en robot, en vara som snart kommer att slitas mellan olika intressenter. Plutarch har redan sökt upp mig och gett antydningar om att han vet vad Katana berättade för mig. Jag stirrade bara iskallt på honom. Delvis orkade jag inte prata, delvis hatar jag honom för vad han gjorde mot Katana. För det är ingen tvekan om att han låg bakom Mutationernas attack.
- Går det bra? frågar Ariel försiktigt.
Jag nickar lite mot henne. Hon verkar fingra på något och biter sig osäkert i läppen flera gånger innan hon tittar på mig igen. Med darrande händer lyfter hon upp mitt armband. Utan ett ord spänner hon fast det runt min smala handled och jag tittar på det. Alla berlocker är kvar, till och med Peridots sten.
- De ville slänga den efter att de hade plockat ut den från dig men jag visste inte om du ville ha kvar den, mumlar hon generat.
- Det är okej. Trots allt har alla som någonsin sagt att de älskar mig någon gång haft i åtanke att döda mig. Han är inte precis den första.
Min röst är aningen mer bitter än tänkt. Ariel noterar det men säger ingenting utan slår bara ner med blicken. Jag stryker med fingrarna över den gröna stenen och försöker tänka på Peridot. Men hur mycket jag än försöker kan jag bara se en bild av hans ansikte framför mig, ingenting mer. Samma sak gäller när jag bläddrar vidare mellan stenarna och tänker på min familj. Jag är snarare likgiltig än sorgsen när jag inser att jag antagligen aldrig kommer våga känna känslor för någon igen.
