Kapitel 62
Än en gång sitter jag i en konstig stol mitt i rummet, naken framför Ariel och hennes tre assistenter. Detta är förhoppningsvis sista gången på länge. Kanya kan som vanligt inte hålla tyst utan pladdrar på i hundraåttio kilometer i timmen och lyckas troligtvis komprimera händelser av flera veckors Hungerspel till mindre än tio minuter. Jag funderar på hur hon klarar av att prata så mycket utan att ens behöva hämta andan eller bli andfådd. Kanske har hon låtit Huvudstaden göra något kirurgiskt ingrepp så att hon kan andas och prata på samma gång. Tula ler bara medlidande mot mig då och då som i ett tyst samförstånd och Mithuna gör sitt bästa för att hänga med i Kanyas prat. Ariel flänger runt mellan olika klädställningar och dirigerar. Rycker ut plagg från hängaren och kastar dem sedan missnöjt på golvet när hon ratar dem. Jag börjar förstå vad Chrome menade när han sa att ingen annan stylist ville jobba med Ariel.
Chromes namn känns som ett slag i magen och jag rycker till. Innerst inne hoppas jag på att få se honom när jag kommer ut från rummet. Jag kommer vara vacker och skimrande, han kommer vara stilig och strålande. Medan vi går tillsammans mot hissen som ska ta oss till Caesars scen och vinnarceremonin kommer han att fälla någon retsam kommentar om att jag påminner om en levande discokula och jag kommer att sparka till honom på smalbenet i smyg. Men inget av det där kommer att hända, för till skillnad från mig tog sig Chrome aldrig från arenan.
Äntligen är de klara med mina naglar, mitt smink och mitt hår. Ariel har lyckats hitta en klänning hon tycker passar bra och ser lite lagom nöjd ut med sig själv. Jag tittar skeptiskt på plagget hon har i handen och känner en rysning längs ryggraden. Klänningen är silvrig och gjord av flera metallbitar formade som fjäll. När Ariel trär den över mitt huvud väntar jag mig att den ska rispa mot min hud men den är fodrad och alldeles len. För att dölja snörningen som håller ihop den i ryggen fästs ett svart, svepande tyg i dess linning och den breder ut bakom mig. Skorna jag ska gå i är höga men har en bred klack som ändå är lätt att gå i.
- De kommer inte synas under klänningen, säger Ariel som förklaring på dess enkla utformning.
Efter att ha matchat klänningen med diverse smycken och tryckt fast den sedvanliga diamanten vid mitt öga leder Ariel fram mig till spegeln. Jag väntar mig en glittrande prinsessa och kan inte dölja min förvåning när jag istället ser en krigardrottning. Klänningen är smal, av sjöjungfrumodell och påminner lite om en fiskstjärt när jag rör på mig. Inte helt olik mutationernas fjäll på arenan. Samtidigt ser den även ut som en kraftfull rustning. De höga klackarna gör mig längre och smalare och får mig att se starkare ut. Det svarta tyget påminner om en mantel som kommer att fladdra bakom mig och nu ser jag även att det är lila på insidan. Det enda armbandet jag har på mig är min ”maskot” men ett halsband bestående av flera tunna kedjor vilar runt min hals. Håret är för en gångs skull plattat och spikrakt. Jag antar att de har satt i förlängningar för det räcker ända ner till mina höfter. Mitt smink är mörkt och dramatiskt med svepande, spetsiga skuggor. Läpparna är målade blodröda.
- Tycker du om det? frågar Ariel.
Jag nickar långsamt.
- Bra, jag tycker att det passar dig bättre numera. Du är inte längre Distrikt Etts oslipade diamant, deras lilla flicka. Du är deras kronjuvel och dödligaste vapen.
Scorpio kikar in i rummet – vi är sena som alltid. Han verkar så ensam utan Chrome bredvid sig och jag kan bara föreställa mig hur ensam jag kommer se ut när jag för första gången står själv på scenen framför Panem. Mina steg är ändå säkra när jag kliver över kläderna som slängts på golvet. I ögonvrån ser jag hur Ariel tittar nästan sorgset efter mig innan hon ropar på sina assistenter och säger att de måste skynda sig.
Alla utom jag står och småpratar till ljudet av nationalsången när vi står under scenen och väntar på att skickas upp till publiken. Mithuna, Kanya och Tula håller varandras händer och hoppar ivrigt upp och ner när deras platta börjar röra sig uppåt. Ett jubel hörs och när plattan är på väg ner igen ser jag hur de kastar slängkyssar till publiken. Efter dem är det Jades tur att skickas upp. Hon ser helt lugn ut, hon har varit med om det här förut, och vinkar vant till publiken medan plattan höjs. Ariel kastar en sista blick på mig och ler betryggande innan även hon kliver på plattan.
- Hur mår du? frågar Cashmere när det bara är vi två kvar.
Jag rycker lite på axlarna. Vet inte riktigt om hon vill veta hur jag mår mentalt efter att ha överlevt 23 andra personer, eller om hon bara vill försäkra sig om att jag inte kommer spy där uppe. Hursomhelst nöjer hon sig med min lilla rörelse och ger mig en snabb kram innan hon lämnar mig ensam. Hon får det hittills högsta jublet och jag väntar tills det nästan har dött ut och ersatts av en spänd tystnad innan jag bestämt ställer mig på plattan, ser till att klänningen och ”manteln” breder ut sig perfekt och fäster blicken framför mig, redo att möta min publik.
Chromes namn känns som ett slag i magen och jag rycker till. Innerst inne hoppas jag på att få se honom när jag kommer ut från rummet. Jag kommer vara vacker och skimrande, han kommer vara stilig och strålande. Medan vi går tillsammans mot hissen som ska ta oss till Caesars scen och vinnarceremonin kommer han att fälla någon retsam kommentar om att jag påminner om en levande discokula och jag kommer att sparka till honom på smalbenet i smyg. Men inget av det där kommer att hända, för till skillnad från mig tog sig Chrome aldrig från arenan.
Äntligen är de klara med mina naglar, mitt smink och mitt hår. Ariel har lyckats hitta en klänning hon tycker passar bra och ser lite lagom nöjd ut med sig själv. Jag tittar skeptiskt på plagget hon har i handen och känner en rysning längs ryggraden. Klänningen är silvrig och gjord av flera metallbitar formade som fjäll. När Ariel trär den över mitt huvud väntar jag mig att den ska rispa mot min hud men den är fodrad och alldeles len. För att dölja snörningen som håller ihop den i ryggen fästs ett svart, svepande tyg i dess linning och den breder ut bakom mig. Skorna jag ska gå i är höga men har en bred klack som ändå är lätt att gå i.
- De kommer inte synas under klänningen, säger Ariel som förklaring på dess enkla utformning.
Efter att ha matchat klänningen med diverse smycken och tryckt fast den sedvanliga diamanten vid mitt öga leder Ariel fram mig till spegeln. Jag väntar mig en glittrande prinsessa och kan inte dölja min förvåning när jag istället ser en krigardrottning. Klänningen är smal, av sjöjungfrumodell och påminner lite om en fiskstjärt när jag rör på mig. Inte helt olik mutationernas fjäll på arenan. Samtidigt ser den även ut som en kraftfull rustning. De höga klackarna gör mig längre och smalare och får mig att se starkare ut. Det svarta tyget påminner om en mantel som kommer att fladdra bakom mig och nu ser jag även att det är lila på insidan. Det enda armbandet jag har på mig är min ”maskot” men ett halsband bestående av flera tunna kedjor vilar runt min hals. Håret är för en gångs skull plattat och spikrakt. Jag antar att de har satt i förlängningar för det räcker ända ner till mina höfter. Mitt smink är mörkt och dramatiskt med svepande, spetsiga skuggor. Läpparna är målade blodröda.
- Tycker du om det? frågar Ariel.
Jag nickar långsamt.
- Bra, jag tycker att det passar dig bättre numera. Du är inte längre Distrikt Etts oslipade diamant, deras lilla flicka. Du är deras kronjuvel och dödligaste vapen.
Scorpio kikar in i rummet – vi är sena som alltid. Han verkar så ensam utan Chrome bredvid sig och jag kan bara föreställa mig hur ensam jag kommer se ut när jag för första gången står själv på scenen framför Panem. Mina steg är ändå säkra när jag kliver över kläderna som slängts på golvet. I ögonvrån ser jag hur Ariel tittar nästan sorgset efter mig innan hon ropar på sina assistenter och säger att de måste skynda sig.
Alla utom jag står och småpratar till ljudet av nationalsången när vi står under scenen och väntar på att skickas upp till publiken. Mithuna, Kanya och Tula håller varandras händer och hoppar ivrigt upp och ner när deras platta börjar röra sig uppåt. Ett jubel hörs och när plattan är på väg ner igen ser jag hur de kastar slängkyssar till publiken. Efter dem är det Jades tur att skickas upp. Hon ser helt lugn ut, hon har varit med om det här förut, och vinkar vant till publiken medan plattan höjs. Ariel kastar en sista blick på mig och ler betryggande innan även hon kliver på plattan.
- Hur mår du? frågar Cashmere när det bara är vi två kvar.
Jag rycker lite på axlarna. Vet inte riktigt om hon vill veta hur jag mår mentalt efter att ha överlevt 23 andra personer, eller om hon bara vill försäkra sig om att jag inte kommer spy där uppe. Hursomhelst nöjer hon sig med min lilla rörelse och ger mig en snabb kram innan hon lämnar mig ensam. Hon får det hittills högsta jublet och jag väntar tills det nästan har dött ut och ersatts av en spänd tystnad innan jag bestämt ställer mig på plattan, ser till att klänningen och ”manteln” breder ut sig perfekt och fäster blicken framför mig, redo att möta min publik.
