Resten av kvällen tvingas jag gå runt i presidentens residens och delta under segerbanketten. Doften av rosor hänger tung i luften. I början är det kväljande, men man vänjer sig snabbt. Större delen av tiden sitter jag bara och äter och småpratar med en tidigare vinnare; flickan från min ”syn” – Johanna. Hon verkar vara den enda som inte är rädd för mig utan skrattar högt och driver såväl med mig som med regimen. I vanliga fall skulle jag hyssja på henne men jag känner mig inte som mig själv längre utan håller på att bryta ihop av skratt efter att hon dragit ett speciellt grovt skämt om President Snow. Flera personer avbryter sina samtal och tittar förvånat åt vårt håll när våra skrattsalvor ekar genom rummet. Nackdelen med detta är att folk börjar slappna av runt mig då de inser att jag kanske inte är så mordisk som jag ser ut. Flera personer som jag aldrig sett förut, men som påstår sig ha sponsrat mig under Hungerspelen, kommer fram och vill prata, ta bilder och få autografer till sina barn. Johanna ler roat åt mig med sina sluga ögon när jag kladdar ner en slarvig signatur på säkert den tjugonde servetten i rad. Någon gång under kvällen lyckas jag smyga åt henne Acacias ring som Ariel lyckades spara och hon blinkar konspiratoriskt.

 

Solen håller redan på att stiga över de skimrande skyskraporna när jag äntligen kommer tillbaka till mitt rum i Träningscentret. Jag krånglar mig ur klänningen, sköljer bort sminket och kryper ner i sängen. Än en gång kommer tankarna på Chrome tillbaka – senast jag minns att jag låg här smög jag in till hans rum för att jag inte kunde sova själv – men de försvinner snabbt då jag verkligen är dödstrött efter dagens händelser. Jag sover en skön och drömlös sömn innan jag väcks av Jade Shamrock några timmar senare.

 

*

 

Till min sista intervju med Caesar fixar Ariel till mig ensam. Den här gången stylar hon mig inte till något fantastiskt utan låter sminket vara ganska naturligt. Hon sotar ögonen aningen så att de ska se mer mystiska ut men det är allt.  Mina kläder är enkla - en magtröja och ett par byxor i skira tyger. De påminner lite om de orientaliska ”danskläderna” jag hade vid min uppvisning. Cashmere nickar godkännande och Caesar ger mig flera komplimanger när jag kommer in i sällskapsrummet där intervjun ska ske. Jag slår mig ner i den lila fåtöljen mitt emot honom. Den skär sig något hemskt mot Caesars röda hår och kläder men rummet som helhet är hemtrevligt och inga fler än jag, Caesar och ett dussin kameramän är närvarande.

 

- Försök vara glad. Ta fram din mjuka sida. Panem har sett den respektingivande drottningen du är idag – nu behöver de få veta att den lilla prinsessan de hejade på finns kvar någonstans, är det sista Cashmere säger till mig innan hon släpper iväg mig till intervjun.

 

Nu gör jag mitt bästa när jag sitter med benen kvinnligt korsade och leker frånvarande med berlockerna runt min arm. Någon räknar ner tills direktsändningen börjar men jag sitter kvar med fokus på armbandet och spelar förvånad när Caesar dramatiskt viskar åt mig att intervjun har börjat. Jag vet att jag har lyckats när kameramännen i rummet skrattar till och Caesar retas lite med att jag inte är van vid kameror trots att jag blivit följd av dem dygnet runt de senaste veckorna.

 

- Så Amethyst, hur känns det? frågar Caesar inledande.

- Jag… jag vet inte, säger jag och försöker minnas den förvirrade flickan jag var innan spelen.

- Det är klart, det är en stor fråga och du har varit med om minst sagt omtumlande saker… Men låt oss börja med Pearl.

 

Jag suckar teatraliskt och tar mig för pannan.

 

- Inte Pearl igen, låtsasklagar jag och Caesar skrattar.

- Jag förstår, du måste vara trött på att bli jämförd med henne vid det här laget. Men nu är ni ändå rätt lika, eller hur?

- Mer lika än innan jag åkte… Men jag skulle fortfarande aldrig jämföra mig med Pearl. Jag menar, hon är ju närmare 70 år!

 

Det är en konstig upplevelse att behöva spela sig själv men jag tror att jag gör ett bra jobb. Jag fnittrar och rodnar när Caesar ställer lite pinsamma frågor och får personerna i rummet att skratta med mina svar. Efter en stund går frågorna dock från att vara ytliga till mer personliga och, för mig, obekväma.

 

- Spelen var verkligen spektakulära i år. Förutom en riktigt spännande arena var det dessutom väldigt känsloladdat. Ett tag trodde jag nästan att du och Chrome var kära på riktigt! Men allt var självklart bara uppgjort från början?

- Mer eller mindre, ja. Jag tyckte om Chrome väldigt mycket. Men som min kusin – inte på något romantiskt vis.

- Jag förstår… Hur var det med den där andra pojken då? Neptune?

 

Neptunes namn väcker en starkare reaktion hos mig än jag är beredd på. Det är som om allt jag höll tillbaka under segrarceremonin bara vill fram på en gång. Men jag kan av någon anledning inte gråta utan känner snarare ett tryckande illamående som bara växer sig större och större. Min långa tystnad och svarar gott och väl på Caesars fråga.

 

- Jag förstår... Man har antingen tur i spel eller i kärlek, eller vad säger man? Förresten, jag fick inte svar på det förra gången men de här magiska krafterna. Om jag inte är helt fel ute var det en siargåva, inte sant?

- Det är en väldigt bra gissning, Caesar.

- Nu när spelen är över kan du väl berätta mer om dem?

- Jag önskar verkligen att jag kunde det men de är fejkade. Den enda gåvan jag hade var väl att jag kunde skådespela tillräckligt bra för att övertyga de andra om att jag verkligen var synsk.

- Så allt var bara på låtsas?

Caesar ser måttligt besviken ut. Jag tittar rakt in i en av kamerorna för att svaret verkligen ska bli tydligt. Egentligen riktar det sig mest mot Plutarch och Finnick, jag vill att de ska göra mitt liv lättare genom att lämna mig ifred i fortsättningen. Jag har ingen som helst avsikt att vara med i något uppror mot Snow – hur mycket han än har skadat mig. Det är inte värt att försätta andra i fara på grund av mig.

 

- Ja, de finns inte på riktigt och har aldrig funnits heller.

- Hur klarade du av att ljuga för Sirene? Du förutsåg trots allt att hon skulle vinna och hon mindes det genom hela spelen.

- När man tänker på Hungerspelen som helhet, med alla skador, svält, uttorkning, sjukdomar, folk som försvinner omkring en och att man själv svävar i livsfara dygnet runt så är tyvärr något av det lättaste att göra att ljuga. Jag tror faktiskt att det är så man bäst klarar av det själv.

 

Mitt svar känns förvånansvärt bra. Det är ärligt utan att vara anklagande. Jag ger helt enkelt ett sakligt tips till framtida deltagare. Och jag slipper säga sanningen; att jag såg mitt eget ansikte där uppe på berget, även om jag inte ville tro på det för stunden. Caesar avbryter mina tankar innan de blir alltför djupa genom att driva vidare intervjun.

 

- Hm, ursäkta att jag frågar men… Hur känns det att vinna över sin kusin egentligen? Han var trots allt segertippad.

- Det känns riktigt konstigt, nästan overkligt. Chrome är… jag menar var, en fantastisk person. Stark på många sätt och vis och definitivt aldrig någon jag kunde drömma om att mäta mig med. Han hade bara väldigt mycket otur.

- Otur vet jag inte, han visste ju vad han höll på med. Jag menar, han offrade sig mer eller mindre för dig.

 

Jag tittar upp och ser förvirrad ut. Den här gången är min förvåning inte spelad utan verkligen äkta. Offrade sig Chrome verkligen för mig? Andra har sagt det till mig men det jag har inte velat tro på dem. Men av någon anledning litar jag mer på Caesar än till exempel Kanya eller någon av alla sponsorerna under banketten. Caesar förklarar för mig hur Chrome smög till lägret, fick syn på Veil, insåg vad som skulle hända och använde sig själv som levande lockbete för att få bort honom från mig och Katana. I slutet av berättelsen märker jag att jag sitter och gråter och torkar generat bort tårarna som strömmar ner för mina kinder.

 

- Det fanns många personer på arenan som förtjänade ett bättre liv. Som förtjänade att vinna mer än jag gjorde… säger jag hest.

- Amethyst, jag tror inte att det finns någon som inte kan se dig som en vinnare.

- Sirene till exempel. Hon har en dotter hemma… En dotter som kommer få växa upp utan sin mor…

 

Min röst bryts och jag tittar generat bort från kamerorna så gott det går. Vilket är svårt eftersom de nästan omringar oss. Caesar nickar medlidande och lägger sedan en svagt parfymdoftande hand under min haka. Han lyfter upp mitt huvud lite lätt och tittar mig rakt i ögonen.

 

- Jag vet att det är fel av mig att vara partisk, men redan vid invigningsceremonin såg jag något i dig som jag gillade och som är ytterst ovanligt för en karriärist. Jag såg en flicka som trots att hon kom från en rik familj var ödmjuk. En ung kvinna med otrolig intelligens och en förmåga att känna av andra personer. En oslipad diamant som jag helst av allt aldrig skulle vilja slipa. En dyrbar ametist som förstod att människor och känslor är ovärderliga.

 

Jag är alldeles överväldigad av Caesars ord så jag kan inte göra annat än att nicka blygt. Han ler och stryker mig faderligt över kinden innan han lutar sig tillbaka i stolen.

 

- Minns du vad jag sa vid vår första intervju, Amethyst? ”Sann magi och en äkta skönhet”. Det stämmer fortfarande, både på in- och utsidan.